Tankar

I morgon slutar skolan. Helt ofattbart fast ändå inte. Jag har lyckats med mitt första delmål, att läsa upp mina betyg. Jag har oxå lyckats med att hitta ett jobb så jag har kunnat leva här utan att behöva tänka på - har jag pengar så jag klarar mig månaden ut. I början var det kaos - rent ekonomiskt och det gav mig en ångest från helvetet, att inte kunna röra mig som jag vill, att behöva låna pengar av familjen, men jag lyckades lösa det och det känns faktiskt BRA. Jag har alltid haft en tro på mig själv men den har ju suttit så långt in, den har varit så försummad så förnekad så smutsig att jag inte ens har velat ta i den för att jag har haft en tro om att - jag är ingen. Jag är inte värd att ens vara på jorden, livet är inte till för mig, men i dag har jag ju bevisat mig själv motsatsen. Jag har fortfarande svårt att ta in denna informationen. Jag har fortfarande en misstänksam sida av mig själv som inte vågar ta till mig, som inte vågar vara glad som inte vågar tro, i fall jag skulle bli besviken. Att lära mig lita på mig själv och våga öppna upp mig och komma ur mitt skal för att lära mig leva och njuta av livet det är svårt. Allt går väldigt sakta och jag som är van vid kickar och omedelbar förändring av måendet har blivit bortskämd med att jag vill ha resultat DIREKT annars är jag inte intresserad. Det är en kraft som jag måste lära mig att styra om och jobba bort. Att ändra mitt tankemönster, att våga möta känslor och rädslor. Men jag behöver nog mer hjälp. Jag fick ett brev av min syster i morse som fick mig att tänka till. Jag behövde det brevet. Jag behöver känna att jag inte är ensam i det här. Det är inte bara jag som har kaos i huvudet, vi kämpar alla med våra demoner. och jag är övertygad om att öppenhet lyfter oss och det lär oss att hantera livet bättre. Det är svårt att gå emot känslan som bara skriker - LÅT MIG VA! Lämna mig ifred, jag vill inte prata med någon. Men det går att ta sig över det där men man måste våga. För det gör gott att släppa in andra människor i sitt liv. Ja det finns mycket negativt men det är oxå ett val. Att välja hur jag hanterar situationer. Det har nog varit det mest jobbiga för mig att jag inte alltid vetat vart jag stått och att mina värderingar inte har varit grundade alla gånger. Jag har inte tagit reda på djupet varför jag tycker och tänker som jag gör. Men när jag börjar gräva i mina attityder och tankar så hittar jag massa vettigt i af. Och det ger mig hopp om mig själv. Att jag inte är så fel ute även att vägen har varit jävligt krokig och destruktiv.