Funderar.....

Jag funderar.... över hur mycket jag styrs av andras godkännande.
Jag har hela mitt liv utgått från att livet handlar om att pleasa andra.
Det var så jag blev lycklig trodde jag. Men jag inser i dag att det är inte
så livet fungerar. Jag binder upp mig på andra människor. Och när jag
märker att jag begränsar mig själv på grund av det blir jag ledsen.
Samtidigt vill jag inte såra någon men om jag håller mig själv tillbaka ja
då sviker jag ju mig själv...

Allt är rörigt i huvudet. Här står jag, på väg att
lämna landet och åka till England i januari. Jag vet inte vart jag har mig själv
i allt det här. Men det är något som verkligen bekymrar mig. Ska jag fokusera
på mig själv. Göra det jag har tänkt? Jag vet vad mitt sunda förnuft säger mig.
Det säger mig att jag ska åka. Och göra det jag hade tänkt. Men jag vet inte vad
det innebär. Fan jag vet inte vad nånting innebär! Åh! Ibland skulle jag bara vilja
knarka lite så jag får nån rätsida på allt som rör sig i huvudet, men det är inte så
det funkar längre. Jag har blivit för "gammal" för att knarket ska ge mig några
svar. Knark ger distans. Inget annat. Jag behöver vara närvarande, delaktig.
Men fan va jobbigt det är. Jag inser att jag är rädd för mig själv, rädd för att
tro och lite på mig själv. Jag har begått övergrepp mot mig själv, misshandlat
mig själv och svikit och övergett mig själv så det är mycket att reparera. Så mycket.
Men jag vill tro att jag klarar det. Jag har förlåtit mig själv och ser det som har varit
som okunskap. Jag gör fortfarande mig själv illa men inte alls i samma utsträckning.
Jag har insett att jag inte behöver skada mig själv för att känna att jag lever.
Men mitt mål är att jag ska bli min bästa vän och behandla mig själv med kärlek,
omtanke och respekt. Jag kanske behöver umgås med mig själv mer och avsätta
mer tid för mig själv som jag gör när jag pluggar. Jag har precis upptäckt att jag kan
plugga. Sitta i bibblan med musik i öronen och faktiskt göra läxorna. HELT OTROLIGT!
Jag är MÄKTA STOLT över mig själv och det känns som en befrielse, en ventil,
ungefär som knarket ger mig, distans, fast på ett sunt sätt. Jag trodde aldrig jag skulle få ihop det
att plugga. För jag har så svårt att koncentrera mig men det funkar.
Här kan jag gömma mig lite och ändå få nåt vettigt gjort. Världen skrämmer mig.
Men här är jag trygg.