Jag behöver en kram

Ja i bland känns det som jag behöver en kram. En famn att bara få ligga i. Jag känner mig liten och sårbar. Jag tror att det är dessa hormoner som spökar igen. Jag har mått bra mest hela dagen men så på eftermiddagen så hamna jag i obalans igen. Fan va tråkigt. Tror jag behöver ut å springa lite kanske jag vet inte. Tror fan jag ska göra det. Känns som jag vill knäcka mig själv bara för att jag mår som jag mår. Det är ju oxå ett jävla sätt att resonera på. Men det är så min sjuka sida ser ut. Hade jag varit hemma hade jag velat knarka. Men nu är jag inte det, tack och lov. :)
Jag tror jag har hemlängtan oxå för den delen. Jag brukar inte sakna min familj men nu gör jag det. Och jag har varit uppe i varv hela dagen med. Alla i skolan samlades i aulan för att gå igenom nästa veckas händelse ( vi gör alltid detta på torsdagar) hur eller hur, jag, kan inte hålla tyst och innan rektorn hunnit förklara sina 4 punkter på sin power point har jag redan hunnit läsa igenom och ser att det står att vi ska ha test nästa vecka så jag räcker upp handen och frågar såklart - VAD E DE FÖR TEST??! - A Lina, om du låter mig prata färdigt så kommer jag till den punkten straxt! A men självklart! Ho ho Lina, men så långt tänkte ju inte jag. Och det är så jag fungerar emellanåt. Helt spontant och impulsivt så far det ut frågor och konstigheter ur min mun innan jag hinner hejda mig. Mest händer det här när jag mår kanske dåligt under ytan men det yttrar sig i överaktivitet. Gode gud vad jag är pinsam. Men jag orkar nästan inte bry mig längre. Jag är sån här och jag vet inte hur jag ska få stopp på mig själv. Och ingen annan verkar ha någon lösning på det heller så jag antar att det är så här det ska vara. Att folk tittar konstigt på mig i klassen, ber mig, ta ett djupt andetag (ja för det hände oxå idag) att en klasskamrat bad mig ta ett djupt andetag för jag skulle förklara något som inte gick så bra att förklara.....uppenbarligen.....! Jag är en positiv människa men jag är FÖR mycket ibland. Verkligen FÖR mycket.