Lyssnar på Lars Winnerbäck, en känslosam och jordnära men ändå så långt ifrån...
Ångest kantar mitt liv, till å från, kämpar jag elr är det mest bara inbillning från min sida? Ett rättfärdigande, min flykt från ansvar och från mig själv.
Ja, men jag e nog skadad, känslomässigt. Lite grann. Jag vet så mycket, jag har så mycket att ge och tillföra mina medmänniskor - jag kan komma nära nära alla andra utom mig själv. Det är en tung bit att jag inte lyckas nå fram till mig själv så som jag når fram till dig och dig.
Min omtanke, min kärlek och min sorg ett koncept som inte funkar för mig som jag så gärna hade velat. Fast allra helst hade jag velat lära mig att bemästra min sorg, min ångest, min oro över att inte vara tillräcklig. Kunna kontrollera stänga av när jag möter så många människor som jag ser sitter fast i sina ekorrhjul utan att deta hur dom ska ta sig ur-men jag ser, jag skulle kunna tillföra hjälpa förändra... men det går ju inte. Så länge jag inte lever som jag lär kommer jag aldrig att kunna nå fram så som jag vet att jag KAN om jag bara kunde se min exen person och lära mig se mig själv som en människa som är dödlig värdefull och behöver sunda beslut som når in i framtiden och inte bara för dagen elr stunden. Men jag verkar vara så blockerad, jag vägrar bli nådd, bli sedd. Om det bottnar sig i rädsla att bli övergiven sviken lämnad att dö det vet jag inte. Jag vet inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar