Jag är en människa som har mycket tålamod när det kommer till andra människor men som med min mamma, det blir bara för mycket ibland. Hon ska tala om för mig hur jag ska leva mitt liv och samtidigt att hon tror att jag helt saknar omdöme. Jag är inte perfekt men jag är fan inte värdelös heller. Jag var tvungen att åka hemifrån i måndags kväll för då brast det för mig när hon ska tala om vad jag ska göra och inte göra och målar upp min storasyster som en prinsessa som skulle komma och stanna över dan därpå och det fick jag ju inte förstöra och så klämmer hon in en kommentar om att hon ska dö och jag vet inte om jag ska dåligt samvete för det men jag svarade tillbaka att ALLA ska vi dö och hade det gått så hade jag gärna bytt liv med dig för SÅ mår JAG nu. Jag höjde rösten till henne men var ganska lugn, fast jag ville ju smälla i dörrar och ramma saker men jag tänkte, fan heller att jag ska ge henne det. Utan jag tog hunden och gick ut sen packade jag en väska och när tiden var inne så sa jag - vi hörs.
Det tråkiga i det hela var att jag hade lovat min pappa innan att jag skulle åka hem till mamma och stanna där och gå i skolan på tisdag så ordnar sig allting. (jag hade varit på vårdcentralen efter skolan i måndags och förlängt min sjukskrivning - halvtid och underläkaren där får tillåtelse av mig att läsa min fil på datorn och han läser upp vad dom hade skrivit på psykakuten och där nämns amfetaminmissbruk OCH bensomissbruk och då gick jag i taket! (i huvudet alltså) och jag tänkte nä nu jävlar får det fanimej vara nog!!! Inte nog med att personalen på psykakuten varit så jävla otrevliga och ovilliga att hjälpa mig att ens kolla upp datumet för när jag fick min första sjukskrivning och remissen till np-teamet hur det hade gått med den när jag ringde i torsdags förra veckan och så nu detta! Skriver saker i min journal som inte stämmer! Vilket jävla övergrepp! Vad har dom mer skrivit??? Hur eller hur så satte jag mig på en buss ner till kalmar fast jag inte hade pengar att ta mig hem men jag sket i det, jag skulle minsann gå till akutpsyk och ha upprättelse NU och lämna pisseprov så ska visa dom hur mycket pillermissbrukare jag är! Men så ringde jag min pappa på vägen ner till Kalmar på bussen och han lyckades övertala mig att åka hem igen och han satte över pengar till mig och först tänkte jag, jag skiter i allt, jag åker nån annanstans, impulsiv som jag är men så tänkte jag om och kände mig faktiskt stolt över mig själv att jag inte gav efter för mina impulser och samtidigt kunde göra ett moget beslut när jag varit så jävla upprörd innan. (det händer mig SÄLLAN att jag tappar fattningen men jag kände mig så jävla kränkt, när jag går och ber om hjälp, så skriver dom saker om mig som inte stämmer och jag har varit ärlig med allt! Och det är vad jag får tillbaka.) Hur eller hur så hinner jag inte mer än komma hem och mamma som har läst min statusuppdatering på FB säger: -Jag har läst det du skrev, ring och boka tid för att prata. Nu vill jag inte höra mer och slår allt ifrån sig, det enda som är viktigt är att min syrra ska komma i morgon och det fick jag inte förstöra. Jag behöll mitt lugn utåt men jag brast inombords. Och jag åkte senare på kvällen och har inte varit i skolan på 3 dagar. Kom hem till mamma i onsdags kväll igen och i dag har jag bara varit hemma och sovit och städat och så. Och så börjar det igen. Jag ska gå ut med Cano nu på kvällen och hon börjar på igen. Ber mig om att ta in posten (när jag går rundan 18.30) jag tar ALLTID posten, det vet hon men hon är bara tvungen. Och så kommer nästa grej, du kan väl gå längre med honom och inte bara härikring. Och jag bara ställde mig i köket, allt stannade upp och jag kände hur arg jag började bli och hur det började bubbla inom mig och jag tänkte för mig själv, huuuuur f-n ska jag bemöta detta?!! Men jag fortsatte sedan ut i groventrén och kopplade hunden och sen gick jag. Och gick och gick, i beckmörker med ficklampa och småregn. Och när jag kom hem igen då får jag kommentaren - vart tog du vägen????? Du var ute så länge, det är ju jättemörkt ute! Och jag svarade bara, du ville att jag skulle gå längre promenader med honom. (och jag tänkte,mörkt var det redan innan jag gick ut!) Men så passade jag på att ta upp vad det var för påse som låg jämte soptunnan ute och det var ju sopor såklart, så då gav jag tillbaka, du kan väl lägga soporna I soptunnan och inte bredvid är du snäll! Och så fick jag nån undvikande kommentar tillbaka att hon skulle ta den sen när hon orkade men hon hörde hur dålig hennes ursäkt var och så gick hon å satte sig. (jag slängde den när jag såg den för den delen). Jag vet inte om jag börjar bli dum i huvudet men som med disken, 15 koppar om dagen och nu börjar jag bli irriterad. Jag tänker inte stå å diska hennes koppar när det har varit en jävla fart på henne hela dagen i dag. Det har varit 2 besök till henne här tex, hon har putsat kopparprylar grejer. Visst jag är jätteglad att hon är piggare, det är inte det men för det ska inte jag ta ansvar för hela hennes liv, dom bitar hon tycker är tråkigt. Jag kan dö i morgon, det är ingen som vet, det kan vi alla göra. Hur eller hur så blir det bara mer och mer irritation och hon är på mig och jag sväljer. Ska försöka hitta nåt annat boende. Orkar inte ha det så här. Men så känner jag att jag sviker Cano, mammas hund, som bara släpps på baksidan när jag inte är hemma så det var nästan så jag tänkte, fan, jag isolerar förrådet i garaget och har mitt eget krypin där. Men det kommer ju inte hända. Utan jag sover i värdagsrummet och lär väl få göra det ett bra tag till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar