Hemma hos mamma...

Nu är jag hemma hos mamma. Det känns bra. Har sovit nästan hela tiden. Jag vet inte varför jag är så trött men antar att det är mycket i huvudet just nu. Nu är det helg och jag ska bara ta det lugnt. I mon är det måndag och jag får sätta lite fart. Jag kom inte in på skolan i Eslöv och det gör mig ledsen för jag såg verkligen fram emot att läsa beteendevetenskap. Nu blir det att söka vidare. Jag SKA plugga till hösten så är det bara. Mamma mår okej och jag får ut henne på promenader och hon äter. Så det är bra. Moster känner att det är jobbigt så jag får försöka avlasta henne då om hon känner så. Jag har dammsugit lägenheten och jag diskar. Jag kommer åka in till Kalmar i mon till KRIS. Måste ha nåt att göra. Kan inte bara sitta rakt upp och ner det går inte, då blir jag galen. Mamma hade en hutt så nu har jag internet vilket känns bra. Så jag kan skriva av mig lite och känna mig lite fri. Kolla skolor och så. Well well det blir nog bra det här. I går kände jag mig jävligt irriterad och låg för att det inte går som enligt planerna men det är bara ta nya tag. Det löser sig. Inte av sig självt men om jag lägger manken till så....

2 dagar kvar

Söndag och jag har bara 2 dagar kvar här i England. Ofattbart vad tiden har gått fort. Jag kommer sakna England, jag kommer sakna mitt jobb och mina arbetskamrater. Vi är ett toppengäng som kommer jättebra överens så det känns jättekonstigt att behöva lämna dom. Men jag antar att det är så livet fungerar och jag är tacksam och glad att jag har fått uppleva den här gemenskapen och allt det fina med allt jag har varit med om på denna resa. Jag har lärt mig mycket om mig själv och jag har fått mycket tid med mig själv vilket var välbehövligt. Det har varit en hög dos av sundhet att gå i skola, ha ansvar, ha rutiner och jobba. Jag ser att jag kan och det gör mig stark. Jag är fortfarande vilsen men jag blir starkare för varje dag. Jag lär mig att tänka i nya banor. Jag blir medveten om mitt tänk. Jag har lite ångest över packningen på tal om annat, jag är rädd att jag inte kommer få med mig allt och så jagar jag upp mig inombords och så blir jag handlingsförlamad. Men det ska nog gå bra det här. Positivt tänkande Lina!

Förändringar

Jag går igenom förändringar nu. Det är mycket på en gång. I bland blir jag rädd att jag inte kommer att hålla ihop för det känns som om jag ska gå sönder om jag låter känslorna ta över. Jag är en känslosam människa. Det är jag och mina känslor som jag är så duktig på att dölja. Jag vill vara den starka, den förstående, den ödmjuka men jag känner mig uppriktigt trasig och vilsen inombords. Jag försöker bara ta en dag i taget, sortera i huvudet vad som är vad och vart fokus ska ligga på. Det är svårt men jag är duktig på att stänga av. Jag vet bara när jag var hemma hos mamma så ville jag bara gråta men jag tillät mig inte att visa henne att jag var ledsen. I stället gråter jag  för mig själv i det tysta och knappt då heller. Jag vet inte om det är bra att vara så avskärmad som jag är. Ångesten kommer över mig, den är oundviklig men oftast blir allt bara svart och uppgivet. Jag lyssnar på musik och funderar.

Jag kommer sakna jobbet, mina fina kolleger, min snälla chef (han sa till mig i dag att han kommer sakna mig och han kallade mig "multi tallent" för att jag gör så många olika saker på jobbet och jag tar egna initiativ. Det gjorde mig glad. Och ja, jag är nog bra på lite av varje. :) På tisdag kväll åker jag hem, det är bara 4 dagar kvar. Jag trivs här i England men visst det ska bli skönt att få komma hem till sommarSverige men jag är rädd att jag inte kan hålla mig själv samman. Att se mamma förtvina gör ont i bara tanken och maktlösheten får mig att må illa. Jag måste vara stark och jag kommer vara stark, jag litar på mig själv men jag är ändå rädd. Men jag ska vara stark för henne och mig. Jag vet fakta, mamma kommer dö och jag ska ge henne vad jag kan för att göra hennes sista tid i livet så dräglig som möjligt. Jag vill så gärna lära känna henne på djupet bara för att få förstå henne och varför hon har varit som hon har varit, jag vill så gärna ha grepp om saker och ting men jag känner att tiden är inte på vår sida här. Jag har förlåtit men jag söker fortfarande svar på VARFÖR hon handlade som hon gjorde, varför hon valde som hon valde. Kanske kommer jag aldrig få svar på allt. Men det känns fördjävligt att det plötsligt inte finns tid längre.  

Jag tillåter mig att gråta i kväll
Jag kan inte andas men jag lever

Tjuriga jag

Ska snart bege mig till jobbet men känner ett motstånd. Jag vet inte varför det är så. Jag trivs ju på jobbet men jag känner ångest. Jävla dumheter försöker jag intala mig själv. Har lite ont i magen och jag blir grinig men jag antar att det bara är att bita ihop och göra mina åtaganden (fast helst vill jag bara smita undan) meeeen det ska jag inte göra. Jag måste ju lära mig att hantera mitt negativa tänkande tänker jag och då måste jag utsätta mig för saker som känns motigt. Men det är ändå lustigt det här med jobbet. Det är det bästa jobb jag har haft (förutom stallet i Oskarshamn) jag vet vad som förväntas av mig, jag vet vad jag ska göra, jag gör det bra och chefen är nöjd.....och jag är nöjd.....egentligen.....men ÄNDÅ så tar det emot! I bland blir jag sur på mig själv när jag inte kan sätta fingret på vad det är som är så jävla jobbigt. Är det att jag blir uttråkad? Njae inte så värst, jag har att göra mest hela tiden och jag kan variera, slänga sopor, hämta mat, ta ett bloss, diska, plocka av bord, tömma diskmaskinen, fritera, och så går det runt runt och poff så är dagen slut och jag får gå hem. Men ändå tar det emot. Då undrar jag ju, är jag understimulerad? Nej. Skulle jag inte kunna nöja mig med det här då? Jo. Ja men gör då det säger jag till mig själv. Nu måste jag göra mig i ordning. Jag har spenderat för mycket tid vid datorn och glömt bort tiden!

Inre tjat

Kom hem från jobbet för nån timme sen. Har mått okej mesta delen av dagen men sen kommer tankar krypande som, ska jag be om att få gå tidigare men jag tar mig samman men det är tröttsamt när det blir tjatigt, samma fråga kommer upp 5 gånger under dagen.  Jag är trött. Trött i huvudet. Ont i magen. Känner mig ynklig och liten. Jag ska krypa ner i sängen och titta på en dokumentär om Chernobyls radioaktiva djurliv. Det blir lagom för mig. Vill bara vara i fred och det får jag ju när jag är på mitt rum.

Ångestpåslag på jobbet

I går på jobbet kom ångesten från helvetet. Jag ville bara lägga mig ner och dö rent ut sagt. Det hade varit en himla befrielse. (Det låter ju hemskt när jag skriver det men det var så det kändes just då). Jag lyckades hålla mig kvar på jobbet från 11.00 till 20.45 och jag blev medveten om hur jag vanligtvis brukar hantera ångest, fly. När jag var yngre (tonåren) så vände jag bara på klacken och gick min väg, jag sket i vilket, allt tappade sitt värde. Sen blev det droger och nu måste jag lära mig att stanna kvar i känslan, låta den gå över vilket är jävligt obehagligt då alla instinkter i mig säger, bara gå Lina, åk hem, du kan inte begära av dig själv att jobba och prestera när det ända du tänker på är - va skönt det skulle vara att bara få dö men jag försökte tänka att det är bara en känsla och känslan är inte sanning. Jag behöver inte agera på den även att ångesten känns i hela bröstet och hela kroppen reagerar fysiskt. Och jag är en sån där person som inte kan dölja hur jag mår. Mår jag dåligt så syns det och folk på jobbet frågade mig vad det var och jag fick helt enkelt säga, jag har ångest för tillfället så jag känner mig inte i balans alls men det går över.
Det brukar lätta en aning bara av att få sätta ord på det, det blir lättare för mig att hantera och inte bli helt slukad av ångesten som jag annars brukar bli.
(när jag tänker efter så startade ångesten när jag kom till jobbet och en annan stod i disken och hade blivit tillsagd att han skulle vara där *och det är ju MITT jobb* så där stod jag och kände mig plötsligt överflödig. Så jag frågade om jag skulle åka hem om dom inte behöver mig - för det har ju hänt att jag kommit in till jobbet och i princip fått vända i dörren för att det finns inget att göra, men dom ville att jag skulle stanna kvar, jaha så där gick jag fram och tillbaka och försökte komma på nåt att göra).
Det är alltid intressant när jag försöker spåra den utlösande faktorn och den här gången hittade jag den. Fast jag tycker ju inte att det låter eller känns rimligt att ett sånt ångestpåslag ska komma på grund av att jag känner mig överflödig.

Känner mig rörig i huvudet i kväll med lite men det beror på att jag har ont i magen. Drack en kopp kaffe (dubbel expresso) på jobbet nu i kväll och det skulle jag inte gjort för jag fick ont i magen och började må illa och fick springa på muggen och mitt i allt det här så håller vi på att stänga och det är då jag har som mest att göra. ALLA kommer med disk, SAMTIDIGT dessutom och i det lilla köket, den lilla diskbänken, och det blir stress men i kväll med magont så blev jag irriterad på riktigt, så jag fräste till lite att jag MÅSTE kunna se diskhon om jag ska kunna diska och allt kan inte diskas på samma gång, ni får ställa det på golvet så tar jag hand om det. Jag är vanligtvis en mycket stresstålig och lugn människa så jag vatt lite förvånad över mitt eget beteende när jag kom på mig själv med att vara irriterad. En sida av mig ville bara gå ut till chefen å säga, kan jag få sluta tidigare men jag höll mig kvar trots att det tog emot. Det är nog precis sånt här jag behöver - träning i att hantera situationer. Lära mig att stanna kvar och låta saker och ting ha sin gång. Är det mitt mående så går det över, det är ju bara det att det tar sån jävla tid och jag har ingen lust att vänta, speciellt när jag inte kan dölja hur jag mår. Det funkar allra bäst för mig med ensamhet när jag tex får ångestattacker så det här är en riktigt stor utmaning för mig och jag gillar det inte alls men uppenbarligen så överlever jag och kan fungera i sociala sammanhang - även att jag ser helt uppgiven ut. Men som sagt, jag tycker inte om att visa folk den sidan av mig själv för den är så deprimerande och jag är ju vanligtvis en glad och sprallig tjej så det blir en sån kontrast så det är pinsamt och skämmigt. Det är som natt och dag.

Nu har jag skrivit av mig lite, det var ju skönt. Nu blir det bingen för mig. Är helt färdig. Att jobba 9 - 10 timmar varje dag det känns lite måste jag säga. Det är så jag börjar undra om det är värt det. Pengar, ja, men va fan är pengar egentligen? Är det värt det att stå i disken så många timmar? (....kanske är jag bara rädd för ångesten.....att den ska fortsätta dyka upp på jobbet....men så kan jag inte tänka heller för det är ren och skär flykt och saker och ting blir vad jag gör det till och jag ska tänka positiva tankar. Punkt.

Tankar

I morgon slutar skolan. Helt ofattbart fast ändå inte. Jag har lyckats med mitt första delmål, att läsa upp mina betyg. Jag har oxå lyckats med att hitta ett jobb så jag har kunnat leva här utan att behöva tänka på - har jag pengar så jag klarar mig månaden ut. I början var det kaos - rent ekonomiskt och det gav mig en ångest från helvetet, att inte kunna röra mig som jag vill, att behöva låna pengar av familjen, men jag lyckades lösa det och det känns faktiskt BRA. Jag har alltid haft en tro på mig själv men den har ju suttit så långt in, den har varit så försummad så förnekad så smutsig att jag inte ens har velat ta i den för att jag har haft en tro om att - jag är ingen. Jag är inte värd att ens vara på jorden, livet är inte till för mig, men i dag har jag ju bevisat mig själv motsatsen. Jag har fortfarande svårt att ta in denna informationen. Jag har fortfarande en misstänksam sida av mig själv som inte vågar ta till mig, som inte vågar vara glad som inte vågar tro, i fall jag skulle bli besviken. Att lära mig lita på mig själv och våga öppna upp mig och komma ur mitt skal för att lära mig leva och njuta av livet det är svårt. Allt går väldigt sakta och jag som är van vid kickar och omedelbar förändring av måendet har blivit bortskämd med att jag vill ha resultat DIREKT annars är jag inte intresserad. Det är en kraft som jag måste lära mig att styra om och jobba bort. Att ändra mitt tankemönster, att våga möta känslor och rädslor. Men jag behöver nog mer hjälp. Jag fick ett brev av min syster i morse som fick mig att tänka till. Jag behövde det brevet. Jag behöver känna att jag inte är ensam i det här. Det är inte bara jag som har kaos i huvudet, vi kämpar alla med våra demoner. och jag är övertygad om att öppenhet lyfter oss och det lär oss att hantera livet bättre. Det är svårt att gå emot känslan som bara skriker - LÅT MIG VA! Lämna mig ifred, jag vill inte prata med någon. Men det går att ta sig över det där men man måste våga. För det gör gott att släppa in andra människor i sitt liv. Ja det finns mycket negativt men det är oxå ett val. Att välja hur jag hanterar situationer. Det har nog varit det mest jobbiga för mig att jag inte alltid vetat vart jag stått och att mina värderingar inte har varit grundade alla gånger. Jag har inte tagit reda på djupet varför jag tycker och tänker som jag gör. Men när jag börjar gräva i mina attityder och tankar så hittar jag massa vettigt i af. Och det ger mig hopp om mig själv. Att jag inte är så fel ute även att vägen har varit jävligt krokig och destruktiv.

Impulser

I går var jag ute med massa klasskompisar, vi hade jättekul och jag dansade röven av mig. Sen beslutade jag mig för att åka hem (har ju jobbet att tänka på) och på busshållplatsen i Brighton kom det fanimej fram två olika människor som frågade om jag ville köpa knark. Tack och lov kom mina klasskompisar lägligt för uuuuu va svårt det var att stå emot. Impulsen i mig bara skrek KÖÖÖÖP! Men jag lyckades  säga nej och så anslöt jag mig till kompisarna i stället. Vad har jag lärt mig av det här då? Jo att jag är fortfarande sårbar, jag har fortfarande en liten jävel på axeln som inte vill annat än å knarka. Men nej, det får vara färdigt med sånt. Det är både fashinerande och skrämmande på samma gång det här med hur impulser fungerar och jag skulle verkligen vilja lära mig om det här för jäkla vilken makt den har över mig när dom kommer över mig. *ryser*

Ja ha nähä, jag håller på å göra mig i ordning för jobbet, det kommer bli svettigt i det lilla köket för det är strålande solsken och varmt ute och det kommer säkert bli mycket att göra. Och så ovanpå det lite mensasvettningar - a det blir gött det här! :)

Overactive

Hoppla poppla, i dag är det en sån där studsa-kan inte sitta still-dag, jättejobbigt, hela förmiddagen har jag varit överaktiv och kan inte för mitt liv komma ner på jorden så jag frågade läraren om jag kunde få gå tidigare och det var okej. Ska straxt bege mig till jobbet, passar mig mycket bättre när jag är som jag är. Huu, a det har varit kämpigt och det är pinsamt när jag inte kan lugna ner mig själv. I am all over the place. Mmm.....a nä, nu blir det Brighton nästa, skönt att bli av med lite energi. I bland är sitta stilla det sämsta receptet för mig. Det är soligt ute och jag är på eh...bra humör, well, jag vet inte om det är BRA humör när jag är som jag är för jag känner mig som en plåga för alla i min omgivning men men.......

Åh....jag känner mig så osammanhängande i dag, undra varför det är så? Um....

Mmm....det här med framförhållning :)

Nyss slutat skolan. Gick hem med en tomatplanta som vi fick plantera om i skolan på "gardening" -lektionen i dag. Den gav jag till Miranda och hon blev jätteglad. :) Det är dåligt väder i dag så inget jobb. Har i stället massa tid till att göra det jag BEHÖVER göra - som läxor, uppsats och artikel. Tog mig i kragen igår och gjorde min ena uppsats och skickade in, hurray! Att det ska vara så svårt att få tummen ur röven å göra det jag behöver göra är för mig en liten klurig gåta. Jag saknar helt enkelt övertygelse om VARFÖR jag bör göra vissa saker. Jag är helt enkelt inte övertygad eller lyckas på vägen stänga av och slå ifrån mig vilket inte gynnar mig i längden.

Jag har börjat titta på en hel del intressanta dokumentärer från universitet om hjärnan, depression, ångest, medicinering, kända professorer som har föreläsningar och jag söker såklart mer förståelse för min impulsivitet och min passivitet. För det ÄR ett problem för mig. När jag inte finner saker givande eller intressanta har jag en tendens att vända ryggen till. Men jobbet jag har nu ger mig mycket bra träning i att se helheten och att lära mig hantera stress tex vilket jag finner mycket intressant. Jag har lärt mig att tänka i lugnare banor och se att -ja i bland (som vid lunchtid, på jobbet) så står jag där i det lilla köket med tre plastbaljor fulla med disk, det är grisigt, matrester, blöta servetter, fastklistrade kvitton på kaffemuggar och etc, och jag kan lätt stimma upp mig - HUR SKA JAG HINNA!!!!???? Men så slår det mig att, ja, vid lunchtid så ser det ut såhär, det är nr 1, och det är bara att beta av, bit för bit, vad jag behöver fokusera på i stället är att se till att det finns bestick, kaffekoppar, glas, tallrikar mm och för att hålla stressen nere så behöver jag bara fokusera på - det viktigaste först. Sen om jag har tre baljor disk, det gör inget, bara jag har koll på att de där ute har det de behöver - annars blir det kaos. Och den här insikten, att kunna beta av och lära mig hantera stress och se helheten  och framförallt vad JAG kan göra det har varit en viktig insikt. Jag KAN hantera situationer även när det är hektiskt bara jag vet vad jag bör fokusera på.