I dag är en sån där dag då jag känner mig ensam. I dag är en sån där dag då jag lätt kan ta fel beslut utan att tänka mig för eller ens reflektera över det. Jag tänker på hur jag uppfattas, vilsenheten känns total. Ord räcker inte till när känslorna tar över och jag vill ingenting. I bland undrar jag hur jag uppfattas. Hur min omgivning tycker och tänker. Och du som läser mina inlägg här, vad tycker du? Mitt liv går ju uppenbarligen framåt men jag kämpar med mig själv emellanåt. I bland är jag klok och sund och framåt, i bland är allt bara svart och jag står stilla. Dagar som dessa då undrar jag varför jag inte bara ger upp. Jag ser inte målet, jag ser inte ens morgondagen. Jag vill veta varför jag hamnar i dessa berg och dalbanor. För det är såna här dagar som har hållit mig kvar i destruktiva mönster. I dag har jag börjat hitta nya vägar, vänta ut det dåliga måendet och försöker hålla mig på avstånd från osunda beteenden, speciellt när jag mår så här. Det är farligt för mig. Men i dag är jag medveten om hur jag fungerar. Jag vill inte verka sjuk i huvudet eller verka svag men det är så jag känner att jag målar upp mig själv när jag är ärlig och berättar hur jag mår. Jag gör mig sårbar. Men så försöker jag tänka att ja Lina, du är du, och om folk inte gillar dig eller inte tycker att du är stabil så får dom ju tycka det.
Det är svårt att bara låta mitt mående bara ebba ut. Det här går över. Men det är fan att jag ska behöva drabbas på det här viset. Jag kan känna att jag skulle kunna klara mig utan dessa humörsvängningar. Mina tankar blir röriga och jag tvivlar. Men jag har lärt mig att inte ge upp när måendet sviker mig. Det är bara att genomlida det. Men jag blir så trött på att jag är ju inte sån här, det här är inte jag. Jag har ingen anledning att vara och må som jag gör - egentligen. Jag ska ha mens vilken dag som helst - kanske det finns ett samband. Ah! :) Det kan vara det ja- jävla hormoner. Vända upp och ner på mitt liv. Det gör ju inte direkt livet lättare för mig när jag försöker ta mig i kragen och göra nåt bra av livet att jag ska behöva dras ner i ett svart hål med jämna mellanrum - som inte har nåt att göra med yttre omständigheter - utan det är min kropp som är i obalans. Och jag kan förstå mitt självhat och min brist på att vilja min kropp väl när "obalans" drar ner mig utan förvarning och får mig att avskilja mig från allt vad sunt förnuft heter och vilja. Jag blir totalt uppgiven och sorgsen. Men i dag kan jag se vad som händer med mig men det tar ett tag att få polletten att ramla ner för jag blir överrumplad och ser inte sambandet. Bara som att läsa det jag skrev först, (jag har inte läst det igen men jag vet att det kändes väldigt rörigt) och om jag läser det igen kanske jag kommer sudda ut det. För att jag skäms över hur tankarna går innan jag får ordning på dom. Men nej, jag behöver det här, för att se hur jag utvecklas. Det finns bara en av mig och jag behöver inte skämmas. Jag håller på att lära känna mig själv. Jag har hållit mig själv tillbaka i hela mitt liv. Jag har bestämt mig för att jag ska ge mig själv en chans att växa som människa och då kan jag inte döma ut mig själv. Jag tror vi alla kämpar med våra demoner mer eller mindre. Jag vet att jag gör i af.
Jag är för det mesta glad och positiv men så blir jag nerknuffad av mina (hormoner/obalans eller va fan det nu är för defekt) men jag reser på mig varje gång. Det är väl huvudsaken antar jag.
I dag är en sån där dag där jag måste FAKE IT TILL YOU MAKE IT. Blä. Hela kroppen vill stänga ner men jag fortsätter framåt. Sakta men säkert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar