Känns löjligt bra :)

Att våga vara mig själv. Det har alltid känts fel. Jag har anpassat mig hellre än att visa - det här är jag, Lina. Jag tycker om det här och det här och det här intresserar MIG (vad det nu kan vara) och inte för att du eller du oxå har det intresset. Jag har haft problem med att känna att det är okej att brinna för saker, att våga stå upp för och säga, det här skulle jag oxå vilja pröva att göra. Jag vet inte hur jag har fått ihop det men jag har fått det till att jag apar efter andra människor om jag visar mitt intresse för något som någon i min närhet oxå är intresserad av. Jag har fått till mig att det är fel att göra det man tycker om och jag har aldrig haft en given plats någonstans, jo kanske på planet där det handlar om andras behov. Men inte annars. Men nu börjar jag fatta hur saker och ting fungerar tror jag. Bara det att jag har min egen stil. Har på mig det jag tycker om,  fördjupar mig i saker som intresserar mig, det är fan inte fel. Förstår inte hur jag kunde missa den här biten. Men nu har jag hittat mig. Nu ska jag utveckla mig. Jag gillar mig själv. Jag ska bara våga stå för det och jag har börjat med det. Och det häftiga är att jag ser så många möjligheter och jag har så mycket spännande framför mig bara genom att vara närvarande och delaktig i mitt eget liv. Bry mig om mig själv. Men det är och känns så skevt och ovant att pleasa mig själv och belysa mig själv men samtidigt - det är livet :)