Andas....

I bland handlar livet om att bara ta ett djupt andetag, stilla sig och bara vara. Det är så jag måste tänka när tankarna blir för många. När jag inte kan sortera vardagen. Det är svårt att be om hjälp. Det är svårt att veta vart jag ska vända mig. Jag vill vara den starka. Den som tar mig upp ur detta kaos. Jag är på god väg men i bland känns vägen väldigt lång och sikten är skymd av tvivel och ovisshet. Jag vet inom mig att allt kommer bli bra i slutändan för jag är stark. Jag kan. Jag tror på mig själv. När det gäller förändringar som jag själv måste igenom så vill jag ha resultat nu och helst igår. Men livet funkar inte så. Jag måste lära mig att sakta ner farten. Allting kan inte gå jättesnabbt. Tiden kan skrämma mig för jag är snabb. Impulsen är snabb och om jag inte är vaksam så kan jag finna mig själv i en situation jag inte alls vill vara i. Jag kan önska många gånger att någon kunde ta mig under sina vingar och visa mig vägen. Jag skulle följa den blint. Det kan låta desperat men det är så det känns. Jag är formbar. Hjälp mig att hitta vägen. Men jag har förstått att det är upp till mig. Men ibland så tänker jag, kommer jag orka hela vägen? Helt på egen hand? Men jag tror på mig själv, någonstans eftersom jag är här. Och jag är för det mesta härligt positiv till livet och utveckling. Jag ler när jag tänker på det. Jag kan bli min bästa vän. Jag kan det.