Bråkar med mig själv

Jag känner mig tyngd. Trött. Känns bara så jävla jobbigt att vara duktig hela tiden. Jag känner bara för att gå ut och supa upp mina sista pengar. Jag vill sluta bry mig, jag vill skita i vilket. Jag vet att jag inte kommer göra det, gå ut och supa mig dyngrak men fan jag vill. Jag har varit ute och sprungit i dag med och det känns bra. Det är bättre att springa skiten ur mig än att gå ut och bli full. Det här måendet går över men jag undrar varför jag har det. Varför blir jag så sorgsen i bland? Varför känner jag mig så annorlunda? Jag blir nästan förbannad på mig själv för att jag känner som jag gör. Jävla skitmående. Jag har gjort mina läxor så jag har ingen ångest över det iaf. Det är ju skönt det. Men jag vill knarka. Jag vill sätta en spruta i armen och bara försvinna, jag vet att det låter sjukt men så har mitt liv sett ut sen jag var 18. En spruta kan förändra mitt mående på några sekunder. Få tankarna på annat. Slippa känna dom här känslorna som jag känner som jag inte förstår mig på. Det känns bättre att få det ur mig, att skriva ner det här gör att jag får distans till dom skeva tankarna som jag känner. Jag hatar dom. Jag vet att livet med knarket är över och jag är tacksam för det. Fast i bland saknar jag de stunderna. Hela proceduren. I bland tänker jag att jag ska gå till nån doktor å få medicin mot mitt jävla mående. Så jag kan sluta lägga tid på att tänka att jag vill skada mig själv men jag vet att jag med tiden kommer slippa detta tänk. Jag har redan kommit långt. Mitt liv kretsar inte längre kring droger, användande och införskaffande. Det här är en process som jag går igenom och jag har bestämt mig att jag ska INTE ta några mediciner utan jag ska klara det här själv. Och som sagt, jag funkar faktiskt i samhället, jag kan umgås med människor, det går bra i skolan men jag antar att vi alla har våra ups and downs. Och just nu är jag lite down. Det går över det går över det går över.