Detta mående!

Dagen började bra men nu är jag nere på minus känns det som. Jag blir inte klok på mitt mående alltså. Ska det behöva vara så här eller? Det verkar inte finnas några mellanting emellanåt när det gäller mitt mående. Nu vet jag att det visst gör det men när jag mår så här så är allt svart eller vitt. Tråkigt. Vi hade presentation i dag på lektionen och det gick bra. Och jag har jobbat extra i köket i dag och i går så det blev en hundring extra där och i morgon ska jag hjälpa till i trädgården på skolan -efter skolan. Jag gillar fysiskt arbete så jag ser fram emot det. Det går sakta framåt i af och jag är positiv i grund och botten men jag blir låg emellanåt det är bara ta det för vad det är. Rida ut stormen.
I kväll är det filmkväll på skolan men så fick jag höra talas om att det är nåt på gång i Brighton där man träffar andra studenter och tar en gratis kaffe så jag ska nog hoppa på det i stället, bara för att jag kan och för att jag behöver träna mig på att vara social och möta människor.

Så till nåt annat.....jag har fortfarande (som jag upplever det) problem med min impulsivitet. Jag kan bara inte rå för att jag inte kan vara tyst i bland. I klassrummet så kan jag inte hejda mig utan jag pratar rakt ut. Jag försöker verkligen lära mig att lägga band på mig men ibland blir jag så uppspelt att jag inte tänker längre än näsan räcker utan pratar rakt ut. Probleeeeem!
Och när jag inte kan nåt eller inte fattar ja då vill jag bara springa därifrån eller bara ge upp. Nåt fel är det på mig när jag är sån här men va fan är det för problem jag har då? Fan jag behöver verkligen hjälp med det här känner jag. Jag vill inte tappa bort mig själv men det här impulsiva gör mig galen. Det känns som att jag kan tänka mig att göra vad som helst för att få bort det här. Det funkar inte för mig helt enkelt. Och det är i ALLA angelägenheter. Det är inte bara i skolan som det blir fel.
Och så känner jag mig så jävla omogen ibland. Jag är 31 år men jag beter mig allt annat än vuxet. Jag är sprallig, överaktiv, skuttar och stojjar och håller på och jag vill bara ha en paus från allt som är jag. I bland vet jag inte om jag trivs med mig själv som drogfri. Fan det är bara massa konstigheter som jag inte rår på. Jag behöver komma ner på jorden och jag känner att jag skulle bara vilja gå å köpa öl vad fan som helst bara för att få landa från vad det nu är som är mitt bekymmer.
Det hjälper lite i af att få skriva av sig.

En skillnad till som slår mig är att när jag är drogfri kommer ensamheten över mig. När jag knarkar så behöver jag ingen, hur hemskt det än låter, men så är det på det stora hela men att leva nykter är en helt annan femma. Jag känner mig övergiven. Jag är inte van att behöva andra människor men jag börjar inse att det funkar på ett helt annat sätt än vad jag är van vid. Jag kan finnas för andra människor till 110% utan problem - jag älskar det. Det får mig att känna mig levande. Men jag behöver oxå det det där och där blir det problem för mig för att jag är så jävla rädd för att komma nära någon. Att fästa mig vid någon. Det gör så ont. För alla försvinner i slutändan (i mitt huvud) det är så det har funkat för mig hela mitt liv och att bryta det mönstret när jag inte vet vart jag har folk eller vad det innebär rättare sagt.....åhh fan det blir så snurrigt i mitt huvud. Jag har bara lust att skriva att jag hatar mig själv men det ska jag inte säga så mycket har jag fått till mig - att slå på mig själv gör bara saken värre och att säga såna saker om mig själv är det sista jag behöver så jag säger att jag är värdefull. För det är jag. Ju.
Hur eller hur så kommer jag må bättre snart men så här kaos blir det i mitt huvud emellanåt. Jag vill bara gråta. Eller prata med någon. Eller få en kram.