Egentid i klassrummets lilla vrå

Det är skönt att sitta här i klassrummet denna stund på morgonen och bara surfa, skriva, lyssna på musik och bara samla ihop mig innan dagen börjar. I bland går jag och lägger mig på soffan på nedervåningen om jag inte orkar ta mig upp för trapporna till klassrummet.

Fasen! I did it again! Förstår inte varför jag får för mig att jag har all tid i världen och så sneglar jag på klockan och ja, det är i bland som att öppna en sån där present som det flyger ut nåt i väldig fart och man måste kasta sig undan för att inte få ett slag i ansiktet (och där kom min lärare in i klassrummet för att tala om att NU samlas vi nere i verkstaden) VART tog tiden vägen!!!! Måste ju springa nu då!

Tiden går fort

Om två veckor är det jullov. Galet vad tiden går fort ändå. När jag började skolan kändes det som det skulle ta en hel evighet men snart är höstterminen ett minne blott och vårterminen kommer gå lika fort den med å då är det sommar! Gött!

På hemmaplan är allt lugnt. Mamma är relativt pigg men jag ser att magen blir bara större och större och när jag kramar henne så känner jag varenda revben på henne. Det gör ont och jag slits rakt in i verkligheten för en sekund. Jag hoppas hon får uppleva julen, det är inte långt till dit.

Eget rum

När jag kom hem från skolan så gjorde vi slag i saken jag och mamma och bytte sovrum så nu har jag en dörr jag kan stänga om mig. Möblerade om oxå och det blev helt okej.

Denna vecka ska vi ha möbelrenovering i skolan. Så i dag var vi iväg på secondhandaffärer i Färjestaden och Kalmar för att hitta en möbel vi ville renovera och jag hittade en liten byrå som kostade 300 kr men jag fick ner den till 100 kr med ursäkten att det är ett skolprojekt och det godtog tanterna i affären. :)  (vi fick hela 100 kr från skolan att handla för). I morgon blir det att gå till ÖoB med klassen och inhandla färg och lite annat sen får vi sätta igång med våra projekt och det ser jag fram emot. Veckan kommer gå snabbt känns det som.

I övrigt är allt helt okej. Det är lugnt mellan mamma och mig och det känns skönt att hon inte är lika långsint längre som hon var förr. Varit borta hela helgen och träffat goda vänner men ändå skönt att komma hem. Och nu när jag har en egen dörr att stänga om mig så känns det ännu bättre. :)

Går på ångor

Känns som jag tittar ner på mig själv. Från en platå som jag inte har tillgång till. Känner mig le.  Gör det jag ska men andra saker drar. Håller masken för att jag kan, mest. Orkar inte bry mig om detaljer längre. Det får gå som det går. Känner mig förd bakom ljuset när det kommer till myndigheter och jag vill bara ge dom fingret. Men måste ha lite mer tålamod känner jag. Jag måste vara smart. Tänka mig för. Inte bara släppa allt.

Framsteg på hemmaplan i af. Sa till mamma igår att jag kan tänka mig att byta rum med henne nu. Hon har föreslagit det innan men jag har sagt nej, det har inte känts aktuellt men nu känner jag att det börjar bli dags om jag ska orka det här i längden och då blev hon svår såklart och ville tänka på det några dagar. Mmm..... gör du så sa jag.

Min lillebror ringde i dag....... jag sitter i skolan....... mmmm...........jobbigt i bland.

Spänt hemma

Jag drar mig undan mamma mer och mer. Pallar inte hennes missnöje. Jag förstår att det är hennes eget dåliga mående och ångest som går ut över mig men det tar ändå hårt på mig. Jag har varit borta hela helgen. Jag brukar vanligtvis höra av mig men jag känner ingen lust till det längre. Hon hör aldrig av sig till mig så varför ska jag höra av mig och fråga hur hon mår och om allt är bra när svaren är korta och genomsyrade med bitterhet och missnöje. Mamma har alltid varit väldigt duktig på att visa sitt missnöje och låtit hennes dåliga mående gå ut över oss barn och i af fått mig att känna skam och skuld och det är kvävande att gå runt och känna/ha dåligt samvete och hela tiden slå på sig själv. Jag känner mig ganska le på hela situationen och jag tar inte mer skit från henne utan jag kommer säga ifrån om hon ska fortsätta med sin attityd sitt nedvärderande synsätt mot mig. Hon ska dö, men det är inte första gången hon ska dö. Hennes tidigare hot om självmord och gånger hon hamnat på sjukhuset pga självmordsförsök har gjort att jag har svårt att tro på att hon plötsligt värdesätter livet. Det är knepigt allt det här. Det är bara ta en dag i taget.

Jag säger ifrån

Jag är en människa som har mycket tålamod när det kommer till andra människor men som med min mamma, det blir bara för mycket ibland. Hon ska tala om för mig hur jag ska leva mitt liv och samtidigt att hon tror att jag helt saknar omdöme. Jag är inte perfekt men jag är fan inte värdelös heller. Jag var tvungen att åka hemifrån i måndags kväll för då brast det för mig när hon ska tala om vad jag ska göra och inte göra och målar upp min storasyster som  en prinsessa som skulle komma och stanna över dan därpå och det fick jag ju inte förstöra och så klämmer hon in en kommentar om att hon ska dö och jag vet inte om jag ska dåligt samvete för det men jag svarade tillbaka att ALLA ska vi dö och hade det gått så hade jag gärna bytt liv med dig för SÅ mår JAG nu. Jag höjde rösten till henne men var ganska lugn, fast jag ville ju smälla i dörrar och ramma saker men jag tänkte, fan heller att jag ska ge henne det. Utan jag tog hunden och gick ut sen packade jag en väska och när tiden var inne så sa jag - vi hörs.
Det tråkiga i det hela var att jag hade lovat min pappa innan att jag skulle åka hem till mamma och stanna där och gå i skolan på tisdag så ordnar sig allting. (jag hade varit på vårdcentralen efter skolan i måndags och förlängt min sjukskrivning - halvtid och underläkaren där får tillåtelse av mig att läsa min fil på datorn och han läser upp vad dom hade skrivit på psykakuten och där nämns amfetaminmissbruk OCH bensomissbruk och då gick jag i taket! (i huvudet alltså) och jag tänkte nä nu jävlar får det fanimej vara nog!!! Inte nog med att personalen på psykakuten varit så jävla otrevliga och ovilliga att hjälpa mig att ens kolla upp datumet för när jag fick min första sjukskrivning och remissen till np-teamet hur det hade gått med den när jag ringde i torsdags förra veckan och så nu detta! Skriver saker i min journal som inte stämmer! Vilket jävla övergrepp! Vad har dom mer skrivit??? Hur eller hur så satte jag mig på en buss ner till kalmar fast jag inte hade pengar att ta mig hem men jag sket i det, jag skulle minsann gå till akutpsyk och ha upprättelse NU och lämna pisseprov så ska visa dom hur mycket pillermissbrukare jag är! Men så ringde jag min pappa på vägen ner till Kalmar på bussen och han lyckades övertala mig att åka hem igen och han satte över pengar till mig och först tänkte jag, jag skiter i allt, jag åker nån annanstans, impulsiv som jag är men så tänkte jag om och kände mig faktiskt stolt över mig själv att jag inte gav efter för mina impulser och samtidigt kunde göra ett moget beslut när jag varit så jävla upprörd innan. (det händer mig SÄLLAN att jag tappar fattningen men jag kände mig så jävla kränkt, när jag går och ber om hjälp, så skriver dom saker om mig som inte stämmer och jag har varit ärlig med allt! Och det är vad jag får tillbaka.) Hur eller hur så hinner jag inte mer än komma hem och mamma som har läst min statusuppdatering på FB säger: -Jag har läst det du skrev, ring och boka tid för att prata. Nu vill jag inte höra mer och slår allt ifrån sig, det enda som är viktigt är att min syrra ska komma i morgon och det fick jag inte förstöra. Jag behöll mitt lugn utåt men jag brast inombords. Och jag åkte senare på kvällen och har inte varit i skolan på 3 dagar. Kom hem till mamma i onsdags kväll igen och i dag har jag bara varit hemma och sovit och städat och så. Och så börjar det igen. Jag ska gå ut med Cano nu på kvällen och hon börjar på igen. Ber mig om att ta in posten (när jag går rundan 18.30) jag tar ALLTID posten, det vet hon men hon är bara tvungen. Och så kommer nästa grej, du kan väl gå längre med honom och inte bara härikring. Och jag bara ställde mig i köket, allt stannade upp och jag kände hur arg jag började bli och hur det började bubbla inom mig och jag tänkte för mig själv, huuuuur f-n ska jag bemöta detta?!! Men jag fortsatte sedan ut i groventrén och kopplade hunden och sen gick jag. Och gick och gick, i beckmörker med ficklampa och småregn. Och när jag kom hem igen då får jag kommentaren - vart tog du vägen????? Du var ute så länge, det är ju jättemörkt ute! Och jag svarade bara, du ville att jag skulle gå längre promenader med honom. (och jag tänkte,mörkt var det redan innan jag gick ut!) Men så passade jag på att ta upp vad det var för påse som låg jämte soptunnan ute och det var ju sopor såklart, så då gav jag tillbaka, du kan väl lägga soporna I soptunnan och inte bredvid är du snäll! Och så fick jag nån undvikande kommentar tillbaka att hon skulle ta den sen när hon orkade men hon hörde hur dålig hennes ursäkt var och så gick hon å satte sig. (jag slängde den när jag såg den för den delen). Jag vet inte om jag börjar bli dum i huvudet men som med disken, 15 koppar om dagen och nu börjar jag bli irriterad. Jag tänker inte stå å diska hennes koppar när det har varit en jävla fart på henne hela dagen i dag. Det har varit 2 besök till henne här tex, hon har putsat kopparprylar grejer. Visst jag är jätteglad att hon är piggare, det är inte det men för det ska inte jag ta ansvar för hela hennes liv, dom bitar hon tycker är tråkigt. Jag kan dö i morgon, det är ingen som vet, det kan vi alla göra. Hur eller hur så blir det bara mer och mer irritation och hon är på mig och jag sväljer. Ska försöka hitta nåt annat boende. Orkar inte ha det så här. Men så känner jag att jag sviker Cano, mammas hund, som bara släpps på baksidan när jag inte är hemma så det var nästan så jag tänkte, fan, jag isolerar förrådet i garaget och har mitt eget krypin där. Men det kommer ju inte hända. Utan jag sover i värdagsrummet och lär väl få göra det ett bra tag till.

Är på strålande humör :)

Jag kan ju inte annat än att säga att jag är på strålande humör i dag! Ingen stress på morgonen, solen skiner och inte ens en redovisning inför klassen kan få mig ur balans. jag har spridit lite glädje och kärlek och det gör ju att måendet blir ännu bättre. :) Förr i tiden tog jag till amfetamin för att ett bra mående skulle bli ännu bättre men det gör jag inte längre. Nehe nu måste jag ut å ta ett bloss innan vi börjar och en sak till, jag har en klasskamrat som har lärt mig noterna på piano så nu kanske jag slipper sitta och höra mig fram till rätt toner och kanske kan lära mig att spela nya sånger/melodier. Använder pianot i skolan ganska mycket. Rogivande att gå loss på det :)

Skolan

Det är åter måndag och jag sitter vid bordet i köket och käkar frukost och ska bege mig till skolan om en halvtimme. Det är tidiga mornar men jag tror jag har fått in rutinerna ganska bra då jag även på lediga dagar som helger vaknar runt 6 och inte kan somna om. Gällande det här med skolan så är det dags för mig att börja titta på framtiden. Det är inte så att jag vill stressa mig själv men att ha ett tydligt mål ska tydligen vara bra för själen så det tänker jag skaffa mig. Och nu har jag fått reda på att jag kan inte plugga mer på folkhögskola då mina veckor på gymnasial nivå inom CSN är förbrukade i juni så det blir till att titta på högskoleutbildningar och YH (yrkeshögskola) -utbildningar till nästa höst. Tiden går fort. Det har jag fått erfara från förra året på Visingsö och halvåret i England. På det stora hela tar jag en dag i taget men det är inte fel att ha lite framförhållning ändå.

En bra dag

I dag har det varit en bra dag. Vaknade tidigt (som vanligt) varit ute och gått långpromenad med Cano och nu blir det en sväng in till Kalmar. Sen i kväll ska jag och mamma spela bingolotto. Det var ju evigheter sen sist men det var en himla bra idé tyckte jag att fördriva söndagskvällen med. Solen har visat sig i dag och då blir jag lite piggare helt klart. Ringt till pappa och grattat han på fars dag. Han var lite orolig att jag skulle skicka nåt pinsamt kort till han men jag har varit snäll! :)

Det är bara försöka hitta sätt att hantera livet just nu

I dag har jag trotsat ångesten ganska duktigt och fixat i ordning mammas bil inför besiktningen, jag har dammsugit och städat, tvättat och diskat och propsat på att mamma ska ta sin morfin när hon har ont och det gjorde hon och det slutade med att hon städade i sitt ena förråd hon har inne i lägenheten. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta men mamma är på bra humör i kväll och det är bara att tacka och ta emot. Själv försöker jag dämpa min ångest med att hålla mig sysselsatt fast jag bara vill försvinna från jordens yta. I går lånade jag två hundra kronor av mamma och hon kastar ur sig, aha nu går du inte å köper knark för dom pengarna! Jag vet nog osv (jag skulle in till Borgholm och träffa moster och gå och handla mat) men det är bara att försöka ta henne med en klackspark men det gör ont och ibland tänker jag, du skulle bara veta vad livet skulle fungera så mycket bättre om jag fick göra som jag ville. Men jag säger inget. Håller bara käften och låtsas som ingenting. Hur eller hur så har lördagen snart passerat. Skönt.

Orka liksom?

Morsan är på dåligt humör och jag får ta smällen. Fan det kommer inte bli en lätt helg. Hon hoppade på mig för en stund sen och jag bara känner att hon kan fanimej sitta här själv om det ska va på det viset men samtidigt måste jag svälja skiten och bara vara lugn. Det är så jävla jobbigt det här och psykiskt påfrestande. Jag vill bara försvinna. Fuck this!

Uppgiven torsdag.....jag försöker

Känner mig trasig. Jobbigt. Är i skolan och håller mig mest undan. Gömmer mig i klassrummet och känner mig dålig medans de andra är i verkstaden och gör smycken. Gick ner och skulle försöka men dålig självkänsla kom över mig och jag gick därifrån. Nu sitter jag och väntar på att klockan ska bli 13.18 så jag kan åka härifrån. Hem och lägga mig eller vad jag nu ska hitta på. Gå ut med hunden. Känner mig levande död. Hade ångest från hell igår, i dag är det lite bättre men inte bra. Jag är trött på att gå runt så här. Det ger mig ingenting mer än uppgivenhet. Jag behöver nåt för att ta upp och ur det här men jag får/ska inte göra på mitt sätt och jag hittar inga andra sätt som funkar för mig. Känns jävligt hopplöst for the moment. Det är bara låta dagarna gå. En efter en. Timme efter timme. Minut för minut. Jag går baklänges men kommer ändå fram.....till vad.....det vet jag inte än.

Ångestdag

Bara ångest i dag. Knappt tagit mig ur sängen mer än att gå ut med hunden. Jag hatar mig själv när jag mår såhär. Jag vill bara kliva ur min kropp och kasta iväg den. Suck.

Slut på lovet

Tisdag morgon, sitter i skolan, börjar om en kvart. Varit iväg i helgen. Och en del under lovet också. Det har varit skönt med lite andrum. Jag var hemma hos pappa och sotade så nu behöver jag inte oroa mig över det. Mamma hänger med fortfarande, hon ska in på behandling i dag så får se hur hon mår efter det. Träffat lillebror också, och jag ser hur dåligt han mår och vad stressen gör med han. Själv mår jag väl på ytan sett helt okej men inombords - jag vet inte. Försöker att bara vara och inte analysera för mycket. Jag har en del tankar som kommer och går som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Tankarna är av den art att det inte heller går att prata om dom men det hade varit skönt att faktiskt få mig och få höra nån annans åsikt om mina tankegångar men jag vet inte vem jag kan lasta med en sån grej utan att dom skulle bli oroliga. Och det är ju inte det jag behöver. Utan bara nån som är neutral och kan acceptera att  tankar är tankar och inget annat.
Well well....

Glömde min tobak hemma GIVETVIS så det blir ut å ragga upp en cigg.

Ta tag i dagen

I bland tänker jag alldeles för mycket och blir så osäker på mig själv och rädd att ingen tycker om mig och att allt jag gör och säger blir fel. Jag var mycket sån här när jag var mindre. Men det är bara att jobba vidare på att bli en självständig individ och att lära mig tycka om mig själv. Det går framåt men när ångest tar över kommer allt tillbaka. Mår bättre i dag men känner fortfarande av att jag tänker för mycket.

På fredag är det begravning - i Växjö. För min vän som gick bort.
I dag blir det antagligen att åka till Nybro för att lämna en nyckel till min lillebror och då tänkte jag passa på att åka förbi farsan och hjälpa honom att sota skorstenen eftersom pappa vägrar att anlita en sotare och min lillebror lovar att han ska göra det men det händer aldrig nåt och jag får ångest av att veta att pappas jävla envishet kan försätta han i en situation där hela huset brinner ner, precis som mammas och syrrans hus gjorde på grund av soteld. Pappa har till och med köpt en brandvarnare så orolig är han ju själv.

 Det känns som att jag behöver vara överallt och jag har inte energin att hålla humöret uppe alla dagar men det är väl bara att bita i hop. Antingen får jag det här att funka eller så går det åt helvete.

Inte min dag riktigt

Följde med mamma till läkaren i dag och det var ett helt okej besök. Det verkar som det blir fler behandlingar för henne då hennes värden har stigit sen sista blodprovet. När läkaren och mamma hade pratat färdigt tog jag chansen att få klarhet i hur helhetsbilden ser ut så jag ställde en rad frågor och hon förklarade och jag ifrågasatte och hon svarade så jag kom fram till att dom antagligen gör det dom kan för mamma och det känns lugnande. (då jag hade läst på nätet från akademiska sjukhuset om en behandlingsform för den cancern mamma har men metoden är väldigt ny, den har utförts på ett tjugotal personer med bra resultat, så jag nämnde givetvis den för läkaren och hon visste precis vad jag pratade om och förklarade varför den inte skulle ge mamma något i det här stadiet. Så jag fick ge med mig och det känns bra att kunna släppa det för det har gått å stört mig, att ha läst om en metod men inte få föreslå den högt men nu har jag fått det gjort).

Jag har försökt mota bort ångest hela dagen och hålla trevlig ton. Syrran hämtade upp mig och mamma på sjukhuset och hade en liten överraskning till mamma i form av att hon även plockade upp vår storebror på vägen. Det ultimata hade varit om lillebror också hade varit med, det hade betytt mycket för mamma och syrran men just idag kan jag inte säga att det tillförde mig nåt. Det var kul att träffa storebror igen efter så många år (kommer inte ens ihåg när jag såg/träffade han sist) men läget kändes spänt och jag visste inte hur jag skulle bete mig riktigt.Och prestationsångest ovanpå det gjorde att jag kände mig dum och att jag mest var i  vägen. Och syrran sa en kommentar till mamma när vi satte oss och skulle fika i vardagsrummet när mamma skulle visa nån bild på datorn helt plötsligt (som jag kan hålla med kanske inte behövde va prio ett - från mammas sida just då - när väl syrran fick med brorsan över och allt) ..... hur eller hur så vi skulle ju ta vara på tillfället att vara "sociala" ......och det kunde jag ju inte låta bli att säga till syrran när hon kom på att hon skulle ha sytråd och förlorade sig i mammas sy-skrin på golvet en liten stund medans jag kände mig fånig uppe i soffan och så stängde hon igen syskrinet och kom och satte sig i soffan och då kände jag mig skitdum för att jag hade sagt det. Å så ringde min telefon i köket (pappa) så då blev det att prata med honom en stund. Och där rök min "socialhet".
Jag hatar när jag mår så här.
Allt blir fel.

Färgade håret i kväll, vad hände? Jag tvättade ur det för tidigt!
Hade tvätt klar i maskinen - lyckades glömma av att hänga upp den så många gånger att till slut blev det löjligt ( den är upphängd nu)


Mamma från vardagsrummet, -Har du en liten skruvmejsel eller vad gör du?
Jag från datorn i köket, - Det var en lite konstig fråga det där å så börjar vi skratta båda två.

Nej nu stänger jag av för i kväll. Ångest, illamående, trött å bläää......

Upp med hakan Lina

Vaknade i morse av att jag drömt konstigt. Det var en väldig variation, allt från droger till gardiner. Har en släng av ångest och känner mig förkyld ovanpå det men det är bara bita ihop. Orkar inte vara hemma så jag har gjort mig i ordning, hunnit med frukost (som jag hoppas jag får behålla....ja just det....fixa tid till doktorn va det ja) varit ute med Cano (mammas hund) hunnit sitta framför datorn en stund och allt har gått på under en timme. (Y) Vissa dagar hinner  jag ingenting. Känns det som. Har inte varit inne och kollat CSN än. Ska fasen göra det nu.
Phu!! Nu har jag kollat och det verkar som att allt är som det ska. Jag får pengar i morgon.  Himla trevligt. Nu är kl 7 och jag måste bege mig.

Hemma idag

Jag tror det börjar bli dags för mig att gå till en läkare så dom får kolla upp min gallblåsa/lever. I går när jag åkte från skolan och bytte buss i Kalmar (knasigt bara det att jag behöver lämna Öland, åka till Kalmar, byta buss för att ta mig hem - till Öland igen) hur eller hur, väl i Kalmar så kände jag att det var dags -igen. Maten som jag åt i skolan var på väg upp så det var bara skynda till toa. (Tur jag hade 5 spänn) Det har varit andra tillfällen då jag har fått gå till dom i luckan på Oskarshamns busstation och be dom öppna för annars händer det en olycka. Det har börjat hända alltför många gånger nu. Inte varje dag men tillräckligt för att det ska vara ett problem. Jag var hemma från skolan i dag. Sov knappt ingenting i natt så hade ingen energi till att masa mig iväg till skolan. I morgon har vi Praktisk inriktning men jag har inte varit med på de två senaste lektionerna (förra tors/fre) vi......eller rättare sagt dom håller på att gjuta i betong och vi hade till uppgift att göra ett så kallat "utegym" åt Allmän Hälsa vilket inte jag var ett dugg intresserad av. Och när jag inte ser nån mening med att göra en speciell sak och mina idéer och en annan klasskamrats ratas ja då sätter jag mig lite på tvären. Jag tycker inte man ska vara låst vid just EN lösning. Jag fattar hur läraren tänker men när alla idéerna är tagna gällande hantlar, saker att dra, lyfta and so on, ja då har jag ingen lust att avancera. Och när måendet inte är på topp så kan jag ha himla svårt att motivera mig utan går hellre därifrån. Och är det för slött tempo (som det kan vara ganska ofta i verkstaden som vi är i på torsdagar och fredagar) så tappar jag sugen lite. Klasskamrater som bara vankar av och an eller står rätt upp och ner och gör just ingenting för det finns inget att göra - i mitt huvud blir det bara - glöm det. Jag går upp och sätter mig i klassrummet om det ska vara så här dött. Och det var det jag skulle komma fram till, att i morgon ska jag fråga om jag inte kan sitta i klassrummet och jobba igen sånt som jag missat.

Sen är jag orolig för att jag är sjukskriven. Orolig för att jag inte ska få mina pengar från CSN. Och jag blir ju galen när jag inte fattar hur fan saker och ting finkar. Det är CSN, närvaro, frånvaro, försäkringskassan, sjukskrivning och nu kom dom med förslag från skolan att jag kunde söka anhörigstöd. Och jag står mest som ett frågetecken. Det tar emot att gå in på Mina Sidor på CSN men jag måste göra det. Så jag vet säkert att jag får pengar på fredag. Jag hatar att jag känner mig så beroende av pengar nu för tiden. Så var det aldrig förr. Jag hade inga räkningar, hyror att bry mig om.Då var det knarket som styrde och jag hängde för det mesta bara med. Så hade jag det en bra bit in i vuxenlivet och jag lär ju mig saker i fel ordning så det är väl inte så konstigt att jag känner mig efter. Meeeen det ska nog bli ordning på mig. Och det börjar väl arta sig men allt tar tid. Det är bakslag, konsekvenser, val, prioriteringar, tålamod, uthållighet, det är massor för att inte tala om mitt största problem impulser! Jag kan hitta mig själv tillbaka på gamla stigar, beteenden, flykt och det är både bra och dåligt men jag kan i dag ta till mig på ett annat sätt. Saker och ting blir tydligare och jag lär mig hitta nya strategier för att undvika att gå bakåt. Men det är inte lätt. Och absolut inte alltid kul att möta mig själv och att erkänna mina svagheter (som jag många gånger har tänkt, att sådär funkar inte jag, och det svider ju ännu mer om det kommer från någon annan än mig själv som får polletten att ramla ner). Men jag har börjat bekanta mig mer och mer med min stolthet och idag så ser jag skillnaden mellan värdighet och stolthet. Och att det är livsnödvändigt att få feedback och höra andras syn på saker och ting. Mognad kanske är ett annat ord oxå. :)

Mamma kom hem idag

Gjorde ett ryck när jag kom från skolan och städade, bytte mammas sängkläder, slängde i en maskin tvätt, snyggade till lite. Vill att mamma ska ha det bra när hon är hemma. Hon kanske åker tillbaka till sjukhuset i morgon beroende på hur hon mår. Hon har pratat med läkaren och cancern har spridit sig nertill men tydligen stannat upp upptill, ungefär där revbenen slutar. Så både bra och dåliga nyheter.

Har fått bra stöd från lärare och en kvinna där som är typ extralärare/stödlärare /alltiallo som har ringt runt till diverse ställen för att ordna och dona med mitt omdöme och så att det jag har jobbat kan omvandlas till tid som räknas som ett studieår. Jag behöver ha läst 3 år på folkhögskola eller jobbat ett år (arbetslivserfarenhet) för att få/vara behörig till högskola/YH-utbildningar. Och det verkar som jag har de 3 åren till sommaren vilket är himla bra. Det uppmuntrar mig i en annars så uppgiven tillvaro.

Skola igen

Ska bli skönt att gå till skolan idag. Vaknade och har ont i magen, eller i gallan, jag vet inte. Hur eller hur så är det ett tecken på att jag inte kan äta som jag vill om jag inte vill få upp maten igen, Kaffe har jag fått konstatera att det kan jag inte dricka längre, får så jäkla ont i magen och så kommer det upp. Trevligt samtalsämne så här på morgonkvisten.
Pratade med pappa igår och fick även tag i min lillebror. Skönt. Jag sa till honom att det är dags att träffa mamma snart innan det är försent. Det är ständig oro över att han ska åka in. Mamma och jag pratade om det häromdagen när jag var förbi på sjukhuset och hon sa att då får jag inte träffa han nån mer gång. Usch tänkte jag, vilken ångest. Så jag önskar av hela mitt hjärta att han kommer och hälsar på snart. Det här tar hårt på oss alla syskon. Ett tag trodde jag inte det var möjligt för mig att älska mamma så som jag gör men under allt avvaktande så har även jag en kärlek till henne. Det är skumt vad sjukdom och död kan föra människor närmare.

Slö

Vaknade som vanligt, tidigt i morse. Gick ut med hunden och gav alla mat (katter, hundar). Sen gick jag och la mig igen och så ringde mamma vid 9. Och hon var mycket irriterad och jag tar åt mig rakt av och blir lika irriterad jag med (tråkigt) men jag messade henne sen och sa att jag blir ledsen när hon är tjurig på mig och sen ringde jag upp och hon bad om ursäkt men att allt är jobbigt när hon inte får åka hem, det är hennes största skräck, att bli kvar där. Hon får inte komma hem än men jag tar hand om djuren och ser till att allt är okej med dom så hon behöver inte oroa sig för dom i af. I morgon har jag bett en granne ta ut Cano mitt på dan så jag kan gå till skolan. Åkte in tidigare i dag till mamma med grejer hon behövde och känner mig ganska trött efter det. Det har bara varit att ligga framför tv:n och halvslöa. Det är inte likt mig men jag har ingen ork. Känner mig bara matt. Lovade att tvätta och det lyckades jag förtränga men jag får väl slänga i en maskin medans jag har det i minnet..... Jobbigt att inte funka som jag ska måste jag säga.

Uruselt humör

Igår kväll ringde mamma från sjukhuset och sa att hon skulle komma hem i dag. Och jag frågade NÄR hon hade tänkt komma hem och det visste hon inte. Men hon tog för givet att jag skulle vara hemma från skolan och det gör mig så jävla sur. Jag vet inte varför jag blir sur men jag känner mig låst här hemma. Och jag hatar det, att inte kunna röra på mig. Att bara sitta här det är ångest. Jag hade gärna velat gå till skolan. Jag BEHÖVER skolan. Det är mycket möjligt att jag förstorar upp allt men det är jobbigt när jag känner att allt bara bubblar inom mig. Och dessutom när hon (mamma) låter nästan föraktfull i tonen. I cant get my head around it. Jag avslutade samtalet med att jag har varit ute med Cano som jag ska, jag har dammsugit och diskat och ja jag stannar hemma i morgon. Suck!

Mamma inlagd

Jag fick ringa in till sjukhuset i fredags för att höra med dom vad jag skulle göra då hon bara spyr och inte får i sig nåt. I mammas värld var det inte så farligt men jag tyckte att det var dags att hon fick vätskeersättning via dropp och dom ringde upp henne (tack och lov) och i går lördags, så valde hon att åka in till sjukhuset. Själv är jag hemma och passar djuren och jag sover mest bort helgen. Har ingen lust med nånting. Jag går ut med hunden på morgonen runt 7 och ger dom mat, sover vidare till tolv, ut med hunden och sover vidare.... Det är jobbigt. Att inte ha lust med nånting. Skrev ett brev till skolan i torsdags och sa att jag snart går sönder och att jag behöver nån form av hjälp. Jag blev inskjutsad till psykakuten i fredags där dom sjukskrev mig en månad och skrev ut atarax. Lugnande mot oro och ångest. Men jag har inga pengar att hämta ut dom och mamma har gamla såna hemma jag kunde ta men jag vill inte ha.Jag tar en dag i taget här. Det är jobbigt och det är påfrestande att jag inte har lust att göra ett skit. Men det vänder väl förhoppningsvis.

2 oktober R.I.P Håkan

Jag har ju känt länge nu att jag bara mer och mer tappar greppet om allt och för två veckor sen förlorade jag en nära vän i en olycka och det gjorde att jag fullständigt bröt ihop. Jag fick reda på det 2 okt, torsdag kväll, att han hade ramlat ner från en balkong på morgonen och avlidit. Jag grät tills jag somnade, jag grät när jag vaknade, det blev ingen skola för mig den dagen och jag tog flykten till vänner den helgen för att inte förlora förståndet. Det blev så jävla tungt som jag inte kan minnas att jag varit med om tidigare så det blev omöjligt för mig att sköta skolan, jag gick runt som en zombie och det märkliga var att det kändes som att han var med mig en hel vecka och jag kunde känna hans sorg och panik över att hans liv tog slut utan förvarning och sorgen att vi precis hade tagit upp kontakten igen och hade firat min födelsedag helgen innan han dog och det kändes så bra att ses igen och det gav oss båda ny energi och glädje att ha setts igen och såg fram emot nästa tillfälle och sen går han och dör! jag passerar busshållplatsen där vi vinkade av varandra för sista gången i Kalmar och det var tungt och är fortfarande. Jag minns vart hans bil stod, vi käkade en pizza, pratade, släppte ut lilla Elvis, hans hundvalp, gick upp till busshållplatsen, jag passade på att rensa några kantareller och sen kom bussen och vi sa adjö och konstaterade att vi måste ses snart igen och tackade varandra för en betydelsefull helg.

Jag ger inte upp

Fredag morgon.

Sitter vid köksbordet hos mamma. Var tvungen att gå tillbaka i bloggen för att uppdatera mig själv och det har varit tyst från mig....längre än jag hade trott, sen jag började skolan så gott som. Det är ändå intressant för jag ser mina mönster tydligare. Hur jag hanterar mitt eget mående och hur min vilsenhet - eller ska jag säga - bristen på tydliga mål, hur det faktiskt får mig att mer eller mindre helt tappa greppet och för in mig på gamla stigar och hur jag gärna strosar runt på dom i min ensamhet tills jag tröttnat och måste hitta ut till vägen igen.

Sen jag kom hem från England och flyttade hem till mamma så har jag bara slutit mig mer och mer. Det är som att jag befinner mig i en stor "parantes" i mitt liv där jag har varit tvungen att ta en omväg, och det är ingen som har tvingat mig att flytta hem och ta hand om mamma och djuren men eftersom jag kunde så gjorde jag det. Jag fick planera om och lägga skjuta upp vissa saker till senare och upptäckte att jag behöver inte ha så bråttom, ett år hemma hos mamma kan jag avvara, det går snabbt, å så tänkte jag tillbaka på Visingsötiden och England och hur snabbt det hade gått. Så det var det som fick mig att känna att det funkar för mig.

.....tittar på klockan....halv 7! Måste kasta mig in i duschen nu, bussen går 07.10 

Vill inte sluta skriva nu när jag äntligen har börjat men får fortsätta när jag kommer till skolan. Är ju där en hel timme tidigare (bra bussförbindelse) (Y)

Nu har vi tappat varandra igen

Jag har låtit dig hållas med ditt sätt att hantera saker och ting, så länge det funkar för dig och hjälper dig så har jag tänkt,  du får ta det i din takt, göra det du behöver göra. 

Men nu är det dags att vi pratar för jag börjar bli lite sur då du lyssnar till vad jag har att säga men du tar inte till dig längre på samma sätt. Du är inte mottaglig mer än att hålla det allra viktigaste igång, du håller dig flytande men blir bara mer och mer avstängd. Vi har pratat om det så många gånger och skrivböckers blad har fyllts med analyserande, kapitulerande, sanningar, fakta och tänkbara lösningar, sätt att hantera och göra annorlunda. Hantera på ett friskare sätt men det är lättare sagt än gjort. Du gör det som förväntas av dig och sköter de viktigaste bitarna men var är känslan? Delaktigheten? Du gör mig sur, och besviken och tycker att du borde förstå att du är värdefull nån jäkla gång, men det är klart, hur ska du förstå det när jag är den som ska föreställa din bästa vän möter dig med tystnad¨och inbillar mig att jag visar att jag bryr mig och respekterar dig...... när jag låter dig hållas.......

Att det ska vara så svårt att lära sig att bli sin egen bästa vän!

Känslor, hantera, finna styrka, orka med.....

Jag sluter mig, har inget att säga.

Övertyga den bekväme -

Övertyga den bekväme -  Miss Bitter Missnöje måste bli tillräckligt le
Ansvar är inget för den klene - Tänka själv och ta beslut
Är rent av både fult och farligt - Att  taga ställning Miss Bitter
Ger Miss det rätta nöje - :)


Själen lösgör inom mig
det som jag fruktar brytes ner
till stoft och damm
klart vatten ovan ytan
på botten ner i djupet
samlas höstlöv blir till slam
grumligt vatten färgar kroppshår bruna
klistrat mot en rostgul hy
jag behöver inte ner och gräva
klart blir grumligt allt tar tid
låt det sjunka behöver inte röras vid
frågor svaras när jag är redo
uppskjut ansvar - jag samlar in
bitter missnöjd och  le
full pott på alla - då jävlar
är det förändring på G!

4 dagar till skolan börjar

Tiden går fort, sommarlovet är så gott som över. Fredag i morgon och på måndag börjar skolan. Träffa nya människor, anpassa mig till nya miljöer, ett år till i skolbänken. På ett sätt är det skönt att vara hemma i Sverige igen.

Kommer bo kvar hos mamma så det blir till att åka buss till å från skolan tills vidare. Mamma hänger med än så länge. Hon äter och är faktiskt pigg med tanke på omständigheterna.

Jag har mest gått som i en bubbla den sista tiden. Har känt mig väldigt låst här hos mamma men jag försöker hålla god min men när inte det går längre så åker jag i väg några dagar. Mamma blir inte alls glad och jag undrar - förkortar jag hennes liv när jag lämnar henne ensam med alla tankar? Det gör mig ledsen men jag stänger av, helt. En gång har jag gråtit framför mamma, och det var när hon var inlagd senast. Men för det mesta stänger jag bara av. Håller allt inom mig.

Känner mig stressad nu när skolan börjar å allt. Det finns massa saker som jag skulle vilja ta mig tid att göra men nu finns där inte utrymme. Känner mig förvirrad, bortkommen och naken.

Mamma hemma igen......å funderingar kring mig

Nu var det ett tag sen jag bloggade. I bland behöver jag få andas få vara då jag inte orkar tänka, det finns ingenting som flödar, jag står still utan att jag noterar, det är oviktigt här och nu. De senaste veckorna har varit tunga och stumma, jag har stått och trampat utan framgång utan vilja kraftigt missnöjd, allt känns motigt, jag gör det nödvändigaste men inget mer, söker flykt i sömnen och det får mig att undra och notera mitt undvikande och just att jag fortfarande flyr, det är nåt jag saknar, men vad? Och vad har flykten? Vad underlättar den? Vad bevisar den?  Konstaterar den? ......jag flyr från mig själv.  Flykten erbjuder andrum från mig. Jag kanske är för mycket för mig själv för jag uppskattar pauserna mer, det omedelbara. Vänta, planera känns inte rätt för mig. Har svårt att se fram emot och byggs upp förväntningar långt i förväg, nje, det tar tid och energi och plats. (nu lät jag klok och vill tydligen ge sken av att jag uppskattar vardagen och välkomnar massa nytt) fast verkligheten skvallrar om nåt helt annat - som det är nu. Men visst vill jag ju ha det på ett visst sätt men sen att komma dit (om jag nånsin göt) det får tiden utvisa.

Verklighet nr 2: I dag - lördag kom mamma äntligen hem från att ha varit inlagd på sjukhus i nästan 2 veckor. Hon har gått från att inte kunna äta  på 7-8 dar, bara spytt å spytt och spytt. I tisdags opereades hon och dom har satt in en slangi magen som ska leda maten dit den ska (cancern tar täppt till och blockerat) och först verkade det inte som att operationen var lyckad då hon fick 2 påsar blod och det hade uppstått en infektion. Men nu är hon HEMMA! :D Syrran hämtade henne å dom va här (hemma) runt 14.00 och jag hann klippa gräset (första gången jag klipper gräs med en el-gräsklippare med förlängningssladd -det var lite omständigt när jag trasslade in sladden i syenbusken men jag fick loss den men jag kände mig uttittad av alla grannarna - stress! Men jag valde att bjuda på det) å hann snygga till både ute och inne.
Jag märker ju nu när jag skriver att jag är ju inte helt handlingsförlamad så sett det är bara att jag saknar gnistan, drivet.

Oj....nu är kl halv 2.

Uppdatering sen sist....

Det är torsdag kväll, mamma har precis gått å lagt sig. Jag kommer vara uppe ett tag till. Sov till halv tio i morse men var lika trött för det. La mig i soffan hos mamma och hon kläcker ur sig att hon behöver ha hem mat och tv-tidning, cyklar du eller ska jag ta bilen? Och hennes sätt att lägga fram det på sa nåt helt annat. Du får cykla upp till affären i dag och handla och helst ska det ske väldigt snart -  (jag har varit på skitdåligt humör i dag, irriterad som fan och det blev inte bättre när jag kände mig tvingad att bege mig ut på cykel (trött, irriterad och stekande sol ute ovanpå det) så jag sa, är det bråttom eller?! Hon bara, a men snart i af. (det hon trånade efter var den där jäkla tv-tidningen - Aftonbladets, mycket viktigt, och den kan ju ta slut så därav paniken.) Men jag svarade med samma attityd, är det så bråttom så får du åka själv för just nu pallar jag inte cykla nånstans. Då kom ju förklaringen med tv-tidningen  men jag bara ja, jag fattar! Men som sagt, inget illa ment men det får bli senare. Sagt å gjort, jag somnade om i soffan en stund, vaknade, bad mamma sätta på kaffe (för jag vet inte hur den fungerar) å jag frågade henne i samma ton som hon frågade mig förut och jag kände mig lite dum att hon behövde ta sig ur soffan för å sätta på kaffe (men nu vet jag hur jag gör till nästa gång) sen började mamma med maten och jag cyklade till affären, kom hem, åt å sen sov både mamma å jag på maten till klockan fyra, så nog har jag sovit allt. Sen diskade jag. Det har blivit min uppgift och det är okej. Men när jag var iväg på festivalen å kom hem så stod det ett smärre berg av disk i köket och det känns inte riktigt sunt. Men hon har inte orkat säger hon och jag får köpa det, det är ju ganska uppenbart. Syrran har tagit hand om mammas ena hund och det underlättar vardagen både för mamma och mig. Tango och Cano är som natt och dag. Tango som Syrran har är vaktig, skäller och full av liv, Cano är lugn och stillsam av sig. Mamma var inne på sjukhuset igår för cellgifter igen. Skönt att hennes blodvärden tillåter behandling.
I kväll har jag ansökt om CSN, studiebidrag. Givetvis krånglade mitt bankID så jag fick starta om och avinstallera och installera om och beställa nytt bankID och fylla i den 15 sidor långa ansökan igen. Men nu är det gjort och det känns bra.
Lyckades ju skicka min bekräftelse på att jag tackar ja till platsen på Ölandsfolkhögskola till fel mailadress och den skulle vara inne senast den 11/7 och när jag upptäckte det var det den 15/7 och jag har försökt få fatt i skolan men alla är på semester och kommer åter den 4/8. Så nu utgår jag från att jag har kommit in för har ingen på expeditionen svarat på mitt mail där jag bad dom höra av sig så har dom ju inte sett mitt bekräftelsemail heller tänker jag.
A ja, det blir nog bra med det.

På söndag ska jag åka in till Kalmar och hälsa på min lillebror på häktet. Så jäla najs att ansökan gick igenom. Visst, det är bevakat besök men vad gör det. :) jag är glad att jag får komma över huvud taget med tanke på att jag är straffad sen tidigare.

På måndag börjar jag jobba på ICA i Borgholm. Från 18 till 23. Skumma arbetstider kan jag tycka men men det ska bli intressant ändå. Jag har ju skrivit in mig på KRIS i Kalmar för att jag känner att det hjälper mig att hålla mig på banan. Och det är genom dom som jag fick det här jobbet då och målet är att kunna åka på ett NA konvent som hålls i Grekland den 1 september. Och jag tackade ja till detta för vid det tillfället hade jag inte sökt till Ölands folkhögskola men sen gjorde jag ju det och kom dessutom in och skolan börjar den 18 augusti så nu blir det ju lite problem, det krockar ju lite eftersom det handlar om en hel vecka jag ska vara bortrest så jag behöver prata med dom på skolan och höra mig för om det är okej. (Visst, jag tror ju inte att det är några större problem egentligen, jag hinner ju komma in i klassen å få koll på upplägget på 2 veckor, det hade varit värre om jag missat allra första dagarna som jag först trodde att jag skulle göra, trodde skolan började den 25 aug och det hade kanske inte vatt så bra).
A, ja, det löser sig med det med. En sak i taget. Jag får se hur allt faller sig. Jag kanske känner och tänker annorlunda om en månad.

Klockan är 00.00 om en minut. Jag skulle kunna sitta här å skriva länge till men det blir kanske bara rörigt.
Nu har jag kommit i fatt lite i af sen jag skrev sist.

Det rullar på

Varit i väg några dagar hos vänner och det har varit bra. Det har varit skönt att bara få vara. Åkte förbi min syster på vägen tillbaka och lämnade 2 framskärmar till hennes bil som hon har letat efter ett bra tag nu. Kul att jag kan hjälpa till. Jag har ändrat mig angående Komvux och har skickat in ansökan till Ölands folkhögskola och det verkar som jag kommer in där för det finns platser kvar och när jag tänker efter så passar den studietakten mig mycket bättre för jag behöver tid att få göra saker i min egen takt och att fortsätta ett år till på folkhögskola kommer ge mig behörighet till högskolestudier (även om det är så stort i tanken att jag inte riktigt kan tänka mig så långt fram men jag vet att det ger mig möjlighet att kunna fördjupa mig i ett ämne som intresserar mig (vad det nu kan vara - det får jag vänta med att kolla upp för det kanske skulle motivera mig på ett sätt som jag inte riktigt är beredd på än)  skynda långsamt, en sak i taget, först å främst ska jag få klartecken att jag är välkommen att börja studera i höst.
nehe, jag känner mig trött och det ska bli skönt att få gå å lägga sig. När jag kom hem till mamma och startade datorn så såg jag att Ken Ring kommer spela i Oskarshamn - där jag precis kom ifrån och då startade genast massa tankar, hum.... jag skulle kunna ta bussen tillbaka till Oskarshamn, klockan är mycket men det är lördag och jag har inget bättre för mig, det kan vara värt några timma på bussen - och så var dividerandet igång, och jag kollade upp bussarna men när jag såg att det enda alternativet gick om fem minuter och jag skulle vara framme 22.45 och jag insåg mina begränsningar ganska omgående (nej, jag kunde inte se mig själv kasta mig ut genom dörren och den insatsen det skulle krävas av mig att ta mig upp till stora vägen på mindre än 4 minuter, nä, snabb är jag men inte så jävla snabb och så viktigt var det inte (tack o lov)  Och det var nog lika bra att stanna hemma  och jag  är faktiskt trött. :) Nu blir det bingen för mig.
Ja jo, jag har ju mer att berätta! Jag har fyllt i besöksblankett för att få komma å hälsa på min lillebror på häktet och det ska bli intressant å se om jag blir godkänd, jag utgår från att jag inte får hälsa på (man får inte ha varit straffad för något på väldigt länge och jag vet inte om det har gått tillräckligt många år men det är ju värt ett försök, jag kan bara få ett ja eller ett nej.
Nästa onsdag ska jag åka ner och jobba på Öland Roots, jag ska va där en dag tidigare och hjälpa till att bygga upp allt och det ser jag fram emot och att få träffa nya människor som gillar musik som jag, a det ska bli intressant. NU säger jag god natt på riktigt!

Ringa till skolor

Jag gick upp tidigare i dag. Mamma är på sjukhuset. Jag vaktar hundarna. Jag har hunnit ringa till Högalid folkhögskola och till Komvux. Men inget svar på Komvux, var god försök senare. Jag har tagit en dusch och känner mig fräschare. Skönt det i af. Det känns som om saker och ting kommer lösa sig för mig. Jag tror att det kommer ordna sig med skolan oxå. På ett eller annat vis. I övrigt så är allt okej. Vaknade med lite ångest men jag talade mig själv tillrätta. Och här hemma hos mamma är allt faktiskt bra. Mamma äter som hon ska och jag får med henne ut på promenader. Hon har ju haft moster som gått ut med hundarna men jag insisterar på att vi går ut tillsammans i stället och mamma verkar piggare när hon får röra på sig.
Jag sitter i morgonrock och handduk på huvudet. Borde äta lite frukost men är inte hungrig....än. Fan åt ju kroppkakor i går kväll. Hu jedamej! Men gott va det! Om jag skulle skicka in min ansökan till högalid kanske, men nu när jag vet att en annan kompis ska plugga på Komvux så känns det mer aktuellt att söka dit i stället. A ja, jag får se hur jag gör.

En vecka hemma

Nu har jag varit hemma en vecka. Jag har sovit den mesta tiden. Förstår inte varför jag är så trött men så är det i af. Dagarna går sakta. Jag är inte van att bara vara lugn. Jag blir fööör lugn. Har haft en del ångest men det handlar nog mest om skolan och att jag måste tänka om. I går var jag inne i Kalmar på KRIS, blev medlem där och kommer gå på möten tänker jag, så jag håller mig i skinnet så att säga. Det lär väl bli mer pressat så det är bra om jag har nåt att hålla fast vid. Nåt som håller mig på banan. Jag är ju duktig på att stänga av känslor men det kommer ju ifatt om jag stänger av för mycket. Nu får fokus ligga på att hitta en ny skola till hösten. Det är viktigt att jag inte blir av med mitt CSN.

Hemma hos mamma...

Nu är jag hemma hos mamma. Det känns bra. Har sovit nästan hela tiden. Jag vet inte varför jag är så trött men antar att det är mycket i huvudet just nu. Nu är det helg och jag ska bara ta det lugnt. I mon är det måndag och jag får sätta lite fart. Jag kom inte in på skolan i Eslöv och det gör mig ledsen för jag såg verkligen fram emot att läsa beteendevetenskap. Nu blir det att söka vidare. Jag SKA plugga till hösten så är det bara. Mamma mår okej och jag får ut henne på promenader och hon äter. Så det är bra. Moster känner att det är jobbigt så jag får försöka avlasta henne då om hon känner så. Jag har dammsugit lägenheten och jag diskar. Jag kommer åka in till Kalmar i mon till KRIS. Måste ha nåt att göra. Kan inte bara sitta rakt upp och ner det går inte, då blir jag galen. Mamma hade en hutt så nu har jag internet vilket känns bra. Så jag kan skriva av mig lite och känna mig lite fri. Kolla skolor och så. Well well det blir nog bra det här. I går kände jag mig jävligt irriterad och låg för att det inte går som enligt planerna men det är bara ta nya tag. Det löser sig. Inte av sig självt men om jag lägger manken till så....

2 dagar kvar

Söndag och jag har bara 2 dagar kvar här i England. Ofattbart vad tiden har gått fort. Jag kommer sakna England, jag kommer sakna mitt jobb och mina arbetskamrater. Vi är ett toppengäng som kommer jättebra överens så det känns jättekonstigt att behöva lämna dom. Men jag antar att det är så livet fungerar och jag är tacksam och glad att jag har fått uppleva den här gemenskapen och allt det fina med allt jag har varit med om på denna resa. Jag har lärt mig mycket om mig själv och jag har fått mycket tid med mig själv vilket var välbehövligt. Det har varit en hög dos av sundhet att gå i skola, ha ansvar, ha rutiner och jobba. Jag ser att jag kan och det gör mig stark. Jag är fortfarande vilsen men jag blir starkare för varje dag. Jag lär mig att tänka i nya banor. Jag blir medveten om mitt tänk. Jag har lite ångest över packningen på tal om annat, jag är rädd att jag inte kommer få med mig allt och så jagar jag upp mig inombords och så blir jag handlingsförlamad. Men det ska nog gå bra det här. Positivt tänkande Lina!

Förändringar

Jag går igenom förändringar nu. Det är mycket på en gång. I bland blir jag rädd att jag inte kommer att hålla ihop för det känns som om jag ska gå sönder om jag låter känslorna ta över. Jag är en känslosam människa. Det är jag och mina känslor som jag är så duktig på att dölja. Jag vill vara den starka, den förstående, den ödmjuka men jag känner mig uppriktigt trasig och vilsen inombords. Jag försöker bara ta en dag i taget, sortera i huvudet vad som är vad och vart fokus ska ligga på. Det är svårt men jag är duktig på att stänga av. Jag vet bara när jag var hemma hos mamma så ville jag bara gråta men jag tillät mig inte att visa henne att jag var ledsen. I stället gråter jag  för mig själv i det tysta och knappt då heller. Jag vet inte om det är bra att vara så avskärmad som jag är. Ångesten kommer över mig, den är oundviklig men oftast blir allt bara svart och uppgivet. Jag lyssnar på musik och funderar.

Jag kommer sakna jobbet, mina fina kolleger, min snälla chef (han sa till mig i dag att han kommer sakna mig och han kallade mig "multi tallent" för att jag gör så många olika saker på jobbet och jag tar egna initiativ. Det gjorde mig glad. Och ja, jag är nog bra på lite av varje. :) På tisdag kväll åker jag hem, det är bara 4 dagar kvar. Jag trivs här i England men visst det ska bli skönt att få komma hem till sommarSverige men jag är rädd att jag inte kan hålla mig själv samman. Att se mamma förtvina gör ont i bara tanken och maktlösheten får mig att må illa. Jag måste vara stark och jag kommer vara stark, jag litar på mig själv men jag är ändå rädd. Men jag ska vara stark för henne och mig. Jag vet fakta, mamma kommer dö och jag ska ge henne vad jag kan för att göra hennes sista tid i livet så dräglig som möjligt. Jag vill så gärna lära känna henne på djupet bara för att få förstå henne och varför hon har varit som hon har varit, jag vill så gärna ha grepp om saker och ting men jag känner att tiden är inte på vår sida här. Jag har förlåtit men jag söker fortfarande svar på VARFÖR hon handlade som hon gjorde, varför hon valde som hon valde. Kanske kommer jag aldrig få svar på allt. Men det känns fördjävligt att det plötsligt inte finns tid längre.  

Jag tillåter mig att gråta i kväll
Jag kan inte andas men jag lever

Tjuriga jag

Ska snart bege mig till jobbet men känner ett motstånd. Jag vet inte varför det är så. Jag trivs ju på jobbet men jag känner ångest. Jävla dumheter försöker jag intala mig själv. Har lite ont i magen och jag blir grinig men jag antar att det bara är att bita ihop och göra mina åtaganden (fast helst vill jag bara smita undan) meeeen det ska jag inte göra. Jag måste ju lära mig att hantera mitt negativa tänkande tänker jag och då måste jag utsätta mig för saker som känns motigt. Men det är ändå lustigt det här med jobbet. Det är det bästa jobb jag har haft (förutom stallet i Oskarshamn) jag vet vad som förväntas av mig, jag vet vad jag ska göra, jag gör det bra och chefen är nöjd.....och jag är nöjd.....egentligen.....men ÄNDÅ så tar det emot! I bland blir jag sur på mig själv när jag inte kan sätta fingret på vad det är som är så jävla jobbigt. Är det att jag blir uttråkad? Njae inte så värst, jag har att göra mest hela tiden och jag kan variera, slänga sopor, hämta mat, ta ett bloss, diska, plocka av bord, tömma diskmaskinen, fritera, och så går det runt runt och poff så är dagen slut och jag får gå hem. Men ändå tar det emot. Då undrar jag ju, är jag understimulerad? Nej. Skulle jag inte kunna nöja mig med det här då? Jo. Ja men gör då det säger jag till mig själv. Nu måste jag göra mig i ordning. Jag har spenderat för mycket tid vid datorn och glömt bort tiden!

Inre tjat

Kom hem från jobbet för nån timme sen. Har mått okej mesta delen av dagen men sen kommer tankar krypande som, ska jag be om att få gå tidigare men jag tar mig samman men det är tröttsamt när det blir tjatigt, samma fråga kommer upp 5 gånger under dagen.  Jag är trött. Trött i huvudet. Ont i magen. Känner mig ynklig och liten. Jag ska krypa ner i sängen och titta på en dokumentär om Chernobyls radioaktiva djurliv. Det blir lagom för mig. Vill bara vara i fred och det får jag ju när jag är på mitt rum.

Ångestpåslag på jobbet

I går på jobbet kom ångesten från helvetet. Jag ville bara lägga mig ner och dö rent ut sagt. Det hade varit en himla befrielse. (Det låter ju hemskt när jag skriver det men det var så det kändes just då). Jag lyckades hålla mig kvar på jobbet från 11.00 till 20.45 och jag blev medveten om hur jag vanligtvis brukar hantera ångest, fly. När jag var yngre (tonåren) så vände jag bara på klacken och gick min väg, jag sket i vilket, allt tappade sitt värde. Sen blev det droger och nu måste jag lära mig att stanna kvar i känslan, låta den gå över vilket är jävligt obehagligt då alla instinkter i mig säger, bara gå Lina, åk hem, du kan inte begära av dig själv att jobba och prestera när det ända du tänker på är - va skönt det skulle vara att bara få dö men jag försökte tänka att det är bara en känsla och känslan är inte sanning. Jag behöver inte agera på den även att ångesten känns i hela bröstet och hela kroppen reagerar fysiskt. Och jag är en sån där person som inte kan dölja hur jag mår. Mår jag dåligt så syns det och folk på jobbet frågade mig vad det var och jag fick helt enkelt säga, jag har ångest för tillfället så jag känner mig inte i balans alls men det går över.
Det brukar lätta en aning bara av att få sätta ord på det, det blir lättare för mig att hantera och inte bli helt slukad av ångesten som jag annars brukar bli.
(när jag tänker efter så startade ångesten när jag kom till jobbet och en annan stod i disken och hade blivit tillsagd att han skulle vara där *och det är ju MITT jobb* så där stod jag och kände mig plötsligt överflödig. Så jag frågade om jag skulle åka hem om dom inte behöver mig - för det har ju hänt att jag kommit in till jobbet och i princip fått vända i dörren för att det finns inget att göra, men dom ville att jag skulle stanna kvar, jaha så där gick jag fram och tillbaka och försökte komma på nåt att göra).
Det är alltid intressant när jag försöker spåra den utlösande faktorn och den här gången hittade jag den. Fast jag tycker ju inte att det låter eller känns rimligt att ett sånt ångestpåslag ska komma på grund av att jag känner mig överflödig.

Känner mig rörig i huvudet i kväll med lite men det beror på att jag har ont i magen. Drack en kopp kaffe (dubbel expresso) på jobbet nu i kväll och det skulle jag inte gjort för jag fick ont i magen och började må illa och fick springa på muggen och mitt i allt det här så håller vi på att stänga och det är då jag har som mest att göra. ALLA kommer med disk, SAMTIDIGT dessutom och i det lilla köket, den lilla diskbänken, och det blir stress men i kväll med magont så blev jag irriterad på riktigt, så jag fräste till lite att jag MÅSTE kunna se diskhon om jag ska kunna diska och allt kan inte diskas på samma gång, ni får ställa det på golvet så tar jag hand om det. Jag är vanligtvis en mycket stresstålig och lugn människa så jag vatt lite förvånad över mitt eget beteende när jag kom på mig själv med att vara irriterad. En sida av mig ville bara gå ut till chefen å säga, kan jag få sluta tidigare men jag höll mig kvar trots att det tog emot. Det är nog precis sånt här jag behöver - träning i att hantera situationer. Lära mig att stanna kvar och låta saker och ting ha sin gång. Är det mitt mående så går det över, det är ju bara det att det tar sån jävla tid och jag har ingen lust att vänta, speciellt när jag inte kan dölja hur jag mår. Det funkar allra bäst för mig med ensamhet när jag tex får ångestattacker så det här är en riktigt stor utmaning för mig och jag gillar det inte alls men uppenbarligen så överlever jag och kan fungera i sociala sammanhang - även att jag ser helt uppgiven ut. Men som sagt, jag tycker inte om att visa folk den sidan av mig själv för den är så deprimerande och jag är ju vanligtvis en glad och sprallig tjej så det blir en sån kontrast så det är pinsamt och skämmigt. Det är som natt och dag.

Nu har jag skrivit av mig lite, det var ju skönt. Nu blir det bingen för mig. Är helt färdig. Att jobba 9 - 10 timmar varje dag det känns lite måste jag säga. Det är så jag börjar undra om det är värt det. Pengar, ja, men va fan är pengar egentligen? Är det värt det att stå i disken så många timmar? (....kanske är jag bara rädd för ångesten.....att den ska fortsätta dyka upp på jobbet....men så kan jag inte tänka heller för det är ren och skär flykt och saker och ting blir vad jag gör det till och jag ska tänka positiva tankar. Punkt.

Tankar

I morgon slutar skolan. Helt ofattbart fast ändå inte. Jag har lyckats med mitt första delmål, att läsa upp mina betyg. Jag har oxå lyckats med att hitta ett jobb så jag har kunnat leva här utan att behöva tänka på - har jag pengar så jag klarar mig månaden ut. I början var det kaos - rent ekonomiskt och det gav mig en ångest från helvetet, att inte kunna röra mig som jag vill, att behöva låna pengar av familjen, men jag lyckades lösa det och det känns faktiskt BRA. Jag har alltid haft en tro på mig själv men den har ju suttit så långt in, den har varit så försummad så förnekad så smutsig att jag inte ens har velat ta i den för att jag har haft en tro om att - jag är ingen. Jag är inte värd att ens vara på jorden, livet är inte till för mig, men i dag har jag ju bevisat mig själv motsatsen. Jag har fortfarande svårt att ta in denna informationen. Jag har fortfarande en misstänksam sida av mig själv som inte vågar ta till mig, som inte vågar vara glad som inte vågar tro, i fall jag skulle bli besviken. Att lära mig lita på mig själv och våga öppna upp mig och komma ur mitt skal för att lära mig leva och njuta av livet det är svårt. Allt går väldigt sakta och jag som är van vid kickar och omedelbar förändring av måendet har blivit bortskämd med att jag vill ha resultat DIREKT annars är jag inte intresserad. Det är en kraft som jag måste lära mig att styra om och jobba bort. Att ändra mitt tankemönster, att våga möta känslor och rädslor. Men jag behöver nog mer hjälp. Jag fick ett brev av min syster i morse som fick mig att tänka till. Jag behövde det brevet. Jag behöver känna att jag inte är ensam i det här. Det är inte bara jag som har kaos i huvudet, vi kämpar alla med våra demoner. och jag är övertygad om att öppenhet lyfter oss och det lär oss att hantera livet bättre. Det är svårt att gå emot känslan som bara skriker - LÅT MIG VA! Lämna mig ifred, jag vill inte prata med någon. Men det går att ta sig över det där men man måste våga. För det gör gott att släppa in andra människor i sitt liv. Ja det finns mycket negativt men det är oxå ett val. Att välja hur jag hanterar situationer. Det har nog varit det mest jobbiga för mig att jag inte alltid vetat vart jag stått och att mina värderingar inte har varit grundade alla gånger. Jag har inte tagit reda på djupet varför jag tycker och tänker som jag gör. Men när jag börjar gräva i mina attityder och tankar så hittar jag massa vettigt i af. Och det ger mig hopp om mig själv. Att jag inte är så fel ute även att vägen har varit jävligt krokig och destruktiv.

Impulser

I går var jag ute med massa klasskompisar, vi hade jättekul och jag dansade röven av mig. Sen beslutade jag mig för att åka hem (har ju jobbet att tänka på) och på busshållplatsen i Brighton kom det fanimej fram två olika människor som frågade om jag ville köpa knark. Tack och lov kom mina klasskompisar lägligt för uuuuu va svårt det var att stå emot. Impulsen i mig bara skrek KÖÖÖÖP! Men jag lyckades  säga nej och så anslöt jag mig till kompisarna i stället. Vad har jag lärt mig av det här då? Jo att jag är fortfarande sårbar, jag har fortfarande en liten jävel på axeln som inte vill annat än å knarka. Men nej, det får vara färdigt med sånt. Det är både fashinerande och skrämmande på samma gång det här med hur impulser fungerar och jag skulle verkligen vilja lära mig om det här för jäkla vilken makt den har över mig när dom kommer över mig. *ryser*

Ja ha nähä, jag håller på å göra mig i ordning för jobbet, det kommer bli svettigt i det lilla köket för det är strålande solsken och varmt ute och det kommer säkert bli mycket att göra. Och så ovanpå det lite mensasvettningar - a det blir gött det här! :)

Overactive

Hoppla poppla, i dag är det en sån där studsa-kan inte sitta still-dag, jättejobbigt, hela förmiddagen har jag varit överaktiv och kan inte för mitt liv komma ner på jorden så jag frågade läraren om jag kunde få gå tidigare och det var okej. Ska straxt bege mig till jobbet, passar mig mycket bättre när jag är som jag är. Huu, a det har varit kämpigt och det är pinsamt när jag inte kan lugna ner mig själv. I am all over the place. Mmm.....a nä, nu blir det Brighton nästa, skönt att bli av med lite energi. I bland är sitta stilla det sämsta receptet för mig. Det är soligt ute och jag är på eh...bra humör, well, jag vet inte om det är BRA humör när jag är som jag är för jag känner mig som en plåga för alla i min omgivning men men.......

Åh....jag känner mig så osammanhängande i dag, undra varför det är så? Um....

Mmm....det här med framförhållning :)

Nyss slutat skolan. Gick hem med en tomatplanta som vi fick plantera om i skolan på "gardening" -lektionen i dag. Den gav jag till Miranda och hon blev jätteglad. :) Det är dåligt väder i dag så inget jobb. Har i stället massa tid till att göra det jag BEHÖVER göra - som läxor, uppsats och artikel. Tog mig i kragen igår och gjorde min ena uppsats och skickade in, hurray! Att det ska vara så svårt att få tummen ur röven å göra det jag behöver göra är för mig en liten klurig gåta. Jag saknar helt enkelt övertygelse om VARFÖR jag bör göra vissa saker. Jag är helt enkelt inte övertygad eller lyckas på vägen stänga av och slå ifrån mig vilket inte gynnar mig i längden.

Jag har börjat titta på en hel del intressanta dokumentärer från universitet om hjärnan, depression, ångest, medicinering, kända professorer som har föreläsningar och jag söker såklart mer förståelse för min impulsivitet och min passivitet. För det ÄR ett problem för mig. När jag inte finner saker givande eller intressanta har jag en tendens att vända ryggen till. Men jobbet jag har nu ger mig mycket bra träning i att se helheten och att lära mig hantera stress tex vilket jag finner mycket intressant. Jag har lärt mig att tänka i lugnare banor och se att -ja i bland (som vid lunchtid, på jobbet) så står jag där i det lilla köket med tre plastbaljor fulla med disk, det är grisigt, matrester, blöta servetter, fastklistrade kvitton på kaffemuggar och etc, och jag kan lätt stimma upp mig - HUR SKA JAG HINNA!!!!???? Men så slår det mig att, ja, vid lunchtid så ser det ut såhär, det är nr 1, och det är bara att beta av, bit för bit, vad jag behöver fokusera på i stället är att se till att det finns bestick, kaffekoppar, glas, tallrikar mm och för att hålla stressen nere så behöver jag bara fokusera på - det viktigaste först. Sen om jag har tre baljor disk, det gör inget, bara jag har koll på att de där ute har det de behöver - annars blir det kaos. Och den här insikten, att kunna beta av och lära mig hantera stress och se helheten  och framförallt vad JAG kan göra det har varit en viktig insikt. Jag KAN hantera situationer även när det är hektiskt bara jag vet vad jag bör fokusera på.

Lite stress såhär på morgonkvisten

Solen skiner och jag ska snart åka å jobba. Det har inte blivit nåt jobb på hela veckan då det har regnat en massa. Vaknade upp med oro i kroppen och när jag kom ner och skulle äta frukost möttes jag av ett långbord på baksidan i den lilla trädgården - Miranda ska ha brunch för sin familj - herre jisses och här står jag i nattlinne och träningsbyxor och bröstvårtorna står rakt ut - skäms! A det va ju bara att tralla upp igen å smälla på sig en bh och ner igen och äta den stressigaste frukost ever (dom skulle ramla in kl 10 va det sagt och kl va väl fem i 10 när jag kom ner). A ja, det blev hetsigt värre, upp igen, in i duschen, ut ur duschen, och nu måste jag klä på mig :) Kl är halv elva engelsk tid och dom har fortfarande inte kommit *grr* men jag har gjort mina bestyr som involverar mellan och undervåningen. Känner mig trygg här uppe i mitt lilla krypin på tredje våningen. Mysfaktor. Får låta lugnet här uppe omge mig så jag kommer "ner på jorden". Andas. Klockan går. Dags att göra mig i ordning då da då da.

Vända tankar

Nu har jag beställt flygbiljett hem. Jag åker den 24 juni. Plötsligt så känner jag mig ledsen och jag kan inte riktigt defeinera vad det är men jag antar att det handlar om att jag ska åka hem. Visst, det ska bli skönt att åka hem men jag kommer sakna livet här i England känner jag när jag tänker efter. Allt är så annorlunda här. Solen har äntligen kommit fram och jag spenderade 15 minuter på Mirandas baksida till att njuta, sen tog min rastlösa själ över och jag gick in. Det är fortfarande fint väder men jag väljer att sitta inomhus, eller rättare sagt, ligga i min säng och kolla på dokumentärer om människan och jorden vilket i sej är ganska intressant (bättre än att ha massa maraton på serier så byter jag ut dom mot dokumentärer).
Suckar högt för mig själv. Till och med kroppen reagerar på det jag känner inombords - a ja skit samma.
Det får vara som det är. Det går över det här måendet.
Nåt positivt som hänt är i af att jag ska jobba som funktionär på Öland Roots - Yeeeiiiii!!!! :) Det ska faktiskt bli kul (och när jag tänker på det så mår jag faktiskt en gnutta bättre) Jag har nåt kul att se fram emot, det är nog så jag behöver göra, plocka fram de goda bitarna som gör mig glad. Allt är inte bara svart eller vitt men i bland tänker jag VÄLDIGT mycket svart eller vitt eller till och med på att bara ge upp. Jag blir trött ibland på livet, tänker mörka tankar som får mig att undra - varför, varför tänker jag i vissa banor? Varför tar jag vissa beslut som jag VET inte gör mig gott? Varför är det så svårt att tänka långsiktigt och hålla fast vid det positiva? De svaren har jag inte än men jag söker vidare, för jag är ju nyfiken mitt i allt det uppgivna och jag vill tro att det finns något inom mig som vill framåt eftersom att jag är där jag är i dag. Jag har brutit vanor som jag haft sen jag var 17. Vanor som var destruktiva men som gav mig ork att fortsätta fram. I dag gör jag annorlunda. Det går inte snabbt. Definitivt inte, och i bland tar jag ett steg tillbaka, men jag är medveten i dag och jag SER att det GÅR att bryta mönster men fan så jobbigt det kan vara. Ibland vill jag bara linda in mig i destruktivitet för det känns så tryggt, jag behöver inte tänka framåt, jag har gett upp och det ger mig trygghet. Inga förhoppningar, inga krav. Men det är ingen lösning. Jag har något inom mig som vill något mer. Och i ärlighetens namn så är jag glad för det, för jag kan känna min egen styrka, jag kan känna hur jag blommar och växer som människa. Jag behöver lära mig att komma överens med mig själv och jag är på god väg ändå när jag tillåter mig att titta på helheten och på mig själv.

I morgon ska vi åka till London med skolan, och det ska bli trevligt - tror jag. Jag valde att gå på Tate Art Museum eller vad det heter. Tänkte att det kunde vara värt att prova att se andra människors kreativitet. Kanske jag får inspiration till att skapa något eget. Det har inte varit mycket målande eller skrivande från min sida på ganska länge och det är mest för att jag inte får några intryck - eller kanske för många intryck. Så kan det ju oxå vara när jag tänker efter. Ja så är det nog. Jag är inte van att ha så himla mycket människor runt omkring mig som jag har haft de senaste 11 månaderna. Och behandlingen innan dess, att leva med massa människor. Det har varit mycket så jag kanske bör förlåta mig själv för att inte vara så kreativ som jag önskar vara. Det kommer komma. Bara jag får lite lugn och ro. Gode gud vad jag vill ha lugn och ro. Bara vara. I en trädgård, i skogen, åka bil på landet. Så, nu saknar jag min syster oxå. Well done myself. Ah! :) Så slår det mig att jag är ju snart hemma. Ja, det kanske inte är så dumt att åka hem i af.

Massa tankar.....oreda

Tittade på min bloggs namn och jag har glömt av varför jag döpte den till bekvämlighetens gissel och rättfärdighet men givetvis, det finns ju en mening och det stod klart för mig när jag skulle skriva detta inlägget om vad mitt problem är. Bekvämlighet och omotivation.
Vi fick sluta tidigare idag, vi hade bara en lektion. Sen var tanken att vi skulle skriva på en artikel som ska vara klar senast den 6 juni, sen fick vi i läxa i dag att skriva en uppsats till nästa torsdag och jag har fortfarande bara påbörjat en annan uppsats som skulle varit inlämnad förra veckan. Vad har jag gjort i dag då? Jo jag har sovit mest hela dagen, jag vet inte varför jag är så trött. Sen har jag bara tittat på serier. Gode gud, jag har avslutat flera stycken serier sen jag började skolan.  Jag vet inte vad som händer riktigt i mitt liv och det känns som jag tappar taget om mig själv mer och mer. Jag vill kunna sätta ord på och reda ut vad som försigår i mitt huvud men jag känner mig bara avstängd. Mamma säger till mig att jag måste ha en plan, framförhållning, ett mål men allt känns så diffust och jag kan inte sortera upp vad jag vill, vad jag borde och vad jag behöver. Det känns som jag har krashat. Jag är väl inte orolig så sett för mig själv men ändå - jo. För jag har fastnat och jag skulle kanske behöva ha någon att prata med men jag stänger in mig i mig själv i stället. Sitter på mitt rum. Tittar på serier, när jag inte jobbar. I bland känns det som jag behöver ha ett större syfte, något som jag kan ta på, något som gör att jag anstränger mig. Kanske hittar jag glöden om jag kommer in på skolan i Eslöv men vill jag verkligen läsa beteendevetenskap? Jag går i tankarna mer och mer att vilja läsa kognitiv beteendevetenskap men det är inte så enkelt, jag har inte TILLÅTELSE att söka kurserna förrens om flera år då jag måste vara drogfri i 5 år och vill jag hoppa på en KBT-kurs utan CSN då måste jag betala den själv och var får jag en sån summa ifrån. Men kanske ska jag bara å lugna ner mig och hoppas att jag kommer in på beteendevetarlinjen och gå den ett år, och känna efter hur det känns? Jag behöver inte ha så jävla bråttom men jag kämpar mot mitt tålamod och uthålligheten. Jag har en inre rastlöshet som är svår att dämpa när jag inte får göra saker som intresserar mig. Så slår det mig, får, jag KAN ju faktiskt sätta mig å läsa på egen hand i stället för att sitta å glo på serier (ha! så långt har jag inte ens tänkt) jag sitter här och jämrar mig för att jag blir hållen tillbaka och självömkar för att jag inte finner skolan här givande. Jag gör det mest för att det är en del i kursen (men för mig personligen tillför den inget av intresse) det har varit en mycket givande att få åka till ett annat land, sen en annan kultur, träffa nya människor, lära mig mer om mig själv och ja, jag skulle vilja stanna men samtidigt så har jag nog ändrat mig på den punkten oxå, jag vet inte. Jag känner mig vilsen och uppgiven. Jag antar att saker och ting rättar till sig med tiden (det vet jag att de gör) men min inre frustration att inte kunna få tummen ur och tex göra läxorna, bara en sån sak, varför stänger jag av?

Lördag

Sovit länge idag. Det var väl behövligt antar jag. Jag har sökt jobbet i Borgholm nu så det är skönt att ha det avklarat. Saker och ting är inte så besvärligt bara jag får tummen ur att göra det, vad det nu kan vara jag behöver göra. Solen skiner ute och det har precis slutat regna. Känns som jag vill hitta på nåt, komma ut lite. Saknar de svenska skogarna massor. Kan inte förstå att jag bara har några veckor kvar här i England. Som jag sagt innan så har tiden gått otroligt fort.

Well....

Det är mysigt med regn när jag är inomhus. Det ska åska oxå och det gillar jag så jag sitter förväntansfull vid mitt sovrumsfönster med datorn och inväntar ev lite åska.
I går var en skitdag, vaknade med ångest och lyckades inte riktigt vända på måendet under hela dagen men jag gick till skolan i af. Jag har lärt mig att jag kan fungera även att måendet är kasst och det är en rätt befriande känsla, att jag kan. I dag på morgonen var det oxå lite motstånd men det lyckades jag vända till tacksamhet och blev i stället lite "hyper". Jag ÄR lustig måste jag säga om hur jag fungerar.
Det blev inget jobb i dag (det regnar ju ute så...) och det är rätt skönt, jag har ju varit med om att få ett sms när jag sitter på bussen in till jobbet att - nä, i dag behöver vi inte dig, eller att jag har kommit när de har stängt. Hur eller hur så är jag ändå himla nöjd med mitt jobb. Det är bra arbetskamrater, fri mat, fritt kaffe, dricks så jag ska inte klaga.
Jag har varit dålig på att göra mina läxor och det känns väl sådär (men jag rättfärdigar det med att allt ändå går så slött i skolan och jag KAN ändån) himla dåliga ursäker - då mitt samvete pockar på....eller?  Well well, tiden går himla snabbt här och jag kan inte förstå att det snart är Juni. Milde himmel, jag slutar snart skolan! Jag har en del saker jag behöver ta itu med, som att söka jobb hemma, säga till chefen på jobbet här att jag kommer åka hem i juni. (funderar på att stanna till den sista, har pratat med Miranda som jag bor hos och det är väl inte omöjligt att jag kan stanna här 2 veckor extra. Känner att det hade varit skönt att få ut en hel månadslön åtminstone) så vad jag borde ta tag i är att söka jobb på Öland då, på Strand. Dom söker massa personal. Skulle egentligen vara skönt att vara lite ledig om jag nu ska fortsätta plugga till hösten, men pengar är ju pengar och om jag inte ska falla in i massa dumheter så kan det vara bra för mig att hålla mig upptagen med - jobb - tex. :) Jag tror bannemej jag ska ta å skicka in mitt CV i af. Det tar mig en 5- 10 minuters ansträngning och det kan det ju vara värt. Hum..... ja det kan det.

Alla tankar gör mig trött

Jag gick hem tidigare från skolan i dag. Känner mig bara så jävla trött. Det är mycket att tänka på helt plötsligt och tiden räcker inte till. Om en månad slutar jag skolan här, jag har jobb här, jag kan stanna om jag vill, men samtidigt så säger mitt samvete till mig att åka hem. Jag vet att det går fler tåg. Och jag har fått en bra dos av England i af och planen lutar i stället åt att åka hem i Juni och söka jobb på Strand i Borgholm och bo hos mamma över sommaren. Men Sverige känns farligt för mig i denna svåra tid. Jag vet bara vilka känslor och idéer jag fick kämpa emot när jag var hemma dessa dagar, spöken i huvudet som drog i mig och jag är rädd att jag kommer kliva i om/när jag flyttar hem. Stress och press. Det gäller för mig att hitta styrkan och behålla fokus men jag känner att jag finner tankarna som kretsar kring att ge upp. Jag vet att det är rädsla för att jag inte kan sortera vardagen och intrycken. Det är mycket nu. Känner bara en enorm trötthet. Skulle kunna sova dagen igenom. Men jag har ju åtaganden. Men i bland bara hatar jag åtagandena för jag känner att det tillför mig inget, jag kan vara utan.
Fick ett sms av chefen för en timme sen och jag ska in och jobba i mon. Börjar kl tio. Det är skönt att få tankarna på annat. Kanske tröttheten försvinner om jag kan hålla mig upptagen, ockuperad, jag vet inte. Det är mycket nu och jag är expert på att bara skjuta upp och ignorera tills det plötsligt nästan är försent att ta tag i saker så jag måste tänka mig för här men jag känner inte för att tänka alls. Jag skulle mycket hellre bara slippa. I bland undrar jag om det är värt allt det här, mina ansträngningar för att få ett "bättre" liv då jag inte vet om jag verkligen uppskattar det. Men jag antar att jag är inne i en svacka och allt kommer lösa sig, det tar bara lite tid.
Jag känner mig tjock. Jag går i funderingarna på att inte äta men det vet jag att jag inte klarar heller, att inget äta. Jag vet inte om det är mitt sätt att hantera allt som händer. Jävla dumheter. Jag tror jag går och lägger mig en stund. Solen skiner ute men jag orkar inte ens bry mig. Det är mycket tankar kring min utbildning om vad jag ska göra till hösten, hur sommaren ska se ut, fan, nej, nu får det vara färdigtänkt för i dag. Det är för mycket helt enkelt.

Jag har haft bra dagar hemma hos mamma i af. Vi har bara tagit det lugnt och tittat på tv och dan innan jag åkte städade jag hela hennes lägenhet. Jag vet hur det kan vara när man tappar lusten till allt och när man ser hur allt förfaller runt omkring en och det finns ingen ork och så sitter man i skiten, det gör en bara ännu mer deprimerad och jag kände att här kan jag i af tillföra något. Jag vet att det gör gott. Det gör ont i mig att se hur allt förfaller runt om mamma. Hon älskar sina blommor och sin trädgård men nu är allt vildvuxet och försummat och jag kan förstå det, varför lägga energi och omtanke på något som man ändå inte kommer få njuta av. Det gör ont i mig. Alla små glädjeämnen som tillför och uppmuntrar betyder längre ingenting. All ansträngning för att komma tillrätta och hitta lugn i tillvaron har för mamma tagit många många år. Att landa i sig själv och mjukna som person, att sluta vara hård och bitter och dömande har verkligen varit svårt för mamma och när hon äntligen börjat bli ödmjuk så får hon en dödsdom. Jag hatar cancer. Jag vet vad den gör med människor. Jag har sett starka fina vackra människor ge upp och det finns inte mycket att göra som medmänniska mer än att finnas och försöka hålla uppe humöret och underlätta det man kan.

I dag åker jag hem till Sverige!

Skolan är avklarad för dagen och jag sitter hemma på sängkanten med datorn och bra musik. Nu blir det till att packa lite. Ja lite är ordet, det blir att packa handväskan (the big one) och datorväskan. Mer behöver jag inte. Jag kan inte fatta att jag är på väg hem till fucking Sverige och mamma. Tjohoo! Ja, i dag är jag glad, det är en bra dag. Jag har ju några timmar på mig att organisera det lilla så jag tänkte ta å städa rummet så Miranda (my hostmum) inte får tuppjukket när jag drar. Mitt rum har varit lite av kaos de senaste veckorna, jag har bara inte orkat ta tag i det. Men nu så har jag energin att förvandla det tillbaka till det lilla prinsessrum som det är haha. Ja, för att inte tala om madrassen som är en halv meter tjock, ja jag överdriver inte. :)

Sverige

I morgon åker jag hem till Sverige och ska vara hemma till på torsdag. Jag ska hälsa på mamma. Det ska bli så skönt. Saknar henne. Hon vet inte att jag kommer, jag sa att jag hade en överraskning till henne på lördag och hon misstänker starkt att jag kommer hem men jag nekar haha. :) I övrigt går livet sakta framåt. Jag går i skolan och jag jobbar i Brighton på eftermiddagarna och helgerna. Nu blir det lite ledighet och det ska faktiskt bli himla skönt måste jag säga. Komma hem lite. England är bra men Sverige är bättre. Jag har varit ganska tyst på sistone och jag vet inte riktigt vad det beror på. Jag känner mig fortfarande lite tom inombords. Känns som jag bara flyter med och jag gillar det inte riktigt men men det kommer någonting gott ur allt som sker. Säger dom. Mmm......försöker hålla mig positiv i tanken i af. Känner mig lite knarksugen. Jag vet inte för att jag ska åka hem till Sverige eller vad det handlar om. Känns som jag skulle vilja ta lite "semester" men jag ska inte göra det. Det är en sjuk tanke mitt i allt elände och det borde väl vara det sista jag tänker på men så funkar tydligen jag vilket jag finner jävligt störande och jag undrar vad det är för fel på min hjärna. A ja, så länge jag inte skrider till handling så antar jag att jag får lära mig hantera den destruktiva sidan av mig så som jag gör och vara tacksam att stannar vid tanken.

Ja, säg det....

Jag lär mig mer om mig själv varje dag. Dagarna går och för varje dag så lär jag mig mer om mig själv. Same same but different. I dont care but mabu you do. Du får tänka vad du vill, i kväll är jag djup övertrött ja idioti, skola, hopp på bussen in till stan för å jobba sen  hopp på bussen - hem och sova. Nästa morgon upp igen, samma visa - om igen. Jag vet inte om tempot passar mig men timmarna går. Tankarna ockuperade som huvudet ockupoerat av en turban, Im stuck, jag orkar inte bry mig, jag är den jag är och så här blev jag. Good or bad, who can say, I am who I am - judge me - if u can.

Det var ett tag sen jag hade kontakt med mig själv. Kanske receptet är - arbetsnarkomani? ;)

Förändring?

Livet rullar på. Jag känner mig märklig. Men det går en dag i taget. Har haft tankarna på knark i dag men bara lite. Jag tror mycket handlar om att jag känner mig fången i mig själv när jag inte knarkar. Jag får inte ur mig det jag har inom mig och det känns som jag kvävs. Jag går tyst omkring i min egen bubbla och det händer liksom ingenting. Visst det händer en massa runt omkring mig men jag känner mig fast i mig själv och jag vet inte vad jag ska tycka om det här läget. Jag gillar det på ett sätt men jag känner mig understimulerad. Uttråkad. Jag vet inte vad det är, men samtidigt kommer jag närmare mig själv, jag resonerar bättre, mer logiskt, jag fastnar inte i det destruktiva men jag känner att jag kan inte heller uttrycka mig som jag är van vid, känner mig låst. Och där gör knarket susen, jag kommer ut ur min bubbla, det får låta förfärligt men ja så känner jag i af. Jag må vara knepig och ha konstiga sätt att se på saker och ting men allt är tillfälligt. Om en månad kanske jag känner mig annorlunda, allt verkar vara i förändring så...

Regn

I går kväll var en tänkarkväll, jag tänker på hur mycket vi människor påverkas av varandra. När jag träffar människor som har inflytande på mig och mitt sätt att svara på det jag tar till mig, det känns lustigt och jag vet inte ens hur jag ska förklara det. Känner mig låg och ledsen. Ensam. Jag vill bara kramas men jag ska gå och lägga mig. Det är en sån där dag då jag tänker mer än vad som är för mitt eget bästa. Jag kan inte slappna av riktigt. Jag tänker, tycker och känner åt andra, överanalyserar mitt eget beteende och dömer mig hårt för ingenting. I dessa stunder är det skönt att knarka, för då kan jag reda ut sånt här trassel mycket lättare (egentligen handlar det om att få fokus på annat och inte vara så jävla tankemanisk) men nu knarkar jag ju inte längre så jag går och lägger mig en stund och hoppas att jag mår bättre när jag fått vila lite. Jag ska inte skriva mer just nu, jag bara rör ihop saker och talar i tungor eller vad det heter, känner mig förvirrad eller off track. Thats life, det blir snart bättre.

En bra dag

Det har varit en bra dag so far, jag gick i skolan till 12 sen bar det av in till Brighton för att jobba till 6. Jag fick lära mig att fritera fisk och pommes i dag. Det var hanterbart och kändes bekvämt så den stationen gillar jag från o med nu. Sen har vi smörgås/baguette/sallad/toast - WE ARE NOT FRIENDS.....yet... (men det är bara för att jag inte kan det) men men , diska eller fritera och jag är supernöjd. Jag kommer inte att kunna undvika smörgåsstationen hur länge som helst och när jag väl fått kläm på det så kommer det bli/kännas mycket bättre, jag vet. Nog tjatat om det.
Jag känner mig lite stissig, jag vet inte varför riktigt men jag försöker att ta saker och ting som dom är och ta mig själv som jag är. Jag behöver inte alltid analysera sönder mitt eget uppförande och mina tankar. Jag försöker lära mig att inte lägga så mycket energi på att bry mig så jävla mycket som jag vanligtvis har tendens att göra. Jag måste lära mig att bara vara men  det är fan inte det lättaste. Jag märker allt för många gånger hur jag gärna formar mig efter min omgivning, för att passa in, för att tillgodose. Men folk lever ju sina egna liv och har ansvar över sina liv och sitt mående och det är inte upp till mig att underlätta eller tillgodose så som jag är van vid att göra. Jag har inte varit riktigt medveten om innan hur jag gärna formar mig efter andra men nu, utan knark i kroppen så är jag på ett helt annat medvetandeplan. Och det är svårt att vänja mig av vid beteenden som jag inte ens varit medveten om att de existerade och t.om. har varit en så STOR grej i mitt liv. A ja, nu blev det rörigt känner jag.

Onsdag

Sov länge idag, missade skolan och åkte och jobbade. I morgon blir det skola sen jobb. Allt är okej på det stora hela. Sitter hemma på sängkanten och skriver lite. I dag fick jag lära mig göra smörgåsar på jobbet och det kändes allt annat än bra. Jag var rädd och kände mig allt annat än bekväm. Men men det är bara att bita i det sura äpplet, så svårt kan det inte vara att lära sig att få kläm på det. Men det är motstånd ända in i själen haha, löjligt men så känns det för mig. Jag gillar att diska, det kan jag, jag vet vad som förväntas av mig. Jag ska jobba i morgon igen. Efter skolan. Såklart. Jag får inte missköta skolan bara för att jag fått ett jobb. Sen går tankarna om jag ska stanna kvar i England, spara i hop pengar för att kunna komma in på KBT utbildning i stället, men så är mamma sjuk och fan det blir kluvet det här.

Jag är trött, klockan är bara halv åtta men jag vill bara gå å lägga mig. Men det blir att kolla på True Blood och bara ta det lugnt. Invänta småtimmarna och sen blir det bingen.

En dag i taget

Jag har bestämt mig, för mammas skull, att jag ska försöka mitt allra bästa att leva på som vanligt. Det gör henne bäst om jag visar henne att jag håller mig positiv. Det är en fucked up situation men det finns inget jag kan göra. Jag vet att hon kämpar med det här att försöka hålla humöret uppe och leva som vanligt den tid hon har kvar, det har hon sagt till mig. Jag minns hur min bästa vän Lena hade det när hon fick sitt cancerbesked och jag var vid hennes sida när hon fick besked efter besked, först hittade hon en knöl i bröstet som visade sig vara 2 i varje, som visade sig vara cancer, hon var tvungen att operera bort båda brösten, cancern försvann, sen blev hon sjuk i gen, cancern hade spridit sig, och det bara fortsatte och fortsatte och jag minns hon sa till mig en gång, Lina, jag trodde att jag skulle bli gammal. Hon dog 43 år gammal. Jag kan förstå vad mamma går igenom så jag måste hålla mig positiv. Men fan va svårt det är.

I dag börjar skolan igen. Jag sitter fortfarande på sängkanten i morgonrock -och trött är jag. Det är väl bäst att klä på sig och pinna i väg.

Så jävla orättvist!!!!!

Jag vet inte vad jag ska säga, vad jag ska skriva, orkar inte. Sitter hemma och gråter. Det är så jävla tungt och overkligt det här med mamma. Tiden är knapp. Varenda minut är värdefull och dyrbar och här sitter jag i England och kan inte umgås med mamma. Jag känner mig så maktlös. Det gör så jävla ont. Mamma, när vi äntligen har fått bra kontakt och lära känna varandra på djupet och öppna oss för varandra ja då ska den jävla cancern komma och ta dig ifrån mig och oss. Jag vet inte hur många månader till jag får ha dig i livet och här sitter jag i England och har lovat dig att stanna kvar och göra klart skolan om du berättade för mig vad som var fel och nu vet jag och vad ska jag göra mamma? FUCKING JÄVLA CANCERJÄVEL!!!! JAG HATAR!!!!!! Det är så jävla orättvist!!!!!!!!!!!!!!!

:(

Jag har jobbat nio timmar i dag. Jag är helt slut. Jag började dagen med att gråta. Det är jobbigt det här med min mamma. Men jag var tvungen att skärpa till mig men helst vill jag bara gå och gömma mig. Det känns så jävla jobbigt att vara i ett annat land när jag vara vill vara hemma och krama om henne. Livet är så jävla orättvist. Jag hatar cancer. Jag kan inte ens skriva om det. Tårarna bara forsar ner och jag orkar inte. God natt

Hopp och förtvivlan

I dag fick jag ett nytt jobb. I dag fick jag oxå veta att min mamma kommer gå bort i cancer. Det är lycka och det är sorg. Det är tungt och det är jobbigt. Splittrade tankar på hur fan jag ska göra. Jag lovade min mamma att stanna kvar i England och göra klart min utbildning om hon talade om för mig vad det var för fel på henne. Och hon har buksportkörtelcancer som har spridit sig och jag vet inte hur långt hon har kvar. Min moster tar hand om henne men jag vill bara vara hos henne i hennes famn krama om henne och tala om för henne hur mycket jag älskar henne och hur mycket hon betyder för mig. Hon har gått igenom ett helvete själv med att sluta dricka och hon har delat med sig till mig hennes resa. Hon har varit hård och bitter men så sakterliga börjat mjukna och bli närvarande och delaktig. Tårarna faller och jag kan inget göra. I morgon ska jag börja mitt nya jobb och jag har lovat att hålla humöret uppe - det gör henne glad. Det är kämpigt och jag är vilsen. Jag vill bara vara hemma nu. I dag muckade min bror från ett fängelsestraff oxå. Allt händer på en gång. Jag älskar min familj. Jag ringde hem till pappa - han var full. Jag är ledsen. Jag måste gå å lägga mig och sova.

Mission completed!

I dag har jag varit inne i Brighton och gått runt och lämnat mitt CV till hotell, barer, restauranger och nattklubbar. Jag har tänkt göra det här ett långt tag nu och äntligen fick jag tid till att göra det. Bra början på påsklovet. Jag känner mig helnöjd. :) Att gå emot rädslor och att följa planering ger utdelning. Så nu är det bara invänta svar - om jag får några men jag håller tummarna. :) Efter jag var klar med min rundvandring gick jag ner till stranden och satt där i solen i två timmar. Skönt!

I övrigt så luktar min dator bränt och det oroar mig. Kanske jag skulle stänga av den? Kan inte tänka mig mitt liv utan en dator, i af inte här. Jag ÄR beroende av den. 

Nöjd

Jag har haft en bra helg. Jag har umgåtts med bra härliga människor och det gör livet så mycket lättare. Nu har vi påsklov en vecka framåt och jag tänker i mitt stilla sinne att huu det här blir rastlöst och jobbigt men jag är ju en positiv människa så jag kunde ju inte låta såna tankar slå rot i mitt huvud så jag kom på den geniala iden att nu har jag den tid jag behöver för att söka jobb i Brighton och runt om. I dag har jag via internet sökt 4 jobb som floor staff, jobba med att plocka disk på barer och sånt. Men så tänkte jag även personligen besöka diverse ställen runt om  här och lämna in mitt CV och så. Mina pengar är slut så nu vill det till att jag styr upp det på nåt vänster. Jag håller mig positiv. :)

Tankspridd men på bättre humör

Vaknade med ångest. Tänker så förbannat mycket och det är jävligt påfrestande måste jag säga. Men det har varit en bra dag i skolan. Skönt att kunna få lite paus från allt tänkande. Jobbade en timme i skolans trädgård för att få in lite pengar. Det är lov nästa vecka och jag blir ju kvar här i England medans många andra verkar åka hem till Sverige. Det gör mig inte så mycket.....säger jag nu :) men jag lär säkerligen bli rastlös så det heter duga men jag har en liten plan. Jag ska fråga i skolan om det kommer vara någon där över lovet och om jag i så fall kan jobba extra. Det hade hjälpt mycket.
Jag har i dag pratat med Karen på kontoret och bett henne ringa tandläkaren. Tror jag har en infektion i tandköttet och jag vill fan inte få nån jäla tandlossning - då dööööööör jag! Men det måste betalas kontant så det blir till att få jobba många timmar extra. Jävla surt säger jag bara. När jag kom hem från skolan bestämde jag mig för att ta en promenad till affären och köpa hårfärg så nu nu - väl hemma sitter jag med färg i håret (det blir rött igen) och lyssnar på Martin Jondo och skriver. Har en uppsats att skriva men jag har glömt bort vad ämnet var så jag antar att jag måste ta reda på det. Känner mig så tankspridd. Det är himla jobbigt. Men promenaden gjorde gott. Känner för att åka in till Brighton och lyssna på live-band men det blir inget med det. Det är impulsiviteten som talar och jag gör mitt bästa att försöka tygla den sidan av mig. Läxa va det ja.

Upp igen!

Jag har varit låg nu ett par dagar men nu börjar jag må bättre. Skönt. Har varit ute på promenad med skolan till Devils Dyke. 12km gick vi. Phu!!!! Svettigt värre men det var gutt. Jag behövde röra på mig. Det händer inte så mycket i mitt liv annars. Dagarna går och det är inte så mycket mer som händer. Jag är ju inte van vid att allt står så stilla men det är väl en vanesak antar jag. :)

Nu är jag sådär låg igen

I dag känner jag mig som vädret - grått och trist. Så kan det vara i bland. Och jag skulle helst bara vilja stanna under täcket men jag har varit i skolan. Jag har fått lära mig att gå emot känslan som bara vill att jag försvinner långt bort. Jag gör det jag ska fast att jag inte mår bra. Jag har en lös tand..... på helt fel ställe om jag säger så och det bekymrar mig måste jag säga. Den får inte lossna. Men det kommer den säkerligen göra men jag kan inte göra någonting åt det och det stööööör mig. Hade jag haft pengar hade jag kunnat gå till tandläkaren men det har jag inte så jag får vackert vänta till jag kommer hem till Sverige. It SUCKS. A ja det är bara att kämpa på. Hej och hå

Ansökan

I dag har jag skickat in min ansökan till Eslöv - beteendevetarelinjen. Så nu återstår å se om jag kommer in eller inte. Det är skönt att vara ute i god tid. Det har ju inte varit min starka sida men det blir bättre och bättre. I övrigt så går skolan bra. Jag har inget knarksug vilket är skönt. Jag har funderat lite över det här med vanebeteenden och för min del så märker jag att det är fullt möjligt att bryta gamla vanor och vända på destruktiva beteenden. Det går sakta men det går ju. Och det är en häftig känsla att kunna konstatera att jag är mätt på droger. Dom känns inte alls lockande på samma sätt längre. Visst en sida har en kärlek för det men det är inte den sidan av mig som styr längre. Jag är inte besatt. Känner mig tacksam. För det där med sprutor har haft en jäkla makt över mig. Manin, besattheten. Galet.

Jag duger

Jag vaknade med massa tankar i huvudet i morse. Och tankarna kretsade kring att duga. Jag har verkligen fått kämpa hårt för att lära om när det gäller just - att duga. I dag vet jag att jag duger som jag är. Men ibland hamnar jag tillbaka i dessa gamla tankemönster. Jag är glad att jag har verktygen för att kunna vända på dessa tankar för det har varit en stor energitjuv hos mig i många år. Jag är en egen individ och jag kan ta hand om mig själv. Jag har vänner som tycker om mig och framför allt så tycker jag om den person jag är. Jag behöver inte skämmas för att jag är jag. Mina egenskaper och min personlighet gör mig till den jag är och i bland behöver jag bara påminna mig själv om att jag är helt okej. Jag känner mig tacksam inför livet och den resa jag gör. Jag utvecklas och lär mig hela tiden, för att jag har en önskan om att hitta min väg, hitta balans och harmoni. Jag är en positiv människa och jag har bestämt mig för att negativa tankar ska inte få styra mitt liv. Jag jobbar aktivt med mig själv och försöker hitta nya vägar då jag märker att vissa beteenden som jag har inte gör mig gott. Jag är ärlig mot mig själv i dag. Och det är den viktigaste biten för mig. Innan bäddade jag in mig själv i sanningar som inte stämde överens med verkligheten och jag såg inte att jag skadade mig själv men i dag vill jag mig själv väl och det är faktiskt häftigt att det går att vända på såna beteenden bara genom medvetenhet, förståelse och acceptans. Positivt tänk :)

Möjligheter

Hittade mina betyg från Visingsö i min resväska (bra där mig själv att jag tog med dom) för nu har jag allt jag behöver för att kunna skicka in min ansökan till Eslövs folkhögskola. :) Allt är bra för övrigt. Det rullar på här. Lyssnar på Cornelis Vreeswijk och ska plugga lite nu tänkte jag. Har prov på tisdag. Pratade med farsan igår. Han verkar må bra och det är skönt det. Fick just reda på att YH-utbildningar är CSN berättigade (på tal om annat) och det är ju skitbra! Så glad jag blir Plötsligt finns det kanske fler alternativ än bara Eslöv. Jag har ju erfarenhet av att allt inte alltid går som jag vill (när jag sökte till Jönköping så var det för få sökande så jag hamnade på Visingsö) så det kan ju vara bra att ha en plan B. Spännande! Saker och ting blir bättre och bättre. Ibland ser jag inte hur långt jag tagit mig men jag är på väg framåt helt klart.

Tålamod

I morse fick jag glädjande nyheter från Eslövs folkhögskola. Jag har behörigheterna som krävs för att jag ska kunna söka in till beteendevetarlinjen. Jag har velat gå den linjen sen 2010 och jag började på komvux för att läsa upp mina betyg men jag hade ett missbruk samtidigt så jag lyckades inte fullfölja mina studier det året. Men NU så, 2014 så verkar det som att jag äntligen har lyckats komma ett steg närmare mitt mål. Så nu ska jag skicka in ansökan och betyg. Det öppnas möjligheter med tålamod och beslutsamhet. Att göra saker som intresserar mig får mig att växa. Vägen till utveckling kan i bland kännas lång och mödosam men om jag stillar mig en stund och tittar på helheten så kan jag se att jag är en stark människa och jag kan komma hur långt jag vill bara jag är på det klara med vad mina delmål är.

            Å så himla bra! Det besvarade mina tvivel för dagen måste jag säga. Det är bara kämpa vidare.

Dagen har varit bra...

I dag har jag tagit mig igenom min presentation och det gick himla bra. Jag var lugn och sansad och jag pratade så alla kunde höra mig. Känner mig nöjd. Efter skolan så följde jag med och tränade så jag kommer förmodligen inte kunna röra mig i morgon. Känner mig lite låg men det går över. Kanske är det all energi som gått åt på dagens ansträngning som tar ut sin rätt jag vet inte. Fick tankarna på att åka hem oxå. Men jag vet att jag inte kan göra det för då förlorar jag mitt CSN och det måste jag tyvärr hålla hårt i om jag vill ha nån vidare utbildning. Känns lite lustigt att jag är så låst om jag nu vill ta mig nånstans här i världen. Jag är van att kunna röra mig fritt, men jag antar att det är det här som kallas att ta ansvar för mig själv så jag får helt enkelt vända det till nåt positivt. :) Nu blir det en lugn kväll för mig känner jag. Bara ta det lungt lugnt lugnt.

Ansvar

När jag ger mig själv utrymme, när jag bestämmer mig för att sätta mig och mitt välbefinnande i första rum då händer det någonting inom mig. Jag känner trygghet som kommer inifrån, en tillit till mig själv börjar ta form. Jag har sått ett frö och jag kan känna att det växer när jag sätter värde på mig själv. När jag inte låter mig styras av mitt ego utan jag ser mig själv som en människa som behöver omtanke. När jag tar ansvar för mig själv så händer det också någonting vackert inom mig. Jag har varit rädd för ansvar innan för jag har inte förstått vad det innebär och vad det går ut på. Men bara genom att jag fick det till mig att jag HAR ett ansvar - över mig själv, och att jag har ett VAL, wow, jag tycker det är jättehäftigt, faktiskt. Helt plötsligt kunde jag se mina förutsättningar och möjligheter öppnade sig som jag aldrig har trott varit till för mig. :) Förut så trodde jag på fullaste allvar att jag var bara tvungen att acceptera läget (vilket läge det än handlade om) men i dag förstår jag att jag behöver inte alls finna mig i saker som gör mig illa eller som inte tillför mig något positivt. Innan levde jag och kunde godkänna min existens bara om jag tillförde någon någonting, det kunde handla om vad som helst. Och därigenom hamnade jag i en beroendeställning till andra människor som jag inte såg. Och någonstans tappade jag bort mig själv fullständigt. Jag fanns inte. Jag hade inget värde. Jag var till för andra. Det var mitt enda mission. I dag har jag blivit medveten om hur jag fungerade då (och det var inte alls kul att få det till mig) men i dag har jag lärt mig att jag duger som jag är utan att hela tiden behöva ursäkta min existens. I dag har jag ett värde och jag är omtyckt bara genom att vara Lina. Jag tar till mig av mina insikter och där det innan tog stopp har jag nu lärt mig att - jag har ett val. Det tar tid att lära om. Men jag känner att jag är på rätt väg. Jag har fortfarande massor att lära mig och det jag jobbar på mest nu är att vända min attityd till ansvar till någonting spännande och utvecklande. För det är så jag vill se det, ansvaret över mig själv. Inte som en börda som är motbjudande utan som möjligheter och uppskattning.