Följde med mamma till läkaren i dag och det var ett helt okej besök. Det verkar som det blir fler behandlingar för henne då hennes värden har stigit sen sista blodprovet. När läkaren och mamma hade pratat färdigt tog jag chansen att få klarhet i hur helhetsbilden ser ut så jag ställde en rad frågor och hon förklarade och jag ifrågasatte och hon svarade så jag kom fram till att dom antagligen gör det dom kan för mamma och det känns lugnande. (då jag hade läst på nätet från akademiska sjukhuset om en behandlingsform för den cancern mamma har men metoden är väldigt ny, den har utförts på ett tjugotal personer med bra resultat, så jag nämnde givetvis den för läkaren och hon visste precis vad jag pratade om och förklarade varför den inte skulle ge mamma något i det här stadiet. Så jag fick ge med mig och det känns bra att kunna släppa det för det har gått å stört mig, att ha läst om en metod men inte få föreslå den högt men nu har jag fått det gjort).
Jag har försökt mota bort ångest hela dagen och hålla trevlig ton. Syrran hämtade upp mig och mamma på sjukhuset och hade en liten överraskning till mamma i form av att hon även plockade upp vår storebror på vägen. Det ultimata hade varit om lillebror också hade varit med, det hade betytt mycket för mamma och syrran men just idag kan jag inte säga att det tillförde mig nåt. Det var kul att träffa storebror igen efter så många år (kommer inte ens ihåg när jag såg/träffade han sist) men läget kändes spänt och jag visste inte hur jag skulle bete mig riktigt.Och prestationsångest ovanpå det gjorde att jag kände mig dum och att jag mest var i vägen. Och syrran sa en kommentar till mamma när vi satte oss och skulle fika i vardagsrummet när mamma skulle visa nån bild på datorn helt plötsligt (som jag kan hålla med kanske inte behövde va prio ett - från mammas sida just då - när väl syrran fick med brorsan över och allt) ..... hur eller hur så vi skulle ju ta vara på tillfället att vara "sociala" ......och det kunde jag ju inte låta bli att säga till syrran när hon kom på att hon skulle ha sytråd och förlorade sig i mammas sy-skrin på golvet en liten stund medans jag kände mig fånig uppe i soffan och så stängde hon igen syskrinet och kom och satte sig i soffan och då kände jag mig skitdum för att jag hade sagt det. Å så ringde min telefon i köket (pappa) så då blev det att prata med honom en stund. Och där rök min "socialhet".
Jag hatar när jag mår så här.
Allt blir fel.
Färgade håret i kväll, vad hände? Jag tvättade ur det för tidigt!
Hade tvätt klar i maskinen - lyckades glömma av att hänga upp den så många gånger att till slut blev det löjligt ( den är upphängd nu)
Mamma från vardagsrummet, -Har du en liten skruvmejsel eller vad gör du?
Jag från datorn i köket, - Det var en lite konstig fråga det där å så börjar vi skratta båda två.
Nej nu stänger jag av för i kväll. Ångest, illamående, trött å bläää......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar