Och i bland känns livet bara så jävla deserabelt...

Det jag försöker beskriva är Ångest, så som jag uppfattar saker...
som blir tungt, ett tryck mot mitt bröst börjar stråla ut när alla signaler i kroppen, samtidigt kontrat av självinsikt, när jag står på focus, att för Mig, är Jag number 1, och jag ser bara klarhet till förfall hur jag finner mig själv med ett tryck mot mitt bröst, när denna känsla får hela kroppen att reagera drar ihop mig, som att bli lämnad på dagis igen... eller va hunden som står upphoppad i soffan i fönstret sörjer varje steg jag tar, kontrat denna att nu är jag tillbaks..