Att förstå - Att sluta fred

Jag tog med en gammal dagbok som jag skrev i när jag var 15 hit till England. Jag kände att den kan ge mig en pusselbit i hur jag var när jag var yngre. Och kan kanske underlätta för att se vilka framsteg jag faktiskt har gjort under årens lopp. Jag försöker ju förstå mig själv. Få grepp om mig själv. Jag vill så gärna bli hel som människa. Kunna fungera i samhället, med vänner, i vardagen, i kärlek. Det är viktiga bitar för mig. För jag vill tro att även jag kan läka och hitta ett sätt som funkar för mig och där jag förstår vad livet innebär och där jag kan hitta min roll som jag trivs med.

Jag vill förstå varför jag har flytt. Jag vill förstå varför jag har stängt av, förträngt, förminskat mig själv till obefintlighet.

1997-11-03

Fly, det vill jag!

Jag vill bara bort i bland.
Är det jag själv som 
har lett till alla problemen???
Är jag en idiot, som jag
trott hela tiden?!
Antagligen...

Hatar detta omöjliga.
Det finns ju inget slut!
Men jag kan bara inte 
förlåta detta.
Jag skakar när jag tänker 
tillbaka på detta...

Varför skall jag ha så mycket 
problem med allt för?!
Jag vill bara somna in &
aldrig mera vakna upp igen.
Jag flyr som alltid. Nästan...

Jag vill inte finnas till
mera.
Jag är så trött på allt.
Jag orkar inte mera skit
& rädsla & den ovisshet om
vad-kommer-hända-sen...

Jag känner mig så nertrampad.
Kan inte sluta tänka bakåt.
Vad hände, vad kommer att hända.
Jag är så rädd att inte hänga 
med & sen kommer alla, detta
& detta var ditt fel.
Då förstår jag ingenting & 
vill bara sjunka under.

Varför är allt så problematiskt
för?
Varför kan jag inte få vara
som alla andra för?
Är jag så onormal jämt?
Har jag så onormal uppväxt.
Varför är jag så onormal!

Frågar

Först kunde jag inte komma ihåg vad det var som hade hänt men när jag tänker efter så handlade det om mina fosterföräldrar, som dagen innan jag och en klasskamrat skulle på Back Street Boys konsert i Stockholm/Globen kom och hämtade mig hos henne på kvällen, dom tog min konsertbiljett, rev den i 2 bitar, tvingade med mig hem till dom. ( jag hade sparat ihop till den här biljetten) Dagen efter på eftermiddagen tog jag min cykel och rymde. När jag kom in till Nybro hade dom spärrat mitt konto. Jag såg dom aldrig mer efter det. Jag har inte pratat med dom nångång efter att jag stack. Jag vet att jag var livrädd för deras vita Volvo 745 och och reg. nr sitter etsat i minnet. EMS6..  . Det dom gjorde var ett straff för att jag skolkade. Dom ville markera. Mitt sätt att hantera det var flykt. I dag flyr jag inte längre på samma sätt. Jag har lärt mig att hantera konflikter och oliktänkande. Det har varit en lång väg. När jag tittar tillbaka och läser vad jag skrivit, hur jag matade mig själv med negativa tankar om mig själv. Om hur jag försökte hitta förklaringar på varför det var som det var. Varför min omgivning var som den var. Varför jag alltid kände mig annorlunda, utanför. Jag hade mycket självmordstankar och livet var mest tungt. Kunde inte fokusera på skola eller att hitta min identitet. Jag är rädd för att fästa mig vid människor. Men i dag försöker jag fästa mig vid människor av rätt anledning. Utifrån att jag är trygg i mig själv. Men jag är fortfarande på min vakt, för att inte bli sviken. Jag jobbar på det. Och försöker tänka utanför ramen. Jag är ingen stel människa. Jag behöver vägledning ibland för att jag har missat vissa viktiga bitar när jag växte upp, det fattas mig viktiga förhållningssätt. Men jag har blivit visare och klokare och ödmjukare med åren. Jag börjar få kläm på hur saker och ting fungerar. Men jag känner mig fortfarande rädd. Jag vet inte om det är naturligt. Och om det ska vara så, eller om min oro inom mig bottnar i någonting annat. Det känns som det fattas nåt. Jag vet inte om det är att ha tydliga mål. Förut levde jag för dagen. Det fanns ingen framförhållning eller struktur. Jag försöker skapa det idag. Rutiner. Framförhållning. Mål och delmål. Men jag har inte fått ihop ett fullt schema än eller hur jag ska kalla det. Känns som jag är ostadig fortfarande. Och det känns obekvämt. När jag knarkade då visste jag vad jag hade att rätta mig efter. Dagen var ganska enkel. Fokuset på droger gjorde mig trygg, hur nu det låter. Jag anpassade mig. Höll mig undan från familj och samhället i den mån det gick när jag bara hade knarket. Men efter behandlingshem så började jag förstå att familjen är viktig trots allt. Att det finns ett band. Man ska försöka hålla ihop. Men jag har aldrig känt den samhörigheten som andra gör i sina familjer. Det är först nu på senare år som jag verkligen kan se personerna som är mina familjemedlemmar. Vi har alla gömt oss bakom hårda attityder, avstängdhet, egoism, självcentrering, rädsla, besvikelse, förnekelse, fast på olika vis. Och av olika anledningar har det genomsyrat vår existens. Orsak - Verkan. Det finns en anledning till att jag är som jag är. Hur min uppväxt har varit. Jag formas av miljön jag växer upp i. Och så är det för ALLA. Vår miljö formar oss till att bli dom vi är. Och blir det fel från början, eller att det fattas oss något, då får det konsekvenser när vi blir äldre. Det märks i relationer till familj, vänner, äkta hälft, hur man blir som förälder. Defekter. Som kan ta åratal att komma tillrätta med när/om man blir medveten om dom. Det är en tung bit att ta sig över skammen och skulden när man vaknar upp ur sin bubbla. Förnekelse. Att se hur man har betett sig. Vilka skador man orsakat, på sin omgivning. Att få förlåtelsen och tilliten tillbaka, tar tid. Och det enda som egentligen finns att göra är att bättra sig. Sluta med det destruktiva, börja ta hand om sig. Visa att man sätter värde på livet och sig själv. Därigenom visar man oxå sin omgivning att man värdesätter dom. Att förlåta är svårt. Att sätta sig in i en annan människas liv när man har blivit sviken och utsatt är svårt. Men för mig är det enda vägen till att gå vidare och hantera det förflutna. Det är att försöka förstå varför. Och att det handlade inte om mig från början. Men jag tog det så. Jag tog det personligt. För det var människor i min absoluta närhet som visade sånt missnöje med min närvaro som födde ett tvivel över mig själv och min existens. Men det var människor som var missnöjda med sin egen situation, som inte lyckades bryta sitt destruktiva jagförstörande beteende. Jag kan se det i dag. Och jag lyfter av mig ton och åter ton av skuld och skam från mina axlar genom att tänka ett steg längre. Jag befriar mig själv.