Vända tankar

Nu har jag beställt flygbiljett hem. Jag åker den 24 juni. Plötsligt så känner jag mig ledsen och jag kan inte riktigt defeinera vad det är men jag antar att det handlar om att jag ska åka hem. Visst, det ska bli skönt att åka hem men jag kommer sakna livet här i England känner jag när jag tänker efter. Allt är så annorlunda här. Solen har äntligen kommit fram och jag spenderade 15 minuter på Mirandas baksida till att njuta, sen tog min rastlösa själ över och jag gick in. Det är fortfarande fint väder men jag väljer att sitta inomhus, eller rättare sagt, ligga i min säng och kolla på dokumentärer om människan och jorden vilket i sej är ganska intressant (bättre än att ha massa maraton på serier så byter jag ut dom mot dokumentärer).
Suckar högt för mig själv. Till och med kroppen reagerar på det jag känner inombords - a ja skit samma.
Det får vara som det är. Det går över det här måendet.
Nåt positivt som hänt är i af att jag ska jobba som funktionär på Öland Roots - Yeeeiiiii!!!! :) Det ska faktiskt bli kul (och när jag tänker på det så mår jag faktiskt en gnutta bättre) Jag har nåt kul att se fram emot, det är nog så jag behöver göra, plocka fram de goda bitarna som gör mig glad. Allt är inte bara svart eller vitt men i bland tänker jag VÄLDIGT mycket svart eller vitt eller till och med på att bara ge upp. Jag blir trött ibland på livet, tänker mörka tankar som får mig att undra - varför, varför tänker jag i vissa banor? Varför tar jag vissa beslut som jag VET inte gör mig gott? Varför är det så svårt att tänka långsiktigt och hålla fast vid det positiva? De svaren har jag inte än men jag söker vidare, för jag är ju nyfiken mitt i allt det uppgivna och jag vill tro att det finns något inom mig som vill framåt eftersom att jag är där jag är i dag. Jag har brutit vanor som jag haft sen jag var 17. Vanor som var destruktiva men som gav mig ork att fortsätta fram. I dag gör jag annorlunda. Det går inte snabbt. Definitivt inte, och i bland tar jag ett steg tillbaka, men jag är medveten i dag och jag SER att det GÅR att bryta mönster men fan så jobbigt det kan vara. Ibland vill jag bara linda in mig i destruktivitet för det känns så tryggt, jag behöver inte tänka framåt, jag har gett upp och det ger mig trygghet. Inga förhoppningar, inga krav. Men det är ingen lösning. Jag har något inom mig som vill något mer. Och i ärlighetens namn så är jag glad för det, för jag kan känna min egen styrka, jag kan känna hur jag blommar och växer som människa. Jag behöver lära mig att komma överens med mig själv och jag är på god väg ändå när jag tillåter mig att titta på helheten och på mig själv.

I morgon ska vi åka till London med skolan, och det ska bli trevligt - tror jag. Jag valde att gå på Tate Art Museum eller vad det heter. Tänkte att det kunde vara värt att prova att se andra människors kreativitet. Kanske jag får inspiration till att skapa något eget. Det har inte varit mycket målande eller skrivande från min sida på ganska länge och det är mest för att jag inte får några intryck - eller kanske för många intryck. Så kan det ju oxå vara när jag tänker efter. Ja så är det nog. Jag är inte van att ha så himla mycket människor runt omkring mig som jag har haft de senaste 11 månaderna. Och behandlingen innan dess, att leva med massa människor. Det har varit mycket så jag kanske bör förlåta mig själv för att inte vara så kreativ som jag önskar vara. Det kommer komma. Bara jag får lite lugn och ro. Gode gud vad jag vill ha lugn och ro. Bara vara. I en trädgård, i skogen, åka bil på landet. Så, nu saknar jag min syster oxå. Well done myself. Ah! :) Så slår det mig att jag är ju snart hemma. Ja, det kanske inte är så dumt att åka hem i af.