Ja hopp... i mon bär det av hem till pappa i Nybro då. Vi har haft avslutning i dag, vi har fått en del av våra omdömen, resten får vi när kursen är slut i juni nästa år. Vi har ätit julbord och det gör ont i mig att det är sista gången vi alla är samlade såhär. Efter maten bjöd irländska klassen på en avslutningskonsert och tårarna rann ner för mina kinder. Känner mig väldigt känslosam samtidigt som jag stänger av men verkligheten kommer sakta ikapp och jag påminns åter igen om hur jag hatar avsked. Vissa - kanske till och med många - kommer jag aldrig se mer. Jag känner att jag vill bara sjunka ner i ett hörn och gråta och gömma mig. Det tar emot att behöva hantera och reda ut känslorna och få klarhet i hur jag ska förhålla mig. Jag har hållit mig undan den senaste veckan mer än vanligt. Kanske är det för att skydda mig själv. Jag känner mig lite vilsen.
Jag har städat mitt rum....inte helt men får ta det sista i morgon. Har ställt tillbaka möblerna som dom stod från början. Suck. Ja livet går vidare, nu är det dags att ta ett kliv till, mot nya utmaningar. Det ska bli skönt att åka hem till pappa. Få lugn och ro. Stillhet. Ensamhet. Tid att bara vara med mig själv och umgås med farsan. Ingen press. Bara vara. Det blir nog bra det här i slutändan. Men jag måste säga, jag bävar inför morgondagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar