Tittade på min bloggs namn och jag har glömt av varför jag döpte den till bekvämlighetens gissel och rättfärdighet men givetvis, det finns ju en mening och det stod klart för mig när jag skulle skriva detta inlägget om vad mitt problem är. Bekvämlighet och omotivation.
Vi fick sluta tidigare idag, vi hade bara en lektion. Sen var tanken att vi skulle skriva på en artikel som ska vara klar senast den 6 juni, sen fick vi i läxa i dag att skriva en uppsats till nästa torsdag och jag har fortfarande bara påbörjat en annan uppsats som skulle varit inlämnad förra veckan. Vad har jag gjort i dag då? Jo jag har sovit mest hela dagen, jag vet inte varför jag är så trött. Sen har jag bara tittat på serier. Gode gud, jag har avslutat flera stycken serier sen jag började skolan. Jag vet inte vad som händer riktigt i mitt liv och det känns som jag tappar taget om mig själv mer och mer. Jag vill kunna sätta ord på och reda ut vad som försigår i mitt huvud men jag känner mig bara avstängd. Mamma säger till mig att jag måste ha en plan, framförhållning, ett mål men allt känns så diffust och jag kan inte sortera upp vad jag vill, vad jag borde och vad jag behöver. Det känns som jag har krashat. Jag är väl inte orolig så sett för mig själv men ändå - jo. För jag har fastnat och jag skulle kanske behöva ha någon att prata med men jag stänger in mig i mig själv i stället. Sitter på mitt rum. Tittar på serier, när jag inte jobbar. I bland känns det som jag behöver ha ett större syfte, något som jag kan ta på, något som gör att jag anstränger mig. Kanske hittar jag glöden om jag kommer in på skolan i Eslöv men vill jag verkligen läsa beteendevetenskap? Jag går i tankarna mer och mer att vilja läsa kognitiv beteendevetenskap men det är inte så enkelt, jag har inte TILLÅTELSE att söka kurserna förrens om flera år då jag måste vara drogfri i 5 år och vill jag hoppa på en KBT-kurs utan CSN då måste jag betala den själv och var får jag en sån summa ifrån. Men kanske ska jag bara å lugna ner mig och hoppas att jag kommer in på beteendevetarlinjen och gå den ett år, och känna efter hur det känns? Jag behöver inte ha så jävla bråttom men jag kämpar mot mitt tålamod och uthålligheten. Jag har en inre rastlöshet som är svår att dämpa när jag inte får göra saker som intresserar mig. Så slår det mig, får, jag KAN ju faktiskt sätta mig å läsa på egen hand i stället för att sitta å glo på serier (ha! så långt har jag inte ens tänkt) jag sitter här och jämrar mig för att jag blir hållen tillbaka och självömkar för att jag inte finner skolan här givande. Jag gör det mest för att det är en del i kursen (men för mig personligen tillför den inget av intresse) det har varit en mycket givande att få åka till ett annat land, sen en annan kultur, träffa nya människor, lära mig mer om mig själv och ja, jag skulle vilja stanna men samtidigt så har jag nog ändrat mig på den punkten oxå, jag vet inte. Jag känner mig vilsen och uppgiven. Jag antar att saker och ting rättar till sig med tiden (det vet jag att de gör) men min inre frustration att inte kunna få tummen ur och tex göra läxorna, bara en sån sak, varför stänger jag av?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar