Spänt hemma

Jag drar mig undan mamma mer och mer. Pallar inte hennes missnöje. Jag förstår att det är hennes eget dåliga mående och ångest som går ut över mig men det tar ändå hårt på mig. Jag har varit borta hela helgen. Jag brukar vanligtvis höra av mig men jag känner ingen lust till det längre. Hon hör aldrig av sig till mig så varför ska jag höra av mig och fråga hur hon mår och om allt är bra när svaren är korta och genomsyrade med bitterhet och missnöje. Mamma har alltid varit väldigt duktig på att visa sitt missnöje och låtit hennes dåliga mående gå ut över oss barn och i af fått mig att känna skam och skuld och det är kvävande att gå runt och känna/ha dåligt samvete och hela tiden slå på sig själv. Jag känner mig ganska le på hela situationen och jag tar inte mer skit från henne utan jag kommer säga ifrån om hon ska fortsätta med sin attityd sitt nedvärderande synsätt mot mig. Hon ska dö, men det är inte första gången hon ska dö. Hennes tidigare hot om självmord och gånger hon hamnat på sjukhuset pga självmordsförsök har gjort att jag har svårt att tro på att hon plötsligt värdesätter livet. Det är knepigt allt det här. Det är bara ta en dag i taget.