Lite stress såhär på morgonkvisten

Solen skiner och jag ska snart åka å jobba. Det har inte blivit nåt jobb på hela veckan då det har regnat en massa. Vaknade upp med oro i kroppen och när jag kom ner och skulle äta frukost möttes jag av ett långbord på baksidan i den lilla trädgården - Miranda ska ha brunch för sin familj - herre jisses och här står jag i nattlinne och träningsbyxor och bröstvårtorna står rakt ut - skäms! A det va ju bara att tralla upp igen å smälla på sig en bh och ner igen och äta den stressigaste frukost ever (dom skulle ramla in kl 10 va det sagt och kl va väl fem i 10 när jag kom ner). A ja, det blev hetsigt värre, upp igen, in i duschen, ut ur duschen, och nu måste jag klä på mig :) Kl är halv elva engelsk tid och dom har fortfarande inte kommit *grr* men jag har gjort mina bestyr som involverar mellan och undervåningen. Känner mig trygg här uppe i mitt lilla krypin på tredje våningen. Mysfaktor. Får låta lugnet här uppe omge mig så jag kommer "ner på jorden". Andas. Klockan går. Dags att göra mig i ordning då da då da.

Vända tankar

Nu har jag beställt flygbiljett hem. Jag åker den 24 juni. Plötsligt så känner jag mig ledsen och jag kan inte riktigt defeinera vad det är men jag antar att det handlar om att jag ska åka hem. Visst, det ska bli skönt att åka hem men jag kommer sakna livet här i England känner jag när jag tänker efter. Allt är så annorlunda här. Solen har äntligen kommit fram och jag spenderade 15 minuter på Mirandas baksida till att njuta, sen tog min rastlösa själ över och jag gick in. Det är fortfarande fint väder men jag väljer att sitta inomhus, eller rättare sagt, ligga i min säng och kolla på dokumentärer om människan och jorden vilket i sej är ganska intressant (bättre än att ha massa maraton på serier så byter jag ut dom mot dokumentärer).
Suckar högt för mig själv. Till och med kroppen reagerar på det jag känner inombords - a ja skit samma.
Det får vara som det är. Det går över det här måendet.
Nåt positivt som hänt är i af att jag ska jobba som funktionär på Öland Roots - Yeeeiiiii!!!! :) Det ska faktiskt bli kul (och när jag tänker på det så mår jag faktiskt en gnutta bättre) Jag har nåt kul att se fram emot, det är nog så jag behöver göra, plocka fram de goda bitarna som gör mig glad. Allt är inte bara svart eller vitt men i bland tänker jag VÄLDIGT mycket svart eller vitt eller till och med på att bara ge upp. Jag blir trött ibland på livet, tänker mörka tankar som får mig att undra - varför, varför tänker jag i vissa banor? Varför tar jag vissa beslut som jag VET inte gör mig gott? Varför är det så svårt att tänka långsiktigt och hålla fast vid det positiva? De svaren har jag inte än men jag söker vidare, för jag är ju nyfiken mitt i allt det uppgivna och jag vill tro att det finns något inom mig som vill framåt eftersom att jag är där jag är i dag. Jag har brutit vanor som jag haft sen jag var 17. Vanor som var destruktiva men som gav mig ork att fortsätta fram. I dag gör jag annorlunda. Det går inte snabbt. Definitivt inte, och i bland tar jag ett steg tillbaka, men jag är medveten i dag och jag SER att det GÅR att bryta mönster men fan så jobbigt det kan vara. Ibland vill jag bara linda in mig i destruktivitet för det känns så tryggt, jag behöver inte tänka framåt, jag har gett upp och det ger mig trygghet. Inga förhoppningar, inga krav. Men det är ingen lösning. Jag har något inom mig som vill något mer. Och i ärlighetens namn så är jag glad för det, för jag kan känna min egen styrka, jag kan känna hur jag blommar och växer som människa. Jag behöver lära mig att komma överens med mig själv och jag är på god väg ändå när jag tillåter mig att titta på helheten och på mig själv.

I morgon ska vi åka till London med skolan, och det ska bli trevligt - tror jag. Jag valde att gå på Tate Art Museum eller vad det heter. Tänkte att det kunde vara värt att prova att se andra människors kreativitet. Kanske jag får inspiration till att skapa något eget. Det har inte varit mycket målande eller skrivande från min sida på ganska länge och det är mest för att jag inte får några intryck - eller kanske för många intryck. Så kan det ju oxå vara när jag tänker efter. Ja så är det nog. Jag är inte van att ha så himla mycket människor runt omkring mig som jag har haft de senaste 11 månaderna. Och behandlingen innan dess, att leva med massa människor. Det har varit mycket så jag kanske bör förlåta mig själv för att inte vara så kreativ som jag önskar vara. Det kommer komma. Bara jag får lite lugn och ro. Gode gud vad jag vill ha lugn och ro. Bara vara. I en trädgård, i skogen, åka bil på landet. Så, nu saknar jag min syster oxå. Well done myself. Ah! :) Så slår det mig att jag är ju snart hemma. Ja, det kanske inte är så dumt att åka hem i af.

Massa tankar.....oreda

Tittade på min bloggs namn och jag har glömt av varför jag döpte den till bekvämlighetens gissel och rättfärdighet men givetvis, det finns ju en mening och det stod klart för mig när jag skulle skriva detta inlägget om vad mitt problem är. Bekvämlighet och omotivation.
Vi fick sluta tidigare idag, vi hade bara en lektion. Sen var tanken att vi skulle skriva på en artikel som ska vara klar senast den 6 juni, sen fick vi i läxa i dag att skriva en uppsats till nästa torsdag och jag har fortfarande bara påbörjat en annan uppsats som skulle varit inlämnad förra veckan. Vad har jag gjort i dag då? Jo jag har sovit mest hela dagen, jag vet inte varför jag är så trött. Sen har jag bara tittat på serier. Gode gud, jag har avslutat flera stycken serier sen jag började skolan.  Jag vet inte vad som händer riktigt i mitt liv och det känns som jag tappar taget om mig själv mer och mer. Jag vill kunna sätta ord på och reda ut vad som försigår i mitt huvud men jag känner mig bara avstängd. Mamma säger till mig att jag måste ha en plan, framförhållning, ett mål men allt känns så diffust och jag kan inte sortera upp vad jag vill, vad jag borde och vad jag behöver. Det känns som jag har krashat. Jag är väl inte orolig så sett för mig själv men ändå - jo. För jag har fastnat och jag skulle kanske behöva ha någon att prata med men jag stänger in mig i mig själv i stället. Sitter på mitt rum. Tittar på serier, när jag inte jobbar. I bland känns det som jag behöver ha ett större syfte, något som jag kan ta på, något som gör att jag anstränger mig. Kanske hittar jag glöden om jag kommer in på skolan i Eslöv men vill jag verkligen läsa beteendevetenskap? Jag går i tankarna mer och mer att vilja läsa kognitiv beteendevetenskap men det är inte så enkelt, jag har inte TILLÅTELSE att söka kurserna förrens om flera år då jag måste vara drogfri i 5 år och vill jag hoppa på en KBT-kurs utan CSN då måste jag betala den själv och var får jag en sån summa ifrån. Men kanske ska jag bara å lugna ner mig och hoppas att jag kommer in på beteendevetarlinjen och gå den ett år, och känna efter hur det känns? Jag behöver inte ha så jävla bråttom men jag kämpar mot mitt tålamod och uthålligheten. Jag har en inre rastlöshet som är svår att dämpa när jag inte får göra saker som intresserar mig. Så slår det mig, får, jag KAN ju faktiskt sätta mig å läsa på egen hand i stället för att sitta å glo på serier (ha! så långt har jag inte ens tänkt) jag sitter här och jämrar mig för att jag blir hållen tillbaka och självömkar för att jag inte finner skolan här givande. Jag gör det mest för att det är en del i kursen (men för mig personligen tillför den inget av intresse) det har varit en mycket givande att få åka till ett annat land, sen en annan kultur, träffa nya människor, lära mig mer om mig själv och ja, jag skulle vilja stanna men samtidigt så har jag nog ändrat mig på den punkten oxå, jag vet inte. Jag känner mig vilsen och uppgiven. Jag antar att saker och ting rättar till sig med tiden (det vet jag att de gör) men min inre frustration att inte kunna få tummen ur och tex göra läxorna, bara en sån sak, varför stänger jag av?

Lördag

Sovit länge idag. Det var väl behövligt antar jag. Jag har sökt jobbet i Borgholm nu så det är skönt att ha det avklarat. Saker och ting är inte så besvärligt bara jag får tummen ur att göra det, vad det nu kan vara jag behöver göra. Solen skiner ute och det har precis slutat regna. Känns som jag vill hitta på nåt, komma ut lite. Saknar de svenska skogarna massor. Kan inte förstå att jag bara har några veckor kvar här i England. Som jag sagt innan så har tiden gått otroligt fort.

Well....

Det är mysigt med regn när jag är inomhus. Det ska åska oxå och det gillar jag så jag sitter förväntansfull vid mitt sovrumsfönster med datorn och inväntar ev lite åska.
I går var en skitdag, vaknade med ångest och lyckades inte riktigt vända på måendet under hela dagen men jag gick till skolan i af. Jag har lärt mig att jag kan fungera även att måendet är kasst och det är en rätt befriande känsla, att jag kan. I dag på morgonen var det oxå lite motstånd men det lyckades jag vända till tacksamhet och blev i stället lite "hyper". Jag ÄR lustig måste jag säga om hur jag fungerar.
Det blev inget jobb i dag (det regnar ju ute så...) och det är rätt skönt, jag har ju varit med om att få ett sms när jag sitter på bussen in till jobbet att - nä, i dag behöver vi inte dig, eller att jag har kommit när de har stängt. Hur eller hur så är jag ändå himla nöjd med mitt jobb. Det är bra arbetskamrater, fri mat, fritt kaffe, dricks så jag ska inte klaga.
Jag har varit dålig på att göra mina läxor och det känns väl sådär (men jag rättfärdigar det med att allt ändå går så slött i skolan och jag KAN ändån) himla dåliga ursäker - då mitt samvete pockar på....eller?  Well well, tiden går himla snabbt här och jag kan inte förstå att det snart är Juni. Milde himmel, jag slutar snart skolan! Jag har en del saker jag behöver ta itu med, som att söka jobb hemma, säga till chefen på jobbet här att jag kommer åka hem i juni. (funderar på att stanna till den sista, har pratat med Miranda som jag bor hos och det är väl inte omöjligt att jag kan stanna här 2 veckor extra. Känner att det hade varit skönt att få ut en hel månadslön åtminstone) så vad jag borde ta tag i är att söka jobb på Öland då, på Strand. Dom söker massa personal. Skulle egentligen vara skönt att vara lite ledig om jag nu ska fortsätta plugga till hösten, men pengar är ju pengar och om jag inte ska falla in i massa dumheter så kan det vara bra för mig att hålla mig upptagen med - jobb - tex. :) Jag tror bannemej jag ska ta å skicka in mitt CV i af. Det tar mig en 5- 10 minuters ansträngning och det kan det ju vara värt. Hum..... ja det kan det.

Alla tankar gör mig trött

Jag gick hem tidigare från skolan i dag. Känner mig bara så jävla trött. Det är mycket att tänka på helt plötsligt och tiden räcker inte till. Om en månad slutar jag skolan här, jag har jobb här, jag kan stanna om jag vill, men samtidigt så säger mitt samvete till mig att åka hem. Jag vet att det går fler tåg. Och jag har fått en bra dos av England i af och planen lutar i stället åt att åka hem i Juni och söka jobb på Strand i Borgholm och bo hos mamma över sommaren. Men Sverige känns farligt för mig i denna svåra tid. Jag vet bara vilka känslor och idéer jag fick kämpa emot när jag var hemma dessa dagar, spöken i huvudet som drog i mig och jag är rädd att jag kommer kliva i om/när jag flyttar hem. Stress och press. Det gäller för mig att hitta styrkan och behålla fokus men jag känner att jag finner tankarna som kretsar kring att ge upp. Jag vet att det är rädsla för att jag inte kan sortera vardagen och intrycken. Det är mycket nu. Känner bara en enorm trötthet. Skulle kunna sova dagen igenom. Men jag har ju åtaganden. Men i bland bara hatar jag åtagandena för jag känner att det tillför mig inget, jag kan vara utan.
Fick ett sms av chefen för en timme sen och jag ska in och jobba i mon. Börjar kl tio. Det är skönt att få tankarna på annat. Kanske tröttheten försvinner om jag kan hålla mig upptagen, ockuperad, jag vet inte. Det är mycket nu och jag är expert på att bara skjuta upp och ignorera tills det plötsligt nästan är försent att ta tag i saker så jag måste tänka mig för här men jag känner inte för att tänka alls. Jag skulle mycket hellre bara slippa. I bland undrar jag om det är värt allt det här, mina ansträngningar för att få ett "bättre" liv då jag inte vet om jag verkligen uppskattar det. Men jag antar att jag är inne i en svacka och allt kommer lösa sig, det tar bara lite tid.
Jag känner mig tjock. Jag går i funderingarna på att inte äta men det vet jag att jag inte klarar heller, att inget äta. Jag vet inte om det är mitt sätt att hantera allt som händer. Jävla dumheter. Jag tror jag går och lägger mig en stund. Solen skiner ute men jag orkar inte ens bry mig. Det är mycket tankar kring min utbildning om vad jag ska göra till hösten, hur sommaren ska se ut, fan, nej, nu får det vara färdigtänkt för i dag. Det är för mycket helt enkelt.

Jag har haft bra dagar hemma hos mamma i af. Vi har bara tagit det lugnt och tittat på tv och dan innan jag åkte städade jag hela hennes lägenhet. Jag vet hur det kan vara när man tappar lusten till allt och när man ser hur allt förfaller runt omkring en och det finns ingen ork och så sitter man i skiten, det gör en bara ännu mer deprimerad och jag kände att här kan jag i af tillföra något. Jag vet att det gör gott. Det gör ont i mig att se hur allt förfaller runt om mamma. Hon älskar sina blommor och sin trädgård men nu är allt vildvuxet och försummat och jag kan förstå det, varför lägga energi och omtanke på något som man ändå inte kommer få njuta av. Det gör ont i mig. Alla små glädjeämnen som tillför och uppmuntrar betyder längre ingenting. All ansträngning för att komma tillrätta och hitta lugn i tillvaron har för mamma tagit många många år. Att landa i sig själv och mjukna som person, att sluta vara hård och bitter och dömande har verkligen varit svårt för mamma och när hon äntligen börjat bli ödmjuk så får hon en dödsdom. Jag hatar cancer. Jag vet vad den gör med människor. Jag har sett starka fina vackra människor ge upp och det finns inte mycket att göra som medmänniska mer än att finnas och försöka hålla uppe humöret och underlätta det man kan.

I dag åker jag hem till Sverige!

Skolan är avklarad för dagen och jag sitter hemma på sängkanten med datorn och bra musik. Nu blir det till att packa lite. Ja lite är ordet, det blir att packa handväskan (the big one) och datorväskan. Mer behöver jag inte. Jag kan inte fatta att jag är på väg hem till fucking Sverige och mamma. Tjohoo! Ja, i dag är jag glad, det är en bra dag. Jag har ju några timmar på mig att organisera det lilla så jag tänkte ta å städa rummet så Miranda (my hostmum) inte får tuppjukket när jag drar. Mitt rum har varit lite av kaos de senaste veckorna, jag har bara inte orkat ta tag i det. Men nu så har jag energin att förvandla det tillbaka till det lilla prinsessrum som det är haha. Ja, för att inte tala om madrassen som är en halv meter tjock, ja jag överdriver inte. :)

Sverige

I morgon åker jag hem till Sverige och ska vara hemma till på torsdag. Jag ska hälsa på mamma. Det ska bli så skönt. Saknar henne. Hon vet inte att jag kommer, jag sa att jag hade en överraskning till henne på lördag och hon misstänker starkt att jag kommer hem men jag nekar haha. :) I övrigt går livet sakta framåt. Jag går i skolan och jag jobbar i Brighton på eftermiddagarna och helgerna. Nu blir det lite ledighet och det ska faktiskt bli himla skönt måste jag säga. Komma hem lite. England är bra men Sverige är bättre. Jag har varit ganska tyst på sistone och jag vet inte riktigt vad det beror på. Jag känner mig fortfarande lite tom inombords. Känns som jag bara flyter med och jag gillar det inte riktigt men men det kommer någonting gott ur allt som sker. Säger dom. Mmm......försöker hålla mig positiv i tanken i af. Känner mig lite knarksugen. Jag vet inte för att jag ska åka hem till Sverige eller vad det handlar om. Känns som jag skulle vilja ta lite "semester" men jag ska inte göra det. Det är en sjuk tanke mitt i allt elände och det borde väl vara det sista jag tänker på men så funkar tydligen jag vilket jag finner jävligt störande och jag undrar vad det är för fel på min hjärna. A ja, så länge jag inte skrider till handling så antar jag att jag får lära mig hantera den destruktiva sidan av mig så som jag gör och vara tacksam att stannar vid tanken.