Jag gick hem tidigare från skolan i dag. Känner mig bara så jävla trött. Det är mycket att tänka på helt plötsligt och tiden räcker inte till. Om en månad slutar jag skolan här, jag har jobb här, jag kan stanna om jag vill, men samtidigt så säger mitt samvete till mig att åka hem. Jag vet att det går fler tåg. Och jag har fått en bra dos av England i af och planen lutar i stället åt att åka hem i Juni och söka jobb på Strand i Borgholm och bo hos mamma över sommaren. Men Sverige känns farligt för mig i denna svåra tid. Jag vet bara vilka känslor och idéer jag fick kämpa emot när jag var hemma dessa dagar, spöken i huvudet som drog i mig och jag är rädd att jag kommer kliva i om/när jag flyttar hem. Stress och press. Det gäller för mig att hitta styrkan och behålla fokus men jag känner att jag finner tankarna som kretsar kring att ge upp. Jag vet att det är rädsla för att jag inte kan sortera vardagen och intrycken. Det är mycket nu. Känner bara en enorm trötthet. Skulle kunna sova dagen igenom. Men jag har ju åtaganden. Men i bland bara hatar jag åtagandena för jag känner att det tillför mig inget, jag kan vara utan.
Fick ett sms av chefen för en timme sen och jag ska in och jobba i mon. Börjar kl tio. Det är skönt att få tankarna på annat. Kanske tröttheten försvinner om jag kan hålla mig upptagen, ockuperad, jag vet inte. Det är mycket nu och jag är expert på att bara skjuta upp och ignorera tills det plötsligt nästan är försent att ta tag i saker så jag måste tänka mig för här men jag känner inte för att tänka alls. Jag skulle mycket hellre bara slippa. I bland undrar jag om det är värt allt det här, mina ansträngningar för att få ett "bättre" liv då jag inte vet om jag verkligen uppskattar det. Men jag antar att jag är inne i en svacka och allt kommer lösa sig, det tar bara lite tid.
Jag känner mig tjock. Jag går i funderingarna på att inte äta men det vet jag att jag inte klarar heller, att inget äta. Jag vet inte om det är mitt sätt att hantera allt som händer. Jävla dumheter. Jag tror jag går och lägger mig en stund. Solen skiner ute men jag orkar inte ens bry mig. Det är mycket tankar kring min utbildning om vad jag ska göra till hösten, hur sommaren ska se ut, fan, nej, nu får det vara färdigtänkt för i dag. Det är för mycket helt enkelt.
Jag har haft bra dagar hemma hos mamma i af. Vi har bara tagit det lugnt och tittat på tv och dan innan jag åkte städade jag hela hennes lägenhet. Jag vet hur det kan vara när man tappar lusten till allt och när man ser hur allt förfaller runt omkring en och det finns ingen ork och så sitter man i skiten, det gör en bara ännu mer deprimerad och jag kände att här kan jag i af tillföra något. Jag vet att det gör gott. Det gör ont i mig att se hur allt förfaller runt om mamma. Hon älskar sina blommor och sin trädgård men nu är allt vildvuxet och försummat och jag kan förstå det, varför lägga energi och omtanke på något som man ändå inte kommer få njuta av. Det gör ont i mig. Alla små glädjeämnen som tillför och uppmuntrar betyder längre ingenting. All ansträngning för att komma tillrätta och hitta lugn i tillvaron har för mamma tagit många många år. Att landa i sig själv och mjukna som person, att sluta vara hård och bitter och dömande har verkligen varit svårt för mamma och när hon äntligen börjat bli ödmjuk så får hon en dödsdom. Jag hatar cancer. Jag vet vad den gör med människor. Jag har sett starka fina vackra människor ge upp och det finns inte mycket att göra som medmänniska mer än att finnas och försöka hålla uppe humöret och underlätta det man kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar