Jag tror det börjar bli dags för mig att gå till en läkare så dom får kolla upp min gallblåsa/lever. I går när jag åkte från skolan och bytte buss i Kalmar (knasigt bara det att jag behöver lämna Öland, åka till Kalmar, byta buss för att ta mig hem - till Öland igen) hur eller hur, väl i Kalmar så kände jag att det var dags -igen. Maten som jag åt i skolan var på väg upp så det var bara skynda till toa. (Tur jag hade 5 spänn) Det har varit andra tillfällen då jag har fått gå till dom i luckan på Oskarshamns busstation och be dom öppna för annars händer det en olycka. Det har börjat hända alltför många gånger nu. Inte varje dag men tillräckligt för att det ska vara ett problem. Jag var hemma från skolan i dag. Sov knappt ingenting i natt så hade ingen energi till att masa mig iväg till skolan. I morgon har vi Praktisk inriktning men jag har inte varit med på de två senaste lektionerna (förra tors/fre) vi......eller rättare sagt dom håller på att gjuta i betong och vi hade till uppgift att göra ett så kallat "utegym" åt Allmän Hälsa vilket inte jag var ett dugg intresserad av. Och när jag inte ser nån mening med att göra en speciell sak och mina idéer och en annan klasskamrats ratas ja då sätter jag mig lite på tvären. Jag tycker inte man ska vara låst vid just EN lösning. Jag fattar hur läraren tänker men när alla idéerna är tagna gällande hantlar, saker att dra, lyfta and so on, ja då har jag ingen lust att avancera. Och när måendet inte är på topp så kan jag ha himla svårt att motivera mig utan går hellre därifrån. Och är det för slött tempo (som det kan vara ganska ofta i verkstaden som vi är i på torsdagar och fredagar) så tappar jag sugen lite. Klasskamrater som bara vankar av och an eller står rätt upp och ner och gör just ingenting för det finns inget att göra - i mitt huvud blir det bara - glöm det. Jag går upp och sätter mig i klassrummet om det ska vara så här dött. Och det var det jag skulle komma fram till, att i morgon ska jag fråga om jag inte kan sitta i klassrummet och jobba igen sånt som jag missat.
Sen är jag orolig för att jag är sjukskriven. Orolig för att jag inte ska få mina pengar från CSN. Och jag blir ju galen när jag inte fattar hur fan saker och ting finkar. Det är CSN, närvaro, frånvaro, försäkringskassan, sjukskrivning och nu kom dom med förslag från skolan att jag kunde söka anhörigstöd. Och jag står mest som ett frågetecken. Det tar emot att gå in på Mina Sidor på CSN men jag måste göra det. Så jag vet säkert att jag får pengar på fredag. Jag hatar att jag känner mig så beroende av pengar nu för tiden. Så var det aldrig förr. Jag hade inga räkningar, hyror att bry mig om.Då var det knarket som styrde och jag hängde för det mesta bara med. Så hade jag det en bra bit in i vuxenlivet och jag lär ju mig saker i fel ordning så det är väl inte så konstigt att jag känner mig efter. Meeeen det ska nog bli ordning på mig. Och det börjar väl arta sig men allt tar tid. Det är bakslag, konsekvenser, val, prioriteringar, tålamod, uthållighet, det är massor för att inte tala om mitt största problem impulser! Jag kan hitta mig själv tillbaka på gamla stigar, beteenden, flykt och det är både bra och dåligt men jag kan i dag ta till mig på ett annat sätt. Saker och ting blir tydligare och jag lär mig hitta nya strategier för att undvika att gå bakåt. Men det är inte lätt. Och absolut inte alltid kul att möta mig själv och att erkänna mina svagheter (som jag många gånger har tänkt, att sådär funkar inte jag, och det svider ju ännu mer om det kommer från någon annan än mig själv som får polletten att ramla ner). Men jag har börjat bekanta mig mer och mer med min stolthet och idag så ser jag skillnaden mellan värdighet och stolthet. Och att det är livsnödvändigt att få feedback och höra andras syn på saker och ting. Mognad kanske är ett annat ord oxå. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar