Ångestpåslag på jobbet

I går på jobbet kom ångesten från helvetet. Jag ville bara lägga mig ner och dö rent ut sagt. Det hade varit en himla befrielse. (Det låter ju hemskt när jag skriver det men det var så det kändes just då). Jag lyckades hålla mig kvar på jobbet från 11.00 till 20.45 och jag blev medveten om hur jag vanligtvis brukar hantera ångest, fly. När jag var yngre (tonåren) så vände jag bara på klacken och gick min väg, jag sket i vilket, allt tappade sitt värde. Sen blev det droger och nu måste jag lära mig att stanna kvar i känslan, låta den gå över vilket är jävligt obehagligt då alla instinkter i mig säger, bara gå Lina, åk hem, du kan inte begära av dig själv att jobba och prestera när det ända du tänker på är - va skönt det skulle vara att bara få dö men jag försökte tänka att det är bara en känsla och känslan är inte sanning. Jag behöver inte agera på den även att ångesten känns i hela bröstet och hela kroppen reagerar fysiskt. Och jag är en sån där person som inte kan dölja hur jag mår. Mår jag dåligt så syns det och folk på jobbet frågade mig vad det var och jag fick helt enkelt säga, jag har ångest för tillfället så jag känner mig inte i balans alls men det går över.
Det brukar lätta en aning bara av att få sätta ord på det, det blir lättare för mig att hantera och inte bli helt slukad av ångesten som jag annars brukar bli.
(när jag tänker efter så startade ångesten när jag kom till jobbet och en annan stod i disken och hade blivit tillsagd att han skulle vara där *och det är ju MITT jobb* så där stod jag och kände mig plötsligt överflödig. Så jag frågade om jag skulle åka hem om dom inte behöver mig - för det har ju hänt att jag kommit in till jobbet och i princip fått vända i dörren för att det finns inget att göra, men dom ville att jag skulle stanna kvar, jaha så där gick jag fram och tillbaka och försökte komma på nåt att göra).
Det är alltid intressant när jag försöker spåra den utlösande faktorn och den här gången hittade jag den. Fast jag tycker ju inte att det låter eller känns rimligt att ett sånt ångestpåslag ska komma på grund av att jag känner mig överflödig.

Känner mig rörig i huvudet i kväll med lite men det beror på att jag har ont i magen. Drack en kopp kaffe (dubbel expresso) på jobbet nu i kväll och det skulle jag inte gjort för jag fick ont i magen och började må illa och fick springa på muggen och mitt i allt det här så håller vi på att stänga och det är då jag har som mest att göra. ALLA kommer med disk, SAMTIDIGT dessutom och i det lilla köket, den lilla diskbänken, och det blir stress men i kväll med magont så blev jag irriterad på riktigt, så jag fräste till lite att jag MÅSTE kunna se diskhon om jag ska kunna diska och allt kan inte diskas på samma gång, ni får ställa det på golvet så tar jag hand om det. Jag är vanligtvis en mycket stresstålig och lugn människa så jag vatt lite förvånad över mitt eget beteende när jag kom på mig själv med att vara irriterad. En sida av mig ville bara gå ut till chefen å säga, kan jag få sluta tidigare men jag höll mig kvar trots att det tog emot. Det är nog precis sånt här jag behöver - träning i att hantera situationer. Lära mig att stanna kvar och låta saker och ting ha sin gång. Är det mitt mående så går det över, det är ju bara det att det tar sån jävla tid och jag har ingen lust att vänta, speciellt när jag inte kan dölja hur jag mår. Det funkar allra bäst för mig med ensamhet när jag tex får ångestattacker så det här är en riktigt stor utmaning för mig och jag gillar det inte alls men uppenbarligen så överlever jag och kan fungera i sociala sammanhang - även att jag ser helt uppgiven ut. Men som sagt, jag tycker inte om att visa folk den sidan av mig själv för den är så deprimerande och jag är ju vanligtvis en glad och sprallig tjej så det blir en sån kontrast så det är pinsamt och skämmigt. Det är som natt och dag.

Nu har jag skrivit av mig lite, det var ju skönt. Nu blir det bingen för mig. Är helt färdig. Att jobba 9 - 10 timmar varje dag det känns lite måste jag säga. Det är så jag börjar undra om det är värt det. Pengar, ja, men va fan är pengar egentligen? Är det värt det att stå i disken så många timmar? (....kanske är jag bara rädd för ångesten.....att den ska fortsätta dyka upp på jobbet....men så kan jag inte tänka heller för det är ren och skär flykt och saker och ting blir vad jag gör det till och jag ska tänka positiva tankar. Punkt.