Jag går igenom förändringar nu. Det är mycket på en gång. I bland blir jag rädd att jag inte kommer att hålla ihop för det känns som om jag ska gå sönder om jag låter känslorna ta över. Jag är en känslosam människa. Det är jag och mina känslor som jag är så duktig på att dölja. Jag vill vara den starka, den förstående, den ödmjuka men jag känner mig uppriktigt trasig och vilsen inombords. Jag försöker bara ta en dag i taget, sortera i huvudet vad som är vad och vart fokus ska ligga på. Det är svårt men jag är duktig på att stänga av. Jag vet bara när jag var hemma hos mamma så ville jag bara gråta men jag tillät mig inte att visa henne att jag var ledsen. I stället gråter jag för mig själv i det tysta och knappt då heller. Jag vet inte om det är bra att vara så avskärmad som jag är. Ångesten kommer över mig, den är oundviklig men oftast blir allt bara svart och uppgivet. Jag lyssnar på musik och funderar.
Jag kommer sakna jobbet, mina fina kolleger, min snälla chef (han sa till mig i dag att han kommer sakna mig och han kallade mig "multi tallent" för att jag gör så många olika saker på jobbet och jag tar egna initiativ. Det gjorde mig glad. Och ja, jag är nog bra på lite av varje. :) På tisdag kväll åker jag hem, det är bara 4 dagar kvar. Jag trivs här i England men visst det ska bli skönt att få komma hem till sommarSverige men jag är rädd att jag inte kan hålla mig själv samman. Att se mamma förtvina gör ont i bara tanken och maktlösheten får mig att må illa. Jag måste vara stark och jag kommer vara stark, jag litar på mig själv men jag är ändå rädd. Men jag ska vara stark för henne och mig. Jag vet fakta, mamma kommer dö och jag ska ge henne vad jag kan för att göra hennes sista tid i livet så dräglig som möjligt. Jag vill så gärna lära känna henne på djupet bara för att få förstå henne och varför hon har varit som hon har varit, jag vill så gärna ha grepp om saker och ting men jag känner att tiden är inte på vår sida här. Jag har förlåtit men jag söker fortfarande svar på VARFÖR hon handlade som hon gjorde, varför hon valde som hon valde. Kanske kommer jag aldrig få svar på allt. Men det känns fördjävligt att det plötsligt inte finns tid längre.
Jag tillåter mig att gråta i kväll
Jag kan inte andas men jag lever
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar