....

Mår inte bra idag. Allt känns jobbigt, tungt, besvärligt. Jag vill bara gråta.  PMDD.... Jag har medicin mot det här men jag vill inte ta den. Men jag börjar fundera på om jag inte ska börja med den för jag har jävligt svårt att hantera vardagen när jag mår som jag mår. Det hade varit skönt att bara få vara själv idag. Det känns som jag har tappat bort mig själv och jag vet inte om jag skulle kunna förklara det som att jag saknar mig själv. Såna här dagar är det tur att jag befinner mig på en Ö. För jag blir likgiltig. Ingenting känns värt att kämpa för. Allt känns svart och ihåligt. Så det känns bra att skriva av mig. Det hjälper.

Jag vill lära mig förstå mig själv. Lära mig hur jag fungerar. Så jag vet vart jag har mig själv. Det är en nödvändighet att jag får ihop det här med att lära känna mig själv och bli vän med mig själv så att jag såna här dagar inte tappar bort mig själv. Snart ska jag åka utomlands....ett halvår....
Jag tror att det kommer att gå bra men visst, jag är misstänksam mot mig själv. Jag vet att jag kan springa ifrån mig själv utan att tänka på att jag förstör för mig själv. Och det blir jobbigare och jobbigare att ta mig upp. För en del av mig har tröttnat på att vänta in mig när jag släpper allt och sen vill komma tillbaka.

Det här är en sån här ångestdag då inget känns meningsfullt. Men dom här dagarna i månaden kan jag nu för tiden räkna på en hand. Och jag blir starkare för varje dag. Och jag tar mig igenom det här. På mitt eget sätt. Jag måste justera vissa saker men jag tar en sak i taget, en dag i taget. Jag är inte perfekt och jag strävar inte efter att bli det heller utan bara att få en fungerande vardag.

I dag fick jag brev från min syster. Massa kärlek till dig Efva. Det var ett collage på mig, min lillebror och vår pappa.  Jag sitter och tittar på det nu och vi må vara en skrynklig familj men vi är fina människor.
Nu måste jag gå tillbaka till skolan. Jag var bara tvungen att skriva av mig.