Läser mitt sista inlägg, som jag skrev i december förra året 2014. Tiden går fort och det har hänt en hel del både bra och tragiska saker sen sist. Det har inneburit mycket anpassning, förändring, omprioriteringar.
Mamma blev bara sämre och sämre, och jag hade svårt att fixa skolan samtidigt som mamma behövde uppsikt dygnet runt. Min syster och jag hjälptes åt sista tiden, utan henne hade jag nog blivit galen. Mamma gick bort den 25 februari, hon fick dö hemma. Och jag är tacksam att jag/vi kunde ge henne det.
Gjorde under vintern och våren en ADHD-utredning, fick gå och lämna prover ett halvår. Uppföljning och ansvar missköttes, blev bollad mellan Neuropsyk och Beroendeenheten som båda skulle ha ansvar för mig och inte kunde underlätta genom att det sköts på ett ställe. Men nej.
Dom lyckades i allt det här tappa bort hela min utredning och jag blev helt förstörd. När hon på beroendeenheten har fått svar efter två veckors väntetid på att min läkare på Neuropsyk som skriver att, hon väntar fortfarande på att min utredning ska komma in (och då hade det gått nästan 6 veckor sen jag skickat in den).
Där hade jag suttit med mamma, och fått henne att svara på alla dessa jävla frågor om min uppväxt och hur hennes bild på mig var som liten. Och hon var så uppgiven och orkeslös men hon gjorde det för min skull och så försvinner dessa papper och Ingrid Delbom, en fantastisk kvinna, på Ölands Folkhögskola hjälpte mig att ringa runt, till post, till chefer till alla tänkbara inblandade......och till slut....så fanns dom där hela tiden, mina papper, min utredning, men det gick ju inte gå och knacka på och bara fråga.
Vet inte vart allt mitt tålamod kommer ifrån men....
Sen blev det städning och utflytt och tömning av mammas lägenhet. I samband med det åkte lillebror på "semester". Ändå en lättnad att slippa den oron, att aldrig veta om han lever elr om det är han som har kört ihjäl sig när man läser om pådrag och påträffade bilar i diken.
Hur elr hur så fick jag förlängt en månad på Öland folkhögskola så jag kunde bli färdig/godkänd i mina ämnen. Lärarna har varit fantastiska och har stöttat mig igenom denna kaotiska och jobbiga tid. All kärlek till dom. <3 nbsp="" p="">
Flyttade sedan hem till pappa över sommarlovet, målade om hans hus, ansökte till utbildningen: skötare inom psykiatrin.
I dag befinner jag mig på Stensunds folkhögskola belägen utanför Trosa. Pluggar beteendevetenskap på allmän linje och fortsätter läsa in gymnasieämnen, nu B och C-kurser. Just nu ska vi fördjupa oss i utvecklingspsykologi. Det ska bli intressant, och frågor jag redan ställer mig - och funderingar kring...
Hur mycket och vilka av alla dessa sidospår och teorier kommer tilltala mig?
Förlitar sig utbildade psykologer/socionomer/behandlingspedagoger mer till redan skrivna teorier än till intrycket här och nu?
Bedöms patienters åkommor utifrån kategori och hur ser egentligen åtgärds-upplägget ut?
Är medicin insatt utav tycke eller är det baserat på statistik- åtgärd som åtgärd?
Psykiatrin/ myndigheter/ vården - deras bemötande med hård och dömande attityd, gör sig inte längre någon ansträngning, när jag ringer är jag bara ännu ett problem, det är besvärligt och läkare efter läkare säger upp sig, uppföljning försummas.
Jag hör mig för vad problemet ligger, när jag som klient mår bättre än min behandlare/läkare/kontaktman, att regler för hur saker ska skötas behöver ändras, uppdateras och anpassas till dagens datum.
(jag skulle vilja gräva mig ända ner i gyttjan för att få ett helhetsperspektiv av vad som gör att svensk sjukvård och myndigheter hålls tillbaka) Det är ju lätt att tycka att: Vad är det som är så svårt? Det är lätt att peka ut vart det brister och vad som görs fel, men när kommunikationen inte längre fungerar eller används i ett möte individ till individ..... ja då har det gått för långt.
tisdag 15 september 2015
fredag 12 december 2014
Egentid i klassrummets lilla vrå
Det är skönt att sitta här i klassrummet denna stund på morgonen och bara surfa, skriva, lyssna på musik och bara samla ihop mig innan dagen börjar. I bland går jag och lägger mig på soffan på nedervåningen om jag inte orkar ta mig upp för trapporna till klassrummet.
Fasen! I did it again! Förstår inte varför jag får för mig att jag har all tid i världen och så sneglar jag på klockan och ja, det är i bland som att öppna en sån där present som det flyger ut nåt i väldig fart och man måste kasta sig undan för att inte få ett slag i ansiktet (och där kom min lärare in i klassrummet för att tala om att NU samlas vi nere i verkstaden) VART tog tiden vägen!!!! Måste ju springa nu då!
Fasen! I did it again! Förstår inte varför jag får för mig att jag har all tid i världen och så sneglar jag på klockan och ja, det är i bland som att öppna en sån där present som det flyger ut nåt i väldig fart och man måste kasta sig undan för att inte få ett slag i ansiktet (och där kom min lärare in i klassrummet för att tala om att NU samlas vi nere i verkstaden) VART tog tiden vägen!!!! Måste ju springa nu då!
tisdag 9 december 2014
Tiden går fort
Om två veckor är det jullov. Galet vad tiden går fort ändå. När jag började skolan kändes det som det skulle ta en hel evighet men snart är höstterminen ett minne blott och vårterminen kommer gå lika fort den med å då är det sommar! Gött!
På hemmaplan är allt lugnt. Mamma är relativt pigg men jag ser att magen blir bara större och större och när jag kramar henne så känner jag varenda revben på henne. Det gör ont och jag slits rakt in i verkligheten för en sekund. Jag hoppas hon får uppleva julen, det är inte långt till dit.
På hemmaplan är allt lugnt. Mamma är relativt pigg men jag ser att magen blir bara större och större och när jag kramar henne så känner jag varenda revben på henne. Det gör ont och jag slits rakt in i verkligheten för en sekund. Jag hoppas hon får uppleva julen, det är inte långt till dit.
måndag 1 december 2014
Eget rum
När jag kom hem från skolan så gjorde vi slag i saken jag och mamma och bytte sovrum så nu har jag en dörr jag kan stänga om mig. Möblerade om oxå och det blev helt okej.
Denna vecka ska vi ha möbelrenovering i skolan. Så i dag var vi iväg på secondhandaffärer i Färjestaden och Kalmar för att hitta en möbel vi ville renovera och jag hittade en liten byrå som kostade 300 kr men jag fick ner den till 100 kr med ursäkten att det är ett skolprojekt och det godtog tanterna i affären. :) (vi fick hela 100 kr från skolan att handla för). I morgon blir det att gå till ÖoB med klassen och inhandla färg och lite annat sen får vi sätta igång med våra projekt och det ser jag fram emot. Veckan kommer gå snabbt känns det som.
I övrigt är allt helt okej. Det är lugnt mellan mamma och mig och det känns skönt att hon inte är lika långsint längre som hon var förr. Varit borta hela helgen och träffat goda vänner men ändå skönt att komma hem. Och nu när jag har en egen dörr att stänga om mig så känns det ännu bättre. :)
Denna vecka ska vi ha möbelrenovering i skolan. Så i dag var vi iväg på secondhandaffärer i Färjestaden och Kalmar för att hitta en möbel vi ville renovera och jag hittade en liten byrå som kostade 300 kr men jag fick ner den till 100 kr med ursäkten att det är ett skolprojekt och det godtog tanterna i affären. :) (vi fick hela 100 kr från skolan att handla för). I morgon blir det att gå till ÖoB med klassen och inhandla färg och lite annat sen får vi sätta igång med våra projekt och det ser jag fram emot. Veckan kommer gå snabbt känns det som.
I övrigt är allt helt okej. Det är lugnt mellan mamma och mig och det känns skönt att hon inte är lika långsint längre som hon var förr. Varit borta hela helgen och träffat goda vänner men ändå skönt att komma hem. Och nu när jag har en egen dörr att stänga om mig så känns det ännu bättre. :)
onsdag 26 november 2014
Går på ångor
Känns som jag tittar ner på mig själv. Från en platå som jag inte har tillgång till. Känner mig le. Gör det jag ska men andra saker drar. Håller masken för att jag kan, mest. Orkar inte bry mig om detaljer längre. Det får gå som det går. Känner mig förd bakom ljuset när det kommer till myndigheter och jag vill bara ge dom fingret. Men måste ha lite mer tålamod känner jag. Jag måste vara smart. Tänka mig för. Inte bara släppa allt.
Framsteg på hemmaplan i af. Sa till mamma igår att jag kan tänka mig att byta rum med henne nu. Hon har föreslagit det innan men jag har sagt nej, det har inte känts aktuellt men nu känner jag att det börjar bli dags om jag ska orka det här i längden och då blev hon svår såklart och ville tänka på det några dagar. Mmm..... gör du så sa jag.
Min lillebror ringde i dag....... jag sitter i skolan....... mmmm...........jobbigt i bland.
Framsteg på hemmaplan i af. Sa till mamma igår att jag kan tänka mig att byta rum med henne nu. Hon har föreslagit det innan men jag har sagt nej, det har inte känts aktuellt men nu känner jag att det börjar bli dags om jag ska orka det här i längden och då blev hon svår såklart och ville tänka på det några dagar. Mmm..... gör du så sa jag.
Min lillebror ringde i dag....... jag sitter i skolan....... mmmm...........jobbigt i bland.
måndag 24 november 2014
Spänt hemma
Jag drar mig undan mamma mer och mer. Pallar inte hennes missnöje. Jag förstår att det är hennes eget dåliga mående och ångest som går ut över mig men det tar ändå hårt på mig. Jag har varit borta hela helgen. Jag brukar vanligtvis höra av mig men jag känner ingen lust till det längre. Hon hör aldrig av sig till mig så varför ska jag höra av mig och fråga hur hon mår och om allt är bra när svaren är korta och genomsyrade med bitterhet och missnöje. Mamma har alltid varit väldigt duktig på att visa sitt missnöje och låtit hennes dåliga mående gå ut över oss barn och i af fått mig att känna skam och skuld och det är kvävande att gå runt och känna/ha dåligt samvete och hela tiden slå på sig själv. Jag känner mig ganska le på hela situationen och jag tar inte mer skit från henne utan jag kommer säga ifrån om hon ska fortsätta med sin attityd sitt nedvärderande synsätt mot mig. Hon ska dö, men det är inte första gången hon ska dö. Hennes tidigare hot om självmord och gånger hon hamnat på sjukhuset pga självmordsförsök har gjort att jag har svårt att tro på att hon plötsligt värdesätter livet. Det är knepigt allt det här. Det är bara ta en dag i taget.
torsdag 20 november 2014
Jag säger ifrån
Jag är en människa som har mycket tålamod när det kommer till andra människor men som med min mamma, det blir bara för mycket ibland. Hon ska tala om för mig hur jag ska leva mitt liv och samtidigt att hon tror att jag helt saknar omdöme. Jag är inte perfekt men jag är fan inte värdelös heller. Jag var tvungen att åka hemifrån i måndags kväll för då brast det för mig när hon ska tala om vad jag ska göra och inte göra och målar upp min storasyster som en prinsessa som skulle komma och stanna över dan därpå och det fick jag ju inte förstöra och så klämmer hon in en kommentar om att hon ska dö och jag vet inte om jag ska dåligt samvete för det men jag svarade tillbaka att ALLA ska vi dö och hade det gått så hade jag gärna bytt liv med dig för SÅ mår JAG nu. Jag höjde rösten till henne men var ganska lugn, fast jag ville ju smälla i dörrar och ramma saker men jag tänkte, fan heller att jag ska ge henne det. Utan jag tog hunden och gick ut sen packade jag en väska och när tiden var inne så sa jag - vi hörs.
Det tråkiga i det hela var att jag hade lovat min pappa innan att jag skulle åka hem till mamma och stanna där och gå i skolan på tisdag så ordnar sig allting. (jag hade varit på vårdcentralen efter skolan i måndags och förlängt min sjukskrivning - halvtid och underläkaren där får tillåtelse av mig att läsa min fil på datorn och han läser upp vad dom hade skrivit på psykakuten och där nämns amfetaminmissbruk OCH bensomissbruk och då gick jag i taket! (i huvudet alltså) och jag tänkte nä nu jävlar får det fanimej vara nog!!! Inte nog med att personalen på psykakuten varit så jävla otrevliga och ovilliga att hjälpa mig att ens kolla upp datumet för när jag fick min första sjukskrivning och remissen till np-teamet hur det hade gått med den när jag ringde i torsdags förra veckan och så nu detta! Skriver saker i min journal som inte stämmer! Vilket jävla övergrepp! Vad har dom mer skrivit??? Hur eller hur så satte jag mig på en buss ner till kalmar fast jag inte hade pengar att ta mig hem men jag sket i det, jag skulle minsann gå till akutpsyk och ha upprättelse NU och lämna pisseprov så ska visa dom hur mycket pillermissbrukare jag är! Men så ringde jag min pappa på vägen ner till Kalmar på bussen och han lyckades övertala mig att åka hem igen och han satte över pengar till mig och först tänkte jag, jag skiter i allt, jag åker nån annanstans, impulsiv som jag är men så tänkte jag om och kände mig faktiskt stolt över mig själv att jag inte gav efter för mina impulser och samtidigt kunde göra ett moget beslut när jag varit så jävla upprörd innan. (det händer mig SÄLLAN att jag tappar fattningen men jag kände mig så jävla kränkt, när jag går och ber om hjälp, så skriver dom saker om mig som inte stämmer och jag har varit ärlig med allt! Och det är vad jag får tillbaka.) Hur eller hur så hinner jag inte mer än komma hem och mamma som har läst min statusuppdatering på FB säger: -Jag har läst det du skrev, ring och boka tid för att prata. Nu vill jag inte höra mer och slår allt ifrån sig, det enda som är viktigt är att min syrra ska komma i morgon och det fick jag inte förstöra. Jag behöll mitt lugn utåt men jag brast inombords. Och jag åkte senare på kvällen och har inte varit i skolan på 3 dagar. Kom hem till mamma i onsdags kväll igen och i dag har jag bara varit hemma och sovit och städat och så. Och så börjar det igen. Jag ska gå ut med Cano nu på kvällen och hon börjar på igen. Ber mig om att ta in posten (när jag går rundan 18.30) jag tar ALLTID posten, det vet hon men hon är bara tvungen. Och så kommer nästa grej, du kan väl gå längre med honom och inte bara härikring. Och jag bara ställde mig i köket, allt stannade upp och jag kände hur arg jag började bli och hur det började bubbla inom mig och jag tänkte för mig själv, huuuuur f-n ska jag bemöta detta?!! Men jag fortsatte sedan ut i groventrén och kopplade hunden och sen gick jag. Och gick och gick, i beckmörker med ficklampa och småregn. Och när jag kom hem igen då får jag kommentaren - vart tog du vägen????? Du var ute så länge, det är ju jättemörkt ute! Och jag svarade bara, du ville att jag skulle gå längre promenader med honom. (och jag tänkte,mörkt var det redan innan jag gick ut!) Men så passade jag på att ta upp vad det var för påse som låg jämte soptunnan ute och det var ju sopor såklart, så då gav jag tillbaka, du kan väl lägga soporna I soptunnan och inte bredvid är du snäll! Och så fick jag nån undvikande kommentar tillbaka att hon skulle ta den sen när hon orkade men hon hörde hur dålig hennes ursäkt var och så gick hon å satte sig. (jag slängde den när jag såg den för den delen). Jag vet inte om jag börjar bli dum i huvudet men som med disken, 15 koppar om dagen och nu börjar jag bli irriterad. Jag tänker inte stå å diska hennes koppar när det har varit en jävla fart på henne hela dagen i dag. Det har varit 2 besök till henne här tex, hon har putsat kopparprylar grejer. Visst jag är jätteglad att hon är piggare, det är inte det men för det ska inte jag ta ansvar för hela hennes liv, dom bitar hon tycker är tråkigt. Jag kan dö i morgon, det är ingen som vet, det kan vi alla göra. Hur eller hur så blir det bara mer och mer irritation och hon är på mig och jag sväljer. Ska försöka hitta nåt annat boende. Orkar inte ha det så här. Men så känner jag att jag sviker Cano, mammas hund, som bara släpps på baksidan när jag inte är hemma så det var nästan så jag tänkte, fan, jag isolerar förrådet i garaget och har mitt eget krypin där. Men det kommer ju inte hända. Utan jag sover i värdagsrummet och lär väl få göra det ett bra tag till.
Det tråkiga i det hela var att jag hade lovat min pappa innan att jag skulle åka hem till mamma och stanna där och gå i skolan på tisdag så ordnar sig allting. (jag hade varit på vårdcentralen efter skolan i måndags och förlängt min sjukskrivning - halvtid och underläkaren där får tillåtelse av mig att läsa min fil på datorn och han läser upp vad dom hade skrivit på psykakuten och där nämns amfetaminmissbruk OCH bensomissbruk och då gick jag i taket! (i huvudet alltså) och jag tänkte nä nu jävlar får det fanimej vara nog!!! Inte nog med att personalen på psykakuten varit så jävla otrevliga och ovilliga att hjälpa mig att ens kolla upp datumet för när jag fick min första sjukskrivning och remissen till np-teamet hur det hade gått med den när jag ringde i torsdags förra veckan och så nu detta! Skriver saker i min journal som inte stämmer! Vilket jävla övergrepp! Vad har dom mer skrivit??? Hur eller hur så satte jag mig på en buss ner till kalmar fast jag inte hade pengar att ta mig hem men jag sket i det, jag skulle minsann gå till akutpsyk och ha upprättelse NU och lämna pisseprov så ska visa dom hur mycket pillermissbrukare jag är! Men så ringde jag min pappa på vägen ner till Kalmar på bussen och han lyckades övertala mig att åka hem igen och han satte över pengar till mig och först tänkte jag, jag skiter i allt, jag åker nån annanstans, impulsiv som jag är men så tänkte jag om och kände mig faktiskt stolt över mig själv att jag inte gav efter för mina impulser och samtidigt kunde göra ett moget beslut när jag varit så jävla upprörd innan. (det händer mig SÄLLAN att jag tappar fattningen men jag kände mig så jävla kränkt, när jag går och ber om hjälp, så skriver dom saker om mig som inte stämmer och jag har varit ärlig med allt! Och det är vad jag får tillbaka.) Hur eller hur så hinner jag inte mer än komma hem och mamma som har läst min statusuppdatering på FB säger: -Jag har läst det du skrev, ring och boka tid för att prata. Nu vill jag inte höra mer och slår allt ifrån sig, det enda som är viktigt är att min syrra ska komma i morgon och det fick jag inte förstöra. Jag behöll mitt lugn utåt men jag brast inombords. Och jag åkte senare på kvällen och har inte varit i skolan på 3 dagar. Kom hem till mamma i onsdags kväll igen och i dag har jag bara varit hemma och sovit och städat och så. Och så börjar det igen. Jag ska gå ut med Cano nu på kvällen och hon börjar på igen. Ber mig om att ta in posten (när jag går rundan 18.30) jag tar ALLTID posten, det vet hon men hon är bara tvungen. Och så kommer nästa grej, du kan väl gå längre med honom och inte bara härikring. Och jag bara ställde mig i köket, allt stannade upp och jag kände hur arg jag började bli och hur det började bubbla inom mig och jag tänkte för mig själv, huuuuur f-n ska jag bemöta detta?!! Men jag fortsatte sedan ut i groventrén och kopplade hunden och sen gick jag. Och gick och gick, i beckmörker med ficklampa och småregn. Och när jag kom hem igen då får jag kommentaren - vart tog du vägen????? Du var ute så länge, det är ju jättemörkt ute! Och jag svarade bara, du ville att jag skulle gå längre promenader med honom. (och jag tänkte,mörkt var det redan innan jag gick ut!) Men så passade jag på att ta upp vad det var för påse som låg jämte soptunnan ute och det var ju sopor såklart, så då gav jag tillbaka, du kan väl lägga soporna I soptunnan och inte bredvid är du snäll! Och så fick jag nån undvikande kommentar tillbaka att hon skulle ta den sen när hon orkade men hon hörde hur dålig hennes ursäkt var och så gick hon å satte sig. (jag slängde den när jag såg den för den delen). Jag vet inte om jag börjar bli dum i huvudet men som med disken, 15 koppar om dagen och nu börjar jag bli irriterad. Jag tänker inte stå å diska hennes koppar när det har varit en jävla fart på henne hela dagen i dag. Det har varit 2 besök till henne här tex, hon har putsat kopparprylar grejer. Visst jag är jätteglad att hon är piggare, det är inte det men för det ska inte jag ta ansvar för hela hennes liv, dom bitar hon tycker är tråkigt. Jag kan dö i morgon, det är ingen som vet, det kan vi alla göra. Hur eller hur så blir det bara mer och mer irritation och hon är på mig och jag sväljer. Ska försöka hitta nåt annat boende. Orkar inte ha det så här. Men så känner jag att jag sviker Cano, mammas hund, som bara släpps på baksidan när jag inte är hemma så det var nästan så jag tänkte, fan, jag isolerar förrådet i garaget och har mitt eget krypin där. Men det kommer ju inte hända. Utan jag sover i värdagsrummet och lär väl få göra det ett bra tag till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)