I dag mår jag bättre och det känns skönt. Det var den där jäkla mensen haha. Men det är helt sjukt hur måendet bara kan rasa på grund av hormoner. Jag har haft en bra dag i skolan. Vi avslutade dagen med drama och det gillar jag. Det ger mig självförtroende och självkännedom. När jag tänker på hur mitt liv formas så kan jag inte annat än le. Jag har varit med om mycket och många motgångar har jag mött men jag lever fortfarande och kämpar på. Det är ganska mäktigt när jag tänker efter. Jag försöker vara mer tacksam för det jag har och jag försöker se vad jag kan förändra. I bland hamnar jag i offerkoftans grepp men jag sliter mig loss och fortsätter framåt. Jag lär mig sakta att be om hjälp. Jag lär mig att kommunicera. Människor omkring mig kan inte läsa mina tankar även att det är uppenbart för MIG så är det ingen självklarhet att andra, inte ens dom som är närmast mig kan förstå vad jag behöver. Jag är den som behöver föra min talan. Inte kroppsspråk utan rak kommunikation. Det har varit svårt för mig. Och jag kämpar fortfarande med att vara tydlig och svälja min stolthet. Att vaggas i bekvämlighet må kännas tryggt och säkert men jag kommer ingenstans. Att rättfärdiga mina beteenden gör mig heller ingen tjänst. Jag står och stampar på samma ställe och kvar blir sorg och frustration. Det är upp till mig hur jag vill forma mitt liv. Det är upp till mig om jag vill vara öppen och dela med mig.
Jag brukar säga, att sätta färg på min personlighet. Jag gillar det uttrycket. Det ger mig en fingervisning om vad livet handlar om. Att våga vara jag. Att våga stå för den jag är. Vi har alla denna möjlighet. Och jag vill ta den. Nu när jag förstår att det är okej och när jag börjar förstå vad personlighet är så vill jag utvecklas mera. Jag vill leva och utvecklas som människa. Livet kan vara vackert om jag bara tillåter det att vara det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar