Tiden går, våren bakom hörnet, istiden är ännu en gång förbi och jag kan börja känna mig som människa igen. Å bara det att jag kan bejaka mina kvinnliga sidor som att få frossa i skor, klackar, tofsar i håret, roliga kläder, ja listan kan ju göras lång...
Har varit låg den senaste veckan, riktigt nere. Det är påfrestande att aldrig kunna bara kunna få må OK. Vad kommer denna berg o dahl bana från....? Och hur fan ska jag få bukt på det?
...efter massa analyserande, dividerande, gogglande, och rannsakningar så tror jag att jag kan ha hittat svaret... PMDD. Det har med nåt så pinsamt å göra som menscyklen, några dagar innan mens å några dagar innan ägglossning så kan man alltså hamna i ett slags depp-mode, allt från mörkt till kolsvart... (nu har jag inte en aning om varför jag tycker det är så jävla pinsamt å jobbigt att bekräfta för mig själv att jag e tjej, har mens, tuttar, å med det nån störning i maskineriet (där uppe då) som tydligen gör att jag hela hela tiden ska hamna i det där sorgsna, uppgivna tillståndet där jag inte kan förstå vad jag gör på det här klotet, allt tappar sin mening, och det enda jag har kunnat konstatera har varit - det går inte se fram emot något, för är det en sån dag, när allt tappar sin mening, då spelar det ingen roll om det så hade vatt nån som gav mig 11 miljoner. det hade inte bekommit mig. Det är bara gömma mig i ett hörn å vänta på att det ska gå över. Eremit-varning.
Det är skitjobbigt att försöka fungera som en normal människa när psyket sviker mig på det här sättet. Och ännu värre att jag ÄR en glad jävel annars, pigg å utåtriktad, positiv,kreativ, rolig som fan. Vill en jävla massa med mitt liv, vill vill vill!!! Sen vill jag ingenting med nånting. A de e kluvet. Men nu ska jag anteckna mitt mående i två månader, dag för dag, om hur jag mår, sen får jag gå till en doktor så får jag hålla tummarna för att dom kanske kan hjälpa mig, för jag är 28 år och jag ska inte behöva gå med en önskan om att bara få slippa finnas till nå mer. Det är verkligen inte jag.
