Å så har jag lyckats igen...

Jag har ju då sagt upp min lgh, ja å jag har ju haft 3 mån uppsägning som sig bör, och ändå står jag nu typ 10 dagar till jag ska vara ute å huuur har Lina styrt upp det här tror ni??

Eh... ...det ordnar sej...?! Eller?


Mmm.... Längre än så har jag alltså inte kommit. Jo flyttkartonger har jag ordnat, ska slänga halva mitt hem, elr ge bort, å sälja lite prylar. Men lgh då?? ska jag stasha i en snöhög elr?? (det finns ju gott om dom nu)

Ja... jag är som sagt inte klok i huvet ha ha ha!! Det ordnar sej!
Ibland önskar jag ju att jag vore skizofren elr hur d stavas, så jag hade haft nån å skylla på åtminstone. =)

..omvänd ordning...

Inser plötsligt att det ÄR hög tid att faktiskt ta mig tid och sätta mig ner och ta ett allvarligt snack med mig själv. Frågan är... ska jag smälla upp en spegel på andra sidan bordet (ja jag är ju helt seriös) för tar mig liksom inte den där tiden, fast jag har ALL tid i världen egentligen.

Jag är 27 år (a mm...) och nu som först börjar jag upptäcka mig själv, bli intresserad av att ta mig nånstans här i livet, men det är ju verkligen ingen ordning på mig själv.

Allt skulle hända NU! Ja helst i går. (Men den inställningen va de bara å lägga ne,r ögona böj! ...å ögonen sträckte på sej, minst 4 cm innan dom vek sej... Jo jag kan vara allvarlig, faktiskt.

Jag har börjat plugga på komvux. Läser 4 ämnen på en termin. (Ville verkligen inte ta CSN-lån) men får försöka se möjligheterna som jag skapar för mig själv istället...
Men så kräver detta lite ansträngning från min sida om jag ska re ut det här, å så långt e jag ju med. Men sen då? Hur ska jag få poletten att trilla ner när jag gör mina konstaterande? Det är precis som om jag blundar för att det är jag, ja JAG som har bollen.
Ja det hela känns just här å nu helt sinnessjukt å helt omöjligt att reda ut.
Men så vet jag ändå att nä det är bara en känsla. För hade jag varit någon annan så hade jag på fem min kunnat komma med fungerande direktiv. En lösning på problemet. Men när det kommer till mig själv, att jag skulle behöva min egen uppmärksamhet å vägledning, ne det går inte... ...forts. följer

När jag är ute å festar.... Kommer in på ett ställe som tillåter att man svänger sina lurviga, en najs DJ, då kan jag inte låta bli att notera alla dessa människor som bara sitter där, dom sitter där å guppar takten, det bara skriker ju om dom att dom vill upp, dansa, shaka loss!! Vad gör jag? Jo, jag går runt t dom flesta och försöker övertala dom att joina mig on the dancefloor!
Och det mest intressanta ÄR... att jag lyckas i regel få upp MINST en tredjedel på dansgolvet, utan problem!

Hur gör jag???

Jo, jag kör en snabbuppvisning av marcolio-dansen, fånar mig lite men med ett STTOOOORT smile på läpparna, och faktiskt, så köper folk det, dom känner sig plötsligt lite tryggare i sej själva och vågar släppa på blygheten å rädslan för att göra bort sig!

Detta är förbannat kul och framför allt riktigt givande. Att inse att det behövs så lite. Och allt handlar om att våga ge lite av sig själv, det gör så jävla mycket. Och stämningen som blir när dansgolvet fylls av människor som verkligen gillar att släppa loss å ha kul, och vågar göra det, det gör hela kvällen!!!