Jag duger

Jag vaknade med massa tankar i huvudet i morse. Och tankarna kretsade kring att duga. Jag har verkligen fått kämpa hårt för att lära om när det gäller just - att duga. I dag vet jag att jag duger som jag är. Men ibland hamnar jag tillbaka i dessa gamla tankemönster. Jag är glad att jag har verktygen för att kunna vända på dessa tankar för det har varit en stor energitjuv hos mig i många år. Jag är en egen individ och jag kan ta hand om mig själv. Jag har vänner som tycker om mig och framför allt så tycker jag om den person jag är. Jag behöver inte skämmas för att jag är jag. Mina egenskaper och min personlighet gör mig till den jag är och i bland behöver jag bara påminna mig själv om att jag är helt okej. Jag känner mig tacksam inför livet och den resa jag gör. Jag utvecklas och lär mig hela tiden, för att jag har en önskan om att hitta min väg, hitta balans och harmoni. Jag är en positiv människa och jag har bestämt mig för att negativa tankar ska inte få styra mitt liv. Jag jobbar aktivt med mig själv och försöker hitta nya vägar då jag märker att vissa beteenden som jag har inte gör mig gott. Jag är ärlig mot mig själv i dag. Och det är den viktigaste biten för mig. Innan bäddade jag in mig själv i sanningar som inte stämde överens med verkligheten och jag såg inte att jag skadade mig själv men i dag vill jag mig själv väl och det är faktiskt häftigt att det går att vända på såna beteenden bara genom medvetenhet, förståelse och acceptans. Positivt tänk :)

Möjligheter

Hittade mina betyg från Visingsö i min resväska (bra där mig själv att jag tog med dom) för nu har jag allt jag behöver för att kunna skicka in min ansökan till Eslövs folkhögskola. :) Allt är bra för övrigt. Det rullar på här. Lyssnar på Cornelis Vreeswijk och ska plugga lite nu tänkte jag. Har prov på tisdag. Pratade med farsan igår. Han verkar må bra och det är skönt det. Fick just reda på att YH-utbildningar är CSN berättigade (på tal om annat) och det är ju skitbra! Så glad jag blir Plötsligt finns det kanske fler alternativ än bara Eslöv. Jag har ju erfarenhet av att allt inte alltid går som jag vill (när jag sökte till Jönköping så var det för få sökande så jag hamnade på Visingsö) så det kan ju vara bra att ha en plan B. Spännande! Saker och ting blir bättre och bättre. Ibland ser jag inte hur långt jag tagit mig men jag är på väg framåt helt klart.

Tålamod

I morse fick jag glädjande nyheter från Eslövs folkhögskola. Jag har behörigheterna som krävs för att jag ska kunna söka in till beteendevetarlinjen. Jag har velat gå den linjen sen 2010 och jag började på komvux för att läsa upp mina betyg men jag hade ett missbruk samtidigt så jag lyckades inte fullfölja mina studier det året. Men NU så, 2014 så verkar det som att jag äntligen har lyckats komma ett steg närmare mitt mål. Så nu ska jag skicka in ansökan och betyg. Det öppnas möjligheter med tålamod och beslutsamhet. Att göra saker som intresserar mig får mig att växa. Vägen till utveckling kan i bland kännas lång och mödosam men om jag stillar mig en stund och tittar på helheten så kan jag se att jag är en stark människa och jag kan komma hur långt jag vill bara jag är på det klara med vad mina delmål är.

            Å så himla bra! Det besvarade mina tvivel för dagen måste jag säga. Det är bara kämpa vidare.

Dagen har varit bra...

I dag har jag tagit mig igenom min presentation och det gick himla bra. Jag var lugn och sansad och jag pratade så alla kunde höra mig. Känner mig nöjd. Efter skolan så följde jag med och tränade så jag kommer förmodligen inte kunna röra mig i morgon. Känner mig lite låg men det går över. Kanske är det all energi som gått åt på dagens ansträngning som tar ut sin rätt jag vet inte. Fick tankarna på att åka hem oxå. Men jag vet att jag inte kan göra det för då förlorar jag mitt CSN och det måste jag tyvärr hålla hårt i om jag vill ha nån vidare utbildning. Känns lite lustigt att jag är så låst om jag nu vill ta mig nånstans här i världen. Jag är van att kunna röra mig fritt, men jag antar att det är det här som kallas att ta ansvar för mig själv så jag får helt enkelt vända det till nåt positivt. :) Nu blir det en lugn kväll för mig känner jag. Bara ta det lungt lugnt lugnt.

Ansvar

När jag ger mig själv utrymme, när jag bestämmer mig för att sätta mig och mitt välbefinnande i första rum då händer det någonting inom mig. Jag känner trygghet som kommer inifrån, en tillit till mig själv börjar ta form. Jag har sått ett frö och jag kan känna att det växer när jag sätter värde på mig själv. När jag inte låter mig styras av mitt ego utan jag ser mig själv som en människa som behöver omtanke. När jag tar ansvar för mig själv så händer det också någonting vackert inom mig. Jag har varit rädd för ansvar innan för jag har inte förstått vad det innebär och vad det går ut på. Men bara genom att jag fick det till mig att jag HAR ett ansvar - över mig själv, och att jag har ett VAL, wow, jag tycker det är jättehäftigt, faktiskt. Helt plötsligt kunde jag se mina förutsättningar och möjligheter öppnade sig som jag aldrig har trott varit till för mig. :) Förut så trodde jag på fullaste allvar att jag var bara tvungen att acceptera läget (vilket läge det än handlade om) men i dag förstår jag att jag behöver inte alls finna mig i saker som gör mig illa eller som inte tillför mig något positivt. Innan levde jag och kunde godkänna min existens bara om jag tillförde någon någonting, det kunde handla om vad som helst. Och därigenom hamnade jag i en beroendeställning till andra människor som jag inte såg. Och någonstans tappade jag bort mig själv fullständigt. Jag fanns inte. Jag hade inget värde. Jag var till för andra. Det var mitt enda mission. I dag har jag blivit medveten om hur jag fungerade då (och det var inte alls kul att få det till mig) men i dag har jag lärt mig att jag duger som jag är utan att hela tiden behöva ursäkta min existens. I dag har jag ett värde och jag är omtyckt bara genom att vara Lina. Jag tar till mig av mina insikter och där det innan tog stopp har jag nu lärt mig att - jag har ett val. Det tar tid att lära om. Men jag känner att jag är på rätt väg. Jag har fortfarande massor att lära mig och det jag jobbar på mest nu är att vända min attityd till ansvar till någonting spännande och utvecklande. För det är så jag vill se det, ansvaret över mig själv. Inte som en börda som är motbjudande utan som möjligheter och uppskattning.

Helgen

Den här helgen har varit relativt lugn.Det hände lite grejer i fredags som fick mig att tänka till lite grann. Jag gick ut och dansade med klasskompisar och sent på natten blev jag erbjuden kokain. Jag tackade nej och åkte hem. Det gäller för mig att hålla mig till rätt sällskap och inte fara iväg på eget håll. Bara som att gå ut och röka är tydligen inge bra. Hur eller hur så har denna händelse fått mig att tänka till. Jag känner mig stolt att jag kunde säga nej tack. Det visar på att jag tagit ett viktigt beslut. Det kommer alltid lura faror där ute så är det. Men jag känner mig säker på vad jag inte vill ha i mitt liv. Knark, misär, död. Resten av helgen har jag bara stannat hemma och tagit det lugnt. Måendet har gått lite upp och ner men det är för att jag känner mig rastlös tror jag. I morgon är det skola igen och jag behöver stanna kvar efter skolan och förbereda min presentation om hemlöshet. Har ju inte Power Point på datorn så jag får göra det på skolans datorer. Det känns lite nervöst att behöva stå framför en massa och redovisa. Suck. Men jag lär mig nånting nytt. Och det blir en erfarenhet. Jag försöker tänka så. Nu blir det snart bingen för mig. Natti natti

Andas....

I bland handlar livet om att bara ta ett djupt andetag, stilla sig och bara vara. Det är så jag måste tänka när tankarna blir för många. När jag inte kan sortera vardagen. Det är svårt att be om hjälp. Det är svårt att veta vart jag ska vända mig. Jag vill vara den starka. Den som tar mig upp ur detta kaos. Jag är på god väg men i bland känns vägen väldigt lång och sikten är skymd av tvivel och ovisshet. Jag vet inom mig att allt kommer bli bra i slutändan för jag är stark. Jag kan. Jag tror på mig själv. När det gäller förändringar som jag själv måste igenom så vill jag ha resultat nu och helst igår. Men livet funkar inte så. Jag måste lära mig att sakta ner farten. Allting kan inte gå jättesnabbt. Tiden kan skrämma mig för jag är snabb. Impulsen är snabb och om jag inte är vaksam så kan jag finna mig själv i en situation jag inte alls vill vara i. Jag kan önska många gånger att någon kunde ta mig under sina vingar och visa mig vägen. Jag skulle följa den blint. Det kan låta desperat men det är så det känns. Jag är formbar. Hjälp mig att hitta vägen. Men jag har förstått att det är upp till mig. Men ibland så tänker jag, kommer jag orka hela vägen? Helt på egen hand? Men jag tror på mig själv, någonstans eftersom jag är här. Och jag är för det mesta härligt positiv till livet och utveckling. Jag ler när jag tänker på det. Jag kan bli min bästa vän. Jag kan det. 

Jag behöver en kram

Ja i bland känns det som jag behöver en kram. En famn att bara få ligga i. Jag känner mig liten och sårbar. Jag tror att det är dessa hormoner som spökar igen. Jag har mått bra mest hela dagen men så på eftermiddagen så hamna jag i obalans igen. Fan va tråkigt. Tror jag behöver ut å springa lite kanske jag vet inte. Tror fan jag ska göra det. Känns som jag vill knäcka mig själv bara för att jag mår som jag mår. Det är ju oxå ett jävla sätt att resonera på. Men det är så min sjuka sida ser ut. Hade jag varit hemma hade jag velat knarka. Men nu är jag inte det, tack och lov. :)
Jag tror jag har hemlängtan oxå för den delen. Jag brukar inte sakna min familj men nu gör jag det. Och jag har varit uppe i varv hela dagen med. Alla i skolan samlades i aulan för att gå igenom nästa veckas händelse ( vi gör alltid detta på torsdagar) hur eller hur, jag, kan inte hålla tyst och innan rektorn hunnit förklara sina 4 punkter på sin power point har jag redan hunnit läsa igenom och ser att det står att vi ska ha test nästa vecka så jag räcker upp handen och frågar såklart - VAD E DE FÖR TEST??! - A Lina, om du låter mig prata färdigt så kommer jag till den punkten straxt! A men självklart! Ho ho Lina, men så långt tänkte ju inte jag. Och det är så jag fungerar emellanåt. Helt spontant och impulsivt så far det ut frågor och konstigheter ur min mun innan jag hinner hejda mig. Mest händer det här när jag mår kanske dåligt under ytan men det yttrar sig i överaktivitet. Gode gud vad jag är pinsam. Men jag orkar nästan inte bry mig längre. Jag är sån här och jag vet inte hur jag ska få stopp på mig själv. Och ingen annan verkar ha någon lösning på det heller så jag antar att det är så här det ska vara. Att folk tittar konstigt på mig i klassen, ber mig, ta ett djupt andetag (ja för det hände oxå idag) att en klasskamrat bad mig ta ett djupt andetag för jag skulle förklara något som inte gick så bra att förklara.....uppenbarligen.....! Jag är en positiv människa men jag är FÖR mycket ibland. Verkligen FÖR mycket.

Att sätta färg på min personlighet

I dag mår jag bättre och det känns skönt. Det var den där jäkla mensen haha. Men det är helt sjukt hur måendet bara kan rasa på grund av hormoner. Jag har haft en bra dag i skolan. Vi avslutade dagen med drama och det gillar jag. Det ger mig självförtroende och självkännedom. När jag tänker på hur mitt liv formas så kan jag inte annat än le. Jag har varit med om mycket och många motgångar har jag mött men jag lever fortfarande och kämpar på. Det är ganska mäktigt när jag tänker efter. Jag försöker vara mer tacksam för det jag har och jag försöker se vad jag kan förändra. I bland hamnar jag i offerkoftans grepp men jag sliter mig loss och fortsätter framåt. Jag lär mig sakta att be om hjälp. Jag lär mig att kommunicera. Människor omkring mig kan inte läsa mina tankar även att det är uppenbart för MIG så är det ingen självklarhet att andra, inte ens dom som är närmast mig kan förstå vad jag behöver. Jag är den som behöver föra min talan. Inte kroppsspråk utan rak kommunikation. Det har varit svårt för mig. Och jag kämpar fortfarande med att vara tydlig och svälja min stolthet. Att vaggas i bekvämlighet må kännas tryggt och säkert men jag kommer ingenstans. Att rättfärdiga mina beteenden gör mig heller ingen tjänst. Jag står och stampar på samma ställe och kvar blir sorg och frustration. Det är upp till mig hur jag vill forma mitt liv. Det är upp till mig om jag vill vara öppen och dela med mig.
Jag brukar säga, att sätta färg på min personlighet. Jag gillar det uttrycket. Det ger mig en fingervisning om vad livet handlar om. Att våga vara jag. Att våga stå för den jag är. Vi har alla denna möjlighet. Och jag vill ta den. Nu när jag förstår att det är okej och när jag börjar förstå vad personlighet är så vill jag utvecklas mera. Jag vill leva och utvecklas som människa. Livet kan vara vackert om jag bara tillåter det att vara det.

Det är bara att kämpa på framåt

I dag är en sån där dag då jag känner mig ensam. I dag är en sån där dag då jag lätt kan ta fel beslut utan att tänka mig för eller ens reflektera över det. Jag tänker på hur jag uppfattas, vilsenheten känns total. Ord räcker inte till när känslorna tar över och jag vill ingenting. I bland undrar jag hur jag uppfattas. Hur min omgivning tycker och tänker. Och du som läser mina inlägg här, vad tycker du? Mitt liv går ju uppenbarligen framåt men jag kämpar med mig själv emellanåt. I bland är jag klok och sund och framåt, i bland är allt bara svart och jag står stilla. Dagar som dessa då undrar jag varför jag inte bara ger upp. Jag ser inte målet, jag ser inte ens morgondagen. Jag vill veta varför jag hamnar i dessa berg och dalbanor. För det är såna här dagar som har hållit mig kvar i destruktiva mönster. I dag har jag börjat hitta nya vägar, vänta ut det dåliga måendet och försöker hålla mig på avstånd från osunda beteenden, speciellt när jag mår så här. Det är farligt för mig. Men i dag är jag medveten om hur jag fungerar. Jag vill inte verka sjuk i huvudet eller verka svag men det är så jag känner att jag målar upp mig själv när jag är ärlig och berättar hur jag mår. Jag gör mig sårbar. Men så försöker jag tänka att ja Lina, du är du, och om folk inte gillar dig eller inte tycker att du är stabil så får dom ju tycka det.

Det är svårt att bara låta mitt mående bara ebba ut. Det här går över. Men det är fan att jag ska behöva drabbas på det här viset. Jag kan känna att jag skulle kunna klara mig utan dessa humörsvängningar. Mina tankar blir röriga och jag tvivlar. Men jag har lärt mig att inte ge upp när måendet sviker mig. Det är bara att genomlida det. Men jag blir så trött på att jag är ju inte sån här, det här är inte jag. Jag har ingen anledning att vara och må som jag gör - egentligen. Jag ska ha mens vilken dag som helst - kanske det finns ett samband. Ah! :) Det kan vara det ja- jävla hormoner. Vända upp och ner på mitt liv. Det gör ju inte direkt livet lättare för mig när jag försöker ta mig i kragen och göra nåt bra av livet att jag ska behöva dras ner i ett svart hål med jämna mellanrum - som inte har nåt att göra med yttre omständigheter - utan det är min kropp som är i obalans. Och jag kan förstå mitt självhat och min brist på att vilja  min kropp väl när "obalans" drar ner mig utan förvarning och får mig att avskilja mig från allt vad sunt förnuft heter och vilja. Jag blir totalt uppgiven och sorgsen. Men i dag kan jag se vad som händer med mig men det tar ett tag att få polletten att ramla ner för jag blir överrumplad och ser inte sambandet. Bara som att läsa det jag skrev först, (jag har inte läst det igen men jag vet att det kändes väldigt rörigt) och om jag läser det igen kanske jag kommer sudda ut det. För att jag skäms över hur tankarna går innan jag får ordning på dom. Men nej, jag behöver det här, för att se hur jag utvecklas. Det finns bara en av mig och jag behöver inte skämmas. Jag håller på att lära känna mig själv. Jag har hållit mig själv tillbaka i hela mitt liv.  Jag har bestämt mig för att jag ska ge mig själv en chans att växa som människa och då kan jag inte döma ut mig själv. Jag tror vi alla kämpar med våra demoner mer eller mindre. Jag vet att jag gör i af.
Jag är för det mesta glad och positiv men så blir jag nerknuffad av mina (hormoner/obalans eller va fan det nu är för defekt) men jag reser på mig varje gång. Det är väl huvudsaken antar jag.
I dag är en sån där dag där jag måste FAKE IT TILL YOU MAKE IT. Blä. Hela kroppen vill stänga ner men jag fortsätter framåt. Sakta men säkert.

Helheten

Jag lär mig sakta att komma in i rutiner och att trivas i mitt eget sällskap. Jag tänker sällan på resan jag har gjort, kanske behöver jag påminna mig mer om det, jag vet inte. I bland har jag problem att ta mig själv på allvar men när jag tittar på helheten så har jag kommit långt. Jag har brytit många destruktiva beteenden, jag har klivit ur bekvämlighetszonen på många plan och vågat göra förändringar med ett öppet sinne och positivt tänkande - jag VILL någonting mer, jag VILL ha ett mer innehållsrikt liv, jag VILL växa som människa. Och jag tror att det är just det som har hjälpt mig på min väg, att jag VILL någonting. Många gånger har jag önskat att någon hade sett min potential och fört mig in på trygga vägar, visat mig sunda sidor av livet och talat om för mig att det finns så många möjligheter. Jag har alltid haft kärlek inom mig men aldrig vetat vart jag ska göra av den. Jag har verkligen fått kämpat för att övervinna rädslan och mitt skeva tänk för känslan inom mig att jag duger, att det finns en mening med min existens. Jag har lärt mig att be om hjälp och i dag är jag en öppen människa. Och jag får så mycket tillbaka. I bland har jag bråttom men jag lär mig att allt löser sig. Det finns människor som tänker som jag, det finns människor som har samma intressen som jag, det finns utrymme för mig att växa. Det var en verklighet för bra för att vara sann innan men nu vet jag att den existerar. Om jag är öppen så kommer jag råka på möjligheterna som för mig framåt. 

Aktivitetsveckan är färdig!

Nu är aktivitetsveckan slut och det är rätt skönt. I går var jag och volontärjobbade på Anti-freeze, men det var lite för mycket för mig. Det var för rörigt. Alldeles för många projekt, det var som en socialbyrå/arbetsförmedling/boendeförmedling/hemlösa - och mycket mer. Men det var intressant att se hur dom jobbar iaf och jag tar med mig erfarenhet. Nu återstår det för mig att summera allt jag har varit med om denna vecka. Vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja med men jag får beta av dag för dag kanske, det låter ju ganska logiskt haha :)

Tänkte att jag skulle göra ett nytt försök att fimpa. Och ut å springa i stället. Det låter ju som en himla bra plan men sen är ju frågan om jag kan hålla den oxå. Men jag har varit ute och sprungit i dag och i förrgår. Men egentligen ska jag inte säga nåt om mina cigaretter, men det är tankar som går i mitt huvud i af och det är lika bra att få ur dom.

Det är underbart väder ute och solen värmer gott. Det har varit tät dimma i nästan 3 dagar nu så det är på tiden att solen tittar fram.

Utbildning

Så slog det mig häromdagen att jag bör kanske kolla upp utbildningar till hösten. Ja menar tiden går (fort) halva mars har snart gått (crazy) Jag funderar på nån KBT utbildning eller liknande. Jag vet ju inte riktigt vad för alternativ det finns. Har lagt ut lite krokar här och var, ska bli intressant att se om jag hittar nåt spännande. Det är ju det här med betyg och allt. Jag har ju när jag är klar här i af Godkänt i A-kurserna i Svenska, Matte, Religion, och Engelskan är ju säkert C eller D / Cambridge exam. Det säger inte mig så mycket men det ska tydligen se bra ut på papperet. A jag har lite att fundera över. Men jag tycker att KBT låter himla intressant. Jag ska gå ut på nätet nu meddetsamma och se om jag kan hitta nåt! (känner mig exalterad!!!!)

Bra insikter och givande dag!

I går började min activity week och jag åkte in till Brighton, St Anne´s day Centre för hemlösa och utsatta. Jag gav dom frukost och lunch och hade ett par givande samtal som verkligen fick mig att känna att ja jag vill verkligen jobba med människor, uppmuntra, förstå, bemöta, finnas, tillföra. Det var en mycket bra dag. Dagcentret är drivet med välgörenhet så all mat är skänkt till dom. Personalen var jättetrevliga.

I dag har jag oxå haft en givande dag IGEN (yeeeiiiii) Jag har varit på EMMAUS precis runt hörnet där jag bor. Det gick himla bra. Jag var där från 09.30 till 17.00 (lång dag för mig) Jag har haft många bra snack, bla med chefen på bygget och så några som bor där ( det är ett kollektiv inbakat i Emmaus och deras verksamhet, himla intressant) och så har jag pratat med en tjej som är volontär där (en blivande polis som börjar sin tjänst på måndag) (tycker för den delen att det var himla imponerande och glädjande att hon valde att ha volontärjobb där, mycket smart) hur eller hur, jag har fått MASSOR av information och fått det förklarat för mig hur det fungerar och jag kan inte låta bli att gilla tanken på deras sätt att arbeta. Här är allt ideellt medans hemma är allt styrt av myndigheter. Jag tror att jag kommer ha en bra redovisning (INFÖR HELA SKOLAN dessutom) dels för att jag tycker att det är intressant det jag gör, först tänkte jag att, huuuur ska det här gå? Hur har jag tänkt egentligen, men faktum ÄR att jag kom på att det var inte farligt att fråga och höra mig för. Först tänkte jag (ja jag tänker mycket jag) undra hur jag uppfattas om jag frågar runt. Kommer folk tycka att jag snokar? Men jag började i den änden att jag berättade om mig själv, lite kort om min bakgrund som missbrukare, vad jag gjorde nu (går i skola och läser upp betyg) och att jag ska läsa beteendevetenskap eller KBT när jag kommer hem till Sverige igen och att jag brinner för det här med människor och att kunna nå fram och jag vill tillföra och använda mig av mina erfarenheter i framtiden och glädjande och lite förvånande så fick jag tillbaka det jag gav, öppenhet, så allt flöt på hur bra som helst. Fan va häftigt måste jag säga. Jag är jätteglad. Och informationen jag fick är fortfarande kvar i mitt huvud! Amazing! Det måste ju ha med intresse att göra. Jag kände mig som en svamp när jag var där. Å hå hå jag blir så exalterad av att jag kan behålla info i huvudet. Klappar mig själv på axeln. Jag har varit jätteduktig i dag. Lina stolt! :)

Och bara en sån sak att jag har nåt vettigt att skriva om känns så skönt. Jag har varit helt tom i skallen tills nu, jag har funderat på om det kan ha varit att jag är understimulerad och inte gör saker som egentligen intresserar mig. Och ja, jag tror det måste vara nåt sånt. I skolan går jag på automatik, gör det jag ska mest för att jag måste men det är inte mycket som tilltalar mig, det är mest som en grå zon skolan. Visst, människorna där är jättesnälla och rara och miljön är mysig men jag får inte ut så mycket av det. Men det är väl en erfarenhet absolut som jag kommer ha nytta av i framtiden och det hjälper mig att bli mer säker på vad jag faktiskt vill med mitt liv och vart min passion finns. Jag är bra med människor, det är det jag ska hålla på med, jag vet det helt säkert nu. Jag har aldrig vågat lyssna till mina intressen innan men det är faktiskt det som avgör om jag gör ett bra jobb, jag ska tycka om det jag gör för då gör jag det bra. Och jag förstår nu att det är helt okej att brinna för saker och ha ett genuint intresse och att kunna erkänna mina egenskaper. Jag är bra med människor och det kan jag säga och stå upp för. Jag vet det. Och jag ska fördjupa mig i det ännu mer. Och jag behöver inte skämmas eller tvivla på mig själv. Fan va jag har tvivlat på mig själv men det är slut med det nu.

Pirrigt

I dag har varit en meningsfull dag. Jag följde med Miranda till hennes kolonilott och vi har uträttat underverk - Ja det är så det känns när allt ogräs försvinner. Ut med det gamla och fram med det nya.  :) I morgon börjar activity week och jag ska göra en liten undersökning om hemlöshet så jag ska runt på lite olika ställen och kolla hur dom jobbar. Är nog lite nervös men det ordnar sig. Det kommer bli en erfarenhet. Spännande! När jag gör meningsfulla saker så känner jag mig levande. Bara som en sån sak som att få hjälpa till med lite trädgårdsgöra är medicin för mig. :) Nu blir det bingen för mig om jag ska orka upp i morgon.

Positivt tänkande

Underbart väder! Yes! Jag vaknade med grubbel men jag lyckades vända på det och jag känner att jag blir starkare i mig själv för varje gång jag lyckas bemästra tänkandet så att det jobbar med mig. Solen skiner och jag ska bege mig ut på en promenad. :) Livet blir vad jag gör det till och jag ska se till att göra det så det passar mig.

Ödmjuk

I dag har jag och några vänner varit ute och vandrat bland de engelska kullarna (Devils Dyke). Jättefint och maffigt. Det var så skönt att komma ut i friska luften och solen sken och jag kunde inte ha det bättre. Försöker öva mig i att vara social på fritiden och att vara aktiv och det går sakta framåt. :) En dag i taget. Det känns lite rörigt i huvudet men jag är positiv. Det går inte hänga läpp det gör bara saken värre. Det här med tankens kraft den är en KRAFT som heter duga. Och jag har i allra högsta grad respekt för den nu när jag vet hur kraftfull den faktiskt är. Jag ler när jag tänker på det, hur fången jag har varit i mitt eget tänk i så många år och vilket hinder det har varit för mig men när jag började förstå hur det fungerade och hur tankarna påverkade mig så har allt tagit en ny vändning. Plötsligt ser jag lösningar på problem, genom min medvetenhet har jag i dag reducerat mitt dåliga mående ner till minuter (när det går som bäst :) ). Bara det här att det går att vända på måendet genom att titta på  hur tankarna går, hur jag tänker. Och jag tänker mycket. Bara att bli medveten om det var en befrielse i sig, för då kan jag göra någonting åt det. Som sagt, det har tagit tid och jag kämpar fortfarande med mig själv men jag ger aldrig upp tron på mig själv nu när jag äntligen börjar fatta vad livet handlar om. Tacksamhet och ödmjukhet.

När och nu

Vad som än händer så kommer jag gå stark ur det, det har jag bestämt mig för. Jag ska inte låta någonting krossa mig. Det är mitt egna val som avgör hur jag väljer att hantera utgången. Knarket är passé, jag vill inte ha det mer. Fortsätter jag så dör jag det vet jag. Vi ska alla  dö men jag vill inte skynda på det. Jag vill lära mig leva och få ett innehållsrikt liv, rikt på kärlek, närvaro och delaktighet. Jag är så tacksam att jag tillåter mig själv att faktiskt få vara delaktig och närvarande i livet. Det är ingen självklarhet så jag är tacksam i dag.
Tack mig själv. :)

Vilken dag

Vaknade i morse med ångest och har haft det hela dagen. Till och med mat tanten i köket frågade vad det var med mig och jag sa att jag hade ångest och hon sa, ja, jag känner inte igen dig. Den här Lina tycker jag inte om. Nej det gör inte jag heller svarade jag då. Men men jag har såna dagar då det helt enkelt inte går att dölja. Mår bättre nu. Men jag gick till skolan i af och jag jobbade extra i köket oxå fast jag bara ville lägga mig ner i fosterställning. Jag har lärt mig att det går över. Och framför allt, jag KAN ta mig för saker även att jag har ångest. Innan har jag bara flytt men nu har jag fått lära mig att handskas med det. Jag försöker tänka att det är bara en känsla och den ska inte bestämma över mig och så tänker jag att okej, den påverkar min utstrålning men den kan inte ta i från mig min förmåga att gå, stå och tala men det var fan kämpigt i dag det är bara att erkänna. Tror jag ska gå och vila en stund. Det tar på krafterna det här tillståndet.

Känner mig nöjd.

Det har varit en underbar dag i dag. Det började med att vi åkte ut till ett naturreservat med klassen. Sen vid lunch fick jag i uppdrag att städa ur en minibuss som skulle säljas. Efter det hade vi avslutning för fotokursen som vi har haft och jag avslutade städningen av bussen och efter det fick jag jobba lite i trädgården på skolan. Så jag har haft fullt upp - och jag älskar det. Jag mår så mycket bättre av att ha saker och ting att göra. Nu sitter jag helnöjd framför datorn, mätt och belåten och inväntar att klockan ska bli 19.00. Då blir det att bege sig till skolan igen för att ha nån Quiz som en av klasserna ska ha. Så det blir fika och så. Trevligt. :)

Detta mående!

Dagen började bra men nu är jag nere på minus känns det som. Jag blir inte klok på mitt mående alltså. Ska det behöva vara så här eller? Det verkar inte finnas några mellanting emellanåt när det gäller mitt mående. Nu vet jag att det visst gör det men när jag mår så här så är allt svart eller vitt. Tråkigt. Vi hade presentation i dag på lektionen och det gick bra. Och jag har jobbat extra i köket i dag och i går så det blev en hundring extra där och i morgon ska jag hjälpa till i trädgården på skolan -efter skolan. Jag gillar fysiskt arbete så jag ser fram emot det. Det går sakta framåt i af och jag är positiv i grund och botten men jag blir låg emellanåt det är bara ta det för vad det är. Rida ut stormen.
I kväll är det filmkväll på skolan men så fick jag höra talas om att det är nåt på gång i Brighton där man träffar andra studenter och tar en gratis kaffe så jag ska nog hoppa på det i stället, bara för att jag kan och för att jag behöver träna mig på att vara social och möta människor.

Så till nåt annat.....jag har fortfarande (som jag upplever det) problem med min impulsivitet. Jag kan bara inte rå för att jag inte kan vara tyst i bland. I klassrummet så kan jag inte hejda mig utan jag pratar rakt ut. Jag försöker verkligen lära mig att lägga band på mig men ibland blir jag så uppspelt att jag inte tänker längre än näsan räcker utan pratar rakt ut. Probleeeeem!
Och när jag inte kan nåt eller inte fattar ja då vill jag bara springa därifrån eller bara ge upp. Nåt fel är det på mig när jag är sån här men va fan är det för problem jag har då? Fan jag behöver verkligen hjälp med det här känner jag. Jag vill inte tappa bort mig själv men det här impulsiva gör mig galen. Det känns som att jag kan tänka mig att göra vad som helst för att få bort det här. Det funkar inte för mig helt enkelt. Och det är i ALLA angelägenheter. Det är inte bara i skolan som det blir fel.
Och så känner jag mig så jävla omogen ibland. Jag är 31 år men jag beter mig allt annat än vuxet. Jag är sprallig, överaktiv, skuttar och stojjar och håller på och jag vill bara ha en paus från allt som är jag. I bland vet jag inte om jag trivs med mig själv som drogfri. Fan det är bara massa konstigheter som jag inte rår på. Jag behöver komma ner på jorden och jag känner att jag skulle bara vilja gå å köpa öl vad fan som helst bara för att få landa från vad det nu är som är mitt bekymmer.
Det hjälper lite i af att få skriva av sig.

En skillnad till som slår mig är att när jag är drogfri kommer ensamheten över mig. När jag knarkar så behöver jag ingen, hur hemskt det än låter, men så är det på det stora hela men att leva nykter är en helt annan femma. Jag känner mig övergiven. Jag är inte van att behöva andra människor men jag börjar inse att det funkar på ett helt annat sätt än vad jag är van vid. Jag kan finnas för andra människor till 110% utan problem - jag älskar det. Det får mig att känna mig levande. Men jag behöver oxå det det där och där blir det problem för mig för att jag är så jävla rädd för att komma nära någon. Att fästa mig vid någon. Det gör så ont. För alla försvinner i slutändan (i mitt huvud) det är så det har funkat för mig hela mitt liv och att bryta det mönstret när jag inte vet vart jag har folk eller vad det innebär rättare sagt.....åhh fan det blir så snurrigt i mitt huvud. Jag har bara lust att skriva att jag hatar mig själv men det ska jag inte säga så mycket har jag fått till mig - att slå på mig själv gör bara saken värre och att säga såna saker om mig själv är det sista jag behöver så jag säger att jag är värdefull. För det är jag. Ju.
Hur eller hur så kommer jag må bättre snart men så här kaos blir det i mitt huvud emellanåt. Jag vill bara gråta. Eller prata med någon. Eller få en kram.

We are so shallow
We all seek
Forgiveness
We all have wounds
Deep inside

Hold me close
Near
Let me be
Near you soul

Your so beautiful

Intervju avklarad

Dagens mission avklarat. Skönt. Intervjun gick bra. Den var över på 10 minuter. Satt i bakhåll en stund innan och studerade killarna och när tiden var inne hade 2 av dom gått iväg så jag var ensam med han som intervjuade mig. Han frågade inte så mycket, mest vad jag gillade för nattklubbar å så och när jag kunde tänka mig att jobba. Jag glömde helt av att fråga vad det var de var ute efter men men nu är det över och gillade han det han såg så lär han höra av sig, annars inte. (Killen var himla ung, i 20 års åldern eller nåt) så det kändes lite awkward. Nu är jag en erfarenhet rikare i af. Jag väljer att se det så. Jag känner mig inte jättepepp på jobbet då jag trodde att det skulle vara lite mer "klass" på det. Men nu går jag händelserna i förväg. Kanske lite dömande. ( i mitt huvud) var det bara ett par killar som vill tjäna snabba cash och ja, jag kanske börjar bli gammal haha.
Skola i morgon. Har frågat om jag kan tvätta bussarna dom har på skolan mot lite pengar och det verkade inte helt omöjligt. Jag är ju en pedant när det gäller att göra rent och jag tänker i mitt stilla sinne - kommer jag få psykbryt på dessa bilarna och prestationsångest då det växer mossa på listerna osv osv. Jag vill ju göra ett bra jobb och jag vet i fan om jag kan få dessa skothögar rena över huvud taget. A det återstår å se (om jag nu ska tvätta dom).
Nu blir det att kolla lite på serier. Hade tänkt gå bort till skolan (paviljongen) men nej, det får bli att umgås med mig själv. Jag har fått nog med intryck i dag känner jag.
Natti

Måndag!

I dag är jag på jättebra humör. Det är måndag morgon och jag känner mig tacksam över livet. Ska snart bege mig till skolan. Vi ska ha redovisning i dag inför klassen och jag ska presentera min supermoderna idé (som min lärare ville sno när jag presenterade den för honom).  Det handlar om att kunna ladda mobilen och datorn via solceller på ett speciellt sätt.Jag vet att det redan finns men det här är en twist. A ja hur eller hur (känner mig löjlig) :) Det var en uppgift och en kul grej.

Idag ska jag på intervju. Känner mig ganska tillfreds med tanken på att sitta i intervju. Jag har inga förhoppningar utan jag ska gå dit med lugn i sinnet. Höra mig för vad människan söker för nåt. Och känner jag att detta skulle kunna vara nåt för mig och han tycker att jag uppfyller kraven ja då är det toppen! :)

Känns bra!

Jag tror mitt liv kommer bli rätt bra med tiden när jag fått alla bitar på plats. I dag är jag på bra humör och jag bara älskar när jag mår bra långt in i själen. Jag läste några kloka inlägg på FB och på ett annat ställe och jag måste ju säga att det hjälper mig att förstå mig själv bättre genom att höra andras tankar.

I morgon ska jag på intervju kl 17.30. Och visst jag är nervös men jag tror jag börjar komma in i ett annat tänk när det gäller mig själv vs andra människor. Jag ser dom som människor/ individer, självgående - precis som jag och det gör möten lite lättare. Och om jag kan se hur helheten fungerar dvs att människan jag ska träffa i morgon kommer sitta ner och prata med mig, höra sig för om jag kan vara passande för de uppgifter han vill ha gjort och antingen faller jag han i smaken, alltså att jag har de skills han letar efter eller så har jag det inte. Det är faktiskt inte mer än så. Och det är ju underbart egentligen. Att saker och ting inte är så komplicerade som jag alltid har lyckats tro. Vet inte varför det blir så stort i mitt huvud. Jo jag tror att det har att göra med att jag tänker, tycker och känner åt andra människor. Men det är slut på det nu. Det var värre förr när jag var yngre, då fick jag social fobi p.g.a att jag gjorde just detta. Men det kom en dag så jag var tvungen att fråga mig själv som tredje person, att hade DU tänkt, tyckt, känt si och så gällande det och det? Nope. Och jag valde att ta till mig av det i fortsättningen och i morgon ska jag anamma detta till fullo. Kanske börjar jag få bättre självkänsla? :) Jag tror bannemej det.

Mission

Jag måste verkligen lära mig det här med att ta det lugnt. Bara vara. Fan va svårt det är. Det känns som jag missar nåt eller så är det att jag inte vill umgås med mig själv. Så då tänker jag, hur ska jag vända de tankarna om mig själv och mitt eget sällskap. Jag vill kunna uppskatta mitt eget sällskap. Jag vill kunna göra som andra, titta på film, ta det lugnt. Jag vet inte om det är för att jag inte är "hemma". Här kan jag inte riktigt slappna av. Det är kanske det. Jag har inte riktigt koll på läget. Jag vet inte riktigt vad som förväntas av mig. Egentligen om jag frågar mig själv så är det väl egentligen ingen som förväntar sig något av mig mer än att jag sköter mig. Och det kanske är det som gör mig lite vilsen, att inte ha något/någon att falla tillbaka på.

En sak som slog mig nu i kväll var när jag la upp foton på en sida på FB (övergivna platser) så blev mina foton uppskattade och då slog det mig att ja, jag vill ju göra saker jag tycker om och att få bekräftelse för att jag är den jag är (som att ta kort tex som jag älskar) och det finns människor att dela dom med. Det ger en speciell känsla. Och så tänker jag ett steg längre, att när jag väl är klar här i England och jag kommer hem till Sverige och kan läsa det jag verkligen vill läsa, det som verkligen intresserar mig så fylls jag av en inre glädje som är svår att beskriva. Att hitta det, att ge mig hän, att våga vara passionerad, hängiven. Jag vet att när jag har intresset så är livet mycket enklare. England är härligt och detta jag gör nu ger mig livserfarenhet som jag kommer ha nytta av senare i framtiden det vet jag. Men så jävla kul är det inte här egentligen.Känns som jag står och trampar vatten.  Jag måste lära mig att ta det lugnt. Oavsett vart jag är. Jag söker bekräftelse. Jag har svårt att bekräfta mig själv. Mitt erkännande har alltid kommit ur mina handlingar gentemot andra. Det har gett mig det jag behöver. Godkännande. Men nu ska jag göra saker för hon jag ser i spegeln och det är inte riiiiiktigt samma sak.Det är inte lika skoj. Varför vet jag inte än men det ska jag ta reda på OCH så ska jag lära mig att ändra inställning till det oxå. Jag ska lära mig att uppskatta livet och mig själv.

Tänk om tänk rätt

Jag har varit ute och gått en långpromenad i det fina vädret och det fick mig att fundera lite över hur jag ska förhålla mig till saker. Det känns lite som att jag bara flyter med och att jag inte har nån riktig fast punkt eller hur ska jag förklara. Jag vet inte riktigt om jag begriper vad det är jag har gett mig in på, att försöka leva ett liv utan droger, plugga, skaffa jobb, lära känna mig själv, börja funka som en "normal" människa. Jag älskar ju livet och det fyller mig med tacksamhet men i bland undrar jag varför jag är nöjd med så lite. Jag gör mest saker för att jag vet att det är så jag ska göra men jag känner inte "connection" till det jag gör riktigt. Kanske är det det där med att "fake it till you make it" som jag håller på med just nu. Att plugga är bara ett steg som jag måste ta för att kunna läsa beteendevetenskap/KBT. Mål och delmål. Å ena sidan är jag nöjd med livet men å andra sidan känner jag mig naken. Det här är en parantes i mitt liv som jag behöver ta mig igenom. Det finns en början och den har ett slut. Sen kommer nästa utmaning och nästa och nästa men det är viktigt att jag håller mig i nuet. En dag i taget. En sak i sänder. (Inget multitasking här) -så hör jag mig själv klaga - men jag gillar inte att sitta still. .....i bland måste jag säga att jag blir lite road av mina egna tankar. Den här omogna sidan av mig som kommer fram. Att jag har den och att den kommer till uttryck. Tänk om tänk rätt.

Pappa ringde nyss och vi har pratat en stund. Det var ett bra samtal. Och han sa att han faktiskt är stolt över mig. Att jag tagit tag i mitt liv. Han säger fortfarande - det går inte åt helvete för dig nu och du sabbar väl inte det här nu och bla bla bla och visst jag förstår vad han menar och att han inte tror riktigt att det ska hålla (med tanke på hur jag levt mitt liv innan) men samtidigt i min värld har jag aldrig uppfattat det som att han bryr sig men det gör han såklart. Men det är klart att jag inte har kunnat ta till mig hans omtanke och att det har blivit skevt när jag har vuxit upp med 2 in 1. Utåt sätt så är det en person men han har två sidor. En full och en nykter. Och det har väl blivit svårt med tillit till den nyktra sidan när den fulla hela tiden har sabbat banden. Men nu sköter han sig och då hamnar allt på ett helt nytt plan. Så det är tillit åt båda hållen. Att våga tro. Hur eller hur så älskar jag honom. Och han älskar mig. Och jag blev ju som han 2 in 1.
Det är bara jobba på. Det går åt rätt håll. Positivt tänkande.

Jag är värdefull (affirmationer)

Jag älskar naturen och dess underverk och himlen med dess överraskningar. Att vara ute med kameran är så rogivande. Sveriges skogar är underbara på sommaren och det finns inget bättre. På den här bilden var jag mest ute efter molnen. Jag tycker det är bra att lära sig uppskatta.