Inser plötsligt att det ÄR hög tid att faktiskt ta mig tid och sätta mig ner och ta ett allvarligt snack med mig själv. Frågan är... ska jag smälla upp en spegel på andra sidan bordet (ja jag är ju helt seriös) för tar mig liksom inte den där tiden, fast jag har ALL tid i världen egentligen.
Jag är 27 år (a mm...) och nu som först börjar jag upptäcka mig själv, bli intresserad av att ta mig nånstans här i livet, men det är ju verkligen ingen ordning på mig själv.
Allt skulle hända NU! Ja helst i går. (Men den inställningen va de bara å lägga ne,r ögona böj! ...å ögonen sträckte på sej, minst 4 cm innan dom vek sej... Jo jag kan vara allvarlig, faktiskt.
Jag har börjat plugga på komvux. Läser 4 ämnen på en termin. (Ville verkligen inte ta CSN-lån) men får försöka se möjligheterna som jag skapar för mig själv istället...
Men så kräver detta lite ansträngning från min sida om jag ska re ut det här, å så långt e jag ju med. Men sen då? Hur ska jag få poletten att trilla ner när jag gör mina konstaterande? Det är precis som om jag blundar för att det är jag, ja JAG som har bollen.
Ja det hela känns just här å nu helt sinnessjukt å helt omöjligt att reda ut.
Men så vet jag ändå att nä det är bara en känsla. För hade jag varit någon annan så hade jag på fem min kunnat komma med fungerande direktiv. En lösning på problemet. Men när det kommer till mig själv, att jag skulle behöva min egen uppmärksamhet å vägledning, ne det går inte... ...forts. följer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar