I dag har jag kämpat med mig själv. I bland känns det som att det fattas mig någonting. Det är som om att jag inte är hel. Jag vet inte om det handlar om mål och mening. Att hitta min plats där jag känner att jag gör nytta. Just nu känner jag att jag står stilla. Det är så mycket fokus på bara mig. Jag är van att lägga fokus utanför mig själv. Så jag känner mig förvirrad. Jag vet inte hur jag ska gå tillväga för att hitta struktur. Jag vet inte hur jag ska lägga upp mitt liv så jag känner att jag förstår och hänger med i vad som händer inom mig och runt omkring mig. Jag trasslar in mig i sorgsna tankar och börjar tvivla på mig själv. Jag vet inte om det är brist på tålamod eller brist på kunskap om hur livet funkar.
Hur eller hur så är det väl bara att försöka ta det lugnt antar jag. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt eftersom jag ställer mig utanför. I bland funderar jag på att bara lägga ner FB, blogg å hela helvetet. Så jag kan få lite distans till allting. Jag vill kunna dra mig undan av rätt anledning, inte för att jag känner mig överflödig. Jag vet inte hur mycket sociala medier påverkar mig och hur mycket som är positivt och hur mycket som är negativt. Men det känns rörigt i huvudet och det blir inte bättre att jag inte kan koncentrera mig i skolan heller. Jag märker att jag kan sitta och lyssna på läraren eller sitta och läsa/skriva och plötsligt är jag nån helt annanstans i tankarna SAMTIDIGT som jag läser/skriver/lyssnar och det passar sig liksom inte att ha det så när jag behöver hänga med på lektionerna men jag vet inte hur jag ska få det att sluta. Jävla skithjärna. What´s wrong with you?
Jag vet inte vad som är fel riktigt. Kanske att mycket är nytt och innan jag landat i allt det här nya så blir det kanske lite turbulent mående. Men att det går över? Men jag kan inte säga annat än att det skrämmer skiten ur mig det här måendet. Jag känner mig otrygg och går med dystra tankar. Suck.
Jag försöker prata om det eller skriva om det rättare sagt. Jag vill ju få det här att funka. För jag tror ju på mig själv nånstans. Jag ÄR värdefull. Jag ska bara lära mig förstå innebörden till 100%....
fredag 31 januari 2014
tisdag 28 januari 2014
Bråkar med mig själv
Jag känner mig tyngd. Trött. Känns bara så jävla jobbigt att vara duktig hela tiden. Jag känner bara för att gå ut och supa upp mina sista pengar. Jag vill sluta bry mig, jag vill skita i vilket. Jag vet att jag inte kommer göra det, gå ut och supa mig dyngrak men fan jag vill. Jag har varit ute och sprungit i dag med och det känns bra. Det är bättre att springa skiten ur mig än att gå ut och bli full. Det här måendet går över men jag undrar varför jag har det. Varför blir jag så sorgsen i bland? Varför känner jag mig så annorlunda? Jag blir nästan förbannad på mig själv för att jag känner som jag gör. Jävla skitmående. Jag har gjort mina läxor så jag har ingen ångest över det iaf. Det är ju skönt det. Men jag vill knarka. Jag vill sätta en spruta i armen och bara försvinna, jag vet att det låter sjukt men så har mitt liv sett ut sen jag var 18. En spruta kan förändra mitt mående på några sekunder. Få tankarna på annat. Slippa känna dom här känslorna som jag känner som jag inte förstår mig på. Det känns bättre att få det ur mig, att skriva ner det här gör att jag får distans till dom skeva tankarna som jag känner. Jag hatar dom. Jag vet att livet med knarket är över och jag är tacksam för det. Fast i bland saknar jag de stunderna. Hela proceduren. I bland tänker jag att jag ska gå till nån doktor å få medicin mot mitt jävla mående. Så jag kan sluta lägga tid på att tänka att jag vill skada mig själv men jag vet att jag med tiden kommer slippa detta tänk. Jag har redan kommit långt. Mitt liv kretsar inte längre kring droger, användande och införskaffande. Det här är en process som jag går igenom och jag har bestämt mig att jag ska INTE ta några mediciner utan jag ska klara det här själv. Och som sagt, jag funkar faktiskt i samhället, jag kan umgås med människor, det går bra i skolan men jag antar att vi alla har våra ups and downs. Och just nu är jag lite down. Det går över det går över det går över.
måndag 27 januari 2014
Aktivitetsvecka - Homelessness
 |
| Aktivitetsveckan. Ska spendera en hel vecka på olika ställen för folk som är hemlösa i Portslade, Brighton och London. Ska prata med dom på Emaus här i Portslade om hur deras verksamhet är uppbyggd och se om jag kan få vara där och kanske att de kan lotsa mig vidare sen. Ska bli mycket spännande. :) |
söndag 26 januari 2014
Cambridge
Det har varit en lång dag. Åkte till Cambridge tidigt i morse med skolan. Det var en trevlig utflykt. Regnade en del men det störde mig inte nämnvärt. Blev inte många timmars sömn i natt för jag låg och tittade på Breaking Bad till fyra på morgonen - helt crazy. Hur eller hur så var jag duktigt trött när jag kom hem i kväll. Tant hade lagat middag och vi åt. Efter det kände jag att jag bara ville gå och lägga mig men hon insisterade på att vi skulle ha en tv-kväll så jag ansträngde mig och höll henne sällskap till nu. Jag avböjde när hon rekommenderade en film nu, jag sa att jag är för trött. Jag känner mig dum när jag säger nej men jag måste påminna mig om att det inte är fel att säga nej. Det är ju inget personligt så jag går på det. Jag köpte tulpaner till henne i dag som tack för att hon är så gullig och både städar, tvättar och gör min frukost. Nu blir det att krypa ner i sängen och titta på sista avsnittet av Breaking Bad. Jag kommer sova gott i natt.
lördag 25 januari 2014
Att förstå - Att sluta fred
Jag tog med en gammal dagbok som jag skrev i när jag var 15 hit till England. Jag kände att den kan ge mig en pusselbit i hur jag var när jag var yngre. Och kan kanske underlätta för att se vilka framsteg jag faktiskt har gjort under årens lopp. Jag försöker ju förstå mig själv. Få grepp om mig själv. Jag vill så gärna bli hel som människa. Kunna fungera i samhället, med vänner, i vardagen, i kärlek. Det är viktiga bitar för mig. För jag vill tro att även jag kan läka och hitta ett sätt som funkar för mig och där jag förstår vad livet innebär och där jag kan hitta min roll som jag trivs med.
Jag vill förstå varför jag har flytt. Jag vill förstå varför jag har stängt av, förträngt, förminskat mig själv till obefintlighet.
1997-11-03
Fly, det vill jag!
Jag vill bara bort i bland.
Är det jag själv som
har lett till alla problemen???
Är jag en idiot, som jag
trott hela tiden?!
Antagligen...
Hatar detta omöjliga.
Det finns ju inget slut!
Men jag kan bara inte
förlåta detta.
Jag skakar när jag tänker
tillbaka på detta...
Varför skall jag ha så mycket
problem med allt för?!
Jag vill bara somna in &
aldrig mera vakna upp igen.
Jag flyr som alltid. Nästan...
Jag vill inte finnas till
mera.
Jag är så trött på allt.
Jag orkar inte mera skit
& rädsla & den ovisshet om
vad-kommer-hända-sen...
Jag känner mig så nertrampad.
Kan inte sluta tänka bakåt.
Vad hände, vad kommer att hända.
Jag är så rädd att inte hänga
med & sen kommer alla, detta
& detta var ditt fel.
Då förstår jag ingenting &
vill bara sjunka under.
Varför är allt så problematiskt
för?
Varför kan jag inte få vara
som alla andra för?
Är jag så onormal jämt?
Har jag så onormal uppväxt.
Varför är jag så onormal!
Frågar
Först kunde jag inte komma ihåg vad det var som hade hänt men när jag tänker efter så handlade det om mina fosterföräldrar, som dagen innan jag och en klasskamrat skulle på Back Street Boys konsert i Stockholm/Globen kom och hämtade mig hos henne på kvällen, dom tog min konsertbiljett, rev den i 2 bitar, tvingade med mig hem till dom. ( jag hade sparat ihop till den här biljetten) Dagen efter på eftermiddagen tog jag min cykel och rymde. När jag kom in till Nybro hade dom spärrat mitt konto. Jag såg dom aldrig mer efter det. Jag har inte pratat med dom nångång efter att jag stack. Jag vet att jag var livrädd för deras vita Volvo 745 och och reg. nr sitter etsat i minnet. EMS6.. . Det dom gjorde var ett straff för att jag skolkade. Dom ville markera. Mitt sätt att hantera det var flykt. I dag flyr jag inte längre på samma sätt. Jag har lärt mig att hantera konflikter och oliktänkande. Det har varit en lång väg. När jag tittar tillbaka och läser vad jag skrivit, hur jag matade mig själv med negativa tankar om mig själv. Om hur jag försökte hitta förklaringar på varför det var som det var. Varför min omgivning var som den var. Varför jag alltid kände mig annorlunda, utanför. Jag hade mycket självmordstankar och livet var mest tungt. Kunde inte fokusera på skola eller att hitta min identitet. Jag är rädd för att fästa mig vid människor. Men i dag försöker jag fästa mig vid människor av rätt anledning. Utifrån att jag är trygg i mig själv. Men jag är fortfarande på min vakt, för att inte bli sviken. Jag jobbar på det. Och försöker tänka utanför ramen. Jag är ingen stel människa. Jag behöver vägledning ibland för att jag har missat vissa viktiga bitar när jag växte upp, det fattas mig viktiga förhållningssätt. Men jag har blivit visare och klokare och ödmjukare med åren. Jag börjar få kläm på hur saker och ting fungerar. Men jag känner mig fortfarande rädd. Jag vet inte om det är naturligt. Och om det ska vara så, eller om min oro inom mig bottnar i någonting annat. Det känns som det fattas nåt. Jag vet inte om det är att ha tydliga mål. Förut levde jag för dagen. Det fanns ingen framförhållning eller struktur. Jag försöker skapa det idag. Rutiner. Framförhållning. Mål och delmål. Men jag har inte fått ihop ett fullt schema än eller hur jag ska kalla det. Känns som jag är ostadig fortfarande. Och det känns obekvämt. När jag knarkade då visste jag vad jag hade att rätta mig efter. Dagen var ganska enkel. Fokuset på droger gjorde mig trygg, hur nu det låter. Jag anpassade mig. Höll mig undan från familj och samhället i den mån det gick när jag bara hade knarket. Men efter behandlingshem så började jag förstå att familjen är viktig trots allt. Att det finns ett band. Man ska försöka hålla ihop. Men jag har aldrig känt den samhörigheten som andra gör i sina familjer. Det är först nu på senare år som jag verkligen kan se personerna som är mina familjemedlemmar. Vi har alla gömt oss bakom hårda attityder, avstängdhet, egoism, självcentrering, rädsla, besvikelse, förnekelse, fast på olika vis. Och av olika anledningar har det genomsyrat vår existens. Orsak - Verkan. Det finns en anledning till att jag är som jag är. Hur min uppväxt har varit. Jag formas av miljön jag växer upp i. Och så är det för ALLA. Vår miljö formar oss till att bli dom vi är. Och blir det fel från början, eller att det fattas oss något, då får det konsekvenser när vi blir äldre. Det märks i relationer till familj, vänner, äkta hälft, hur man blir som förälder. Defekter. Som kan ta åratal att komma tillrätta med när/om man blir medveten om dom. Det är en tung bit att ta sig över skammen och skulden när man vaknar upp ur sin bubbla. Förnekelse. Att se hur man har betett sig. Vilka skador man orsakat, på sin omgivning. Att få förlåtelsen och tilliten tillbaka, tar tid. Och det enda som egentligen finns att göra är att bättra sig. Sluta med det destruktiva, börja ta hand om sig. Visa att man sätter värde på livet och sig själv. Därigenom visar man oxå sin omgivning att man värdesätter dom. Att förlåta är svårt. Att sätta sig in i en annan människas liv när man har blivit sviken och utsatt är svårt. Men för mig är det enda vägen till att gå vidare och hantera det förflutna. Det är att försöka förstå varför. Och att det handlade inte om mig från början. Men jag tog det så. Jag tog det personligt. För det var människor i min absoluta närhet som visade sånt missnöje med min närvaro som födde ett tvivel över mig själv och min existens. Men det var människor som var missnöjda med sin egen situation, som inte lyckades bryta sitt destruktiva jagförstörande beteende. Jag kan se det i dag. Och jag lyfter av mig ton och åter ton av skuld och skam från mina axlar genom att tänka ett steg längre. Jag befriar mig själv.
Jag vill förstå varför jag har flytt. Jag vill förstå varför jag har stängt av, förträngt, förminskat mig själv till obefintlighet.
1997-11-03
Fly, det vill jag!
Jag vill bara bort i bland.
Är det jag själv som
har lett till alla problemen???
Är jag en idiot, som jag
trott hela tiden?!
Antagligen...
Hatar detta omöjliga.
Det finns ju inget slut!
Men jag kan bara inte
förlåta detta.
Jag skakar när jag tänker
tillbaka på detta...
Varför skall jag ha så mycket
problem med allt för?!
Jag vill bara somna in &
aldrig mera vakna upp igen.
Jag flyr som alltid. Nästan...
Jag vill inte finnas till
mera.
Jag är så trött på allt.
Jag orkar inte mera skit
& rädsla & den ovisshet om
vad-kommer-hända-sen...
Jag känner mig så nertrampad.
Kan inte sluta tänka bakåt.
Vad hände, vad kommer att hända.
Jag är så rädd att inte hänga
med & sen kommer alla, detta
& detta var ditt fel.
Då förstår jag ingenting &
vill bara sjunka under.
Varför är allt så problematiskt
för?
Varför kan jag inte få vara
som alla andra för?
Är jag så onormal jämt?
Har jag så onormal uppväxt.
Varför är jag så onormal!
Frågar
Först kunde jag inte komma ihåg vad det var som hade hänt men när jag tänker efter så handlade det om mina fosterföräldrar, som dagen innan jag och en klasskamrat skulle på Back Street Boys konsert i Stockholm/Globen kom och hämtade mig hos henne på kvällen, dom tog min konsertbiljett, rev den i 2 bitar, tvingade med mig hem till dom. ( jag hade sparat ihop till den här biljetten) Dagen efter på eftermiddagen tog jag min cykel och rymde. När jag kom in till Nybro hade dom spärrat mitt konto. Jag såg dom aldrig mer efter det. Jag har inte pratat med dom nångång efter att jag stack. Jag vet att jag var livrädd för deras vita Volvo 745 och och reg. nr sitter etsat i minnet. EMS6.. . Det dom gjorde var ett straff för att jag skolkade. Dom ville markera. Mitt sätt att hantera det var flykt. I dag flyr jag inte längre på samma sätt. Jag har lärt mig att hantera konflikter och oliktänkande. Det har varit en lång väg. När jag tittar tillbaka och läser vad jag skrivit, hur jag matade mig själv med negativa tankar om mig själv. Om hur jag försökte hitta förklaringar på varför det var som det var. Varför min omgivning var som den var. Varför jag alltid kände mig annorlunda, utanför. Jag hade mycket självmordstankar och livet var mest tungt. Kunde inte fokusera på skola eller att hitta min identitet. Jag är rädd för att fästa mig vid människor. Men i dag försöker jag fästa mig vid människor av rätt anledning. Utifrån att jag är trygg i mig själv. Men jag är fortfarande på min vakt, för att inte bli sviken. Jag jobbar på det. Och försöker tänka utanför ramen. Jag är ingen stel människa. Jag behöver vägledning ibland för att jag har missat vissa viktiga bitar när jag växte upp, det fattas mig viktiga förhållningssätt. Men jag har blivit visare och klokare och ödmjukare med åren. Jag börjar få kläm på hur saker och ting fungerar. Men jag känner mig fortfarande rädd. Jag vet inte om det är naturligt. Och om det ska vara så, eller om min oro inom mig bottnar i någonting annat. Det känns som det fattas nåt. Jag vet inte om det är att ha tydliga mål. Förut levde jag för dagen. Det fanns ingen framförhållning eller struktur. Jag försöker skapa det idag. Rutiner. Framförhållning. Mål och delmål. Men jag har inte fått ihop ett fullt schema än eller hur jag ska kalla det. Känns som jag är ostadig fortfarande. Och det känns obekvämt. När jag knarkade då visste jag vad jag hade att rätta mig efter. Dagen var ganska enkel. Fokuset på droger gjorde mig trygg, hur nu det låter. Jag anpassade mig. Höll mig undan från familj och samhället i den mån det gick när jag bara hade knarket. Men efter behandlingshem så började jag förstå att familjen är viktig trots allt. Att det finns ett band. Man ska försöka hålla ihop. Men jag har aldrig känt den samhörigheten som andra gör i sina familjer. Det är först nu på senare år som jag verkligen kan se personerna som är mina familjemedlemmar. Vi har alla gömt oss bakom hårda attityder, avstängdhet, egoism, självcentrering, rädsla, besvikelse, förnekelse, fast på olika vis. Och av olika anledningar har det genomsyrat vår existens. Orsak - Verkan. Det finns en anledning till att jag är som jag är. Hur min uppväxt har varit. Jag formas av miljön jag växer upp i. Och så är det för ALLA. Vår miljö formar oss till att bli dom vi är. Och blir det fel från början, eller att det fattas oss något, då får det konsekvenser när vi blir äldre. Det märks i relationer till familj, vänner, äkta hälft, hur man blir som förälder. Defekter. Som kan ta åratal att komma tillrätta med när/om man blir medveten om dom. Det är en tung bit att ta sig över skammen och skulden när man vaknar upp ur sin bubbla. Förnekelse. Att se hur man har betett sig. Vilka skador man orsakat, på sin omgivning. Att få förlåtelsen och tilliten tillbaka, tar tid. Och det enda som egentligen finns att göra är att bättra sig. Sluta med det destruktiva, börja ta hand om sig. Visa att man sätter värde på livet och sig själv. Därigenom visar man oxå sin omgivning att man värdesätter dom. Att förlåta är svårt. Att sätta sig in i en annan människas liv när man har blivit sviken och utsatt är svårt. Men för mig är det enda vägen till att gå vidare och hantera det förflutna. Det är att försöka förstå varför. Och att det handlade inte om mig från början. Men jag tog det så. Jag tog det personligt. För det var människor i min absoluta närhet som visade sånt missnöje med min närvaro som födde ett tvivel över mig själv och min existens. Men det var människor som var missnöjda med sin egen situation, som inte lyckades bryta sitt destruktiva jagförstörande beteende. Jag kan se det i dag. Och jag lyfter av mig ton och åter ton av skuld och skam från mina axlar genom att tänka ett steg längre. Jag befriar mig själv.
Tacksamhet
Idag ska jag åka in till Brighton och handla. Jag ska gå på massa secondhandaffärer. :) Det ska bli kul. Jag ska köpa blommor till Miranda oxå för att hon är så snäll mot mig. Jag tror hon kommer bli glad.
I övrigt så känner jag stor tacksamhet för att jag inte är ensam på denna jord. Jag läser kloka tankar från andra som hjälper mig på min väg. Jag tänker framåt. Vart jag vill vara. Och i morse när jag vaknade så kände jag tacksamhet över att jag vaknade nykter. Jag klarade av att gå ut nykter i går och det glädjer mig. Jag är stark. Jag kan.
Kom hem nykter
Klappar mig själv på axeln. Jag gick ut med ett par klasskamrater och mötte upp fler i Brighton. Satt å snackade ett tag på en krog sen gick vi vidare till ett dansställe. Det var ett kasst jävla ställe och jag kommer aldrig mer gå in där. Hur eller hur så hade jag en trevlig kväll. Jag fick dansa lite och det var det jag ville. Jag höll mig till planen. Inte dricka. Bara dansa. Mission completed. Jag känner mig nöjd. Lämnade dom andra vid ettsnåret och gick å köpte mig mat på Subway sen tog jag bussen hem. Den gick bara till Portslade station så jag fick gå resten. Lustigt att vårfåglarna kvittrar så här sent på natten och så här tidigt på året. Men det var mysigt och det kändes nästan som en tidig sommar morgon. Jag köpte ett paket ciggaretter. Shame on me. Det får va så. Jag har varit duktig i kväll och inte druckit nåt fast jag blev lite frestad. Nu ska jag gå å lägga mig. Det ska bli skönt. Det har varit en lång dag. Jag har haft det jättetrevligt i London oxå för att inte glömma. :) . Jag kommer sova gott.
torsdag 23 januari 2014
Rädd ibland
Rädd, ja det är jag ibland. Rädd att förlora. Förlora kontrollen. Jag skrev till en förut i dag att jag är inte den som kontrollerar. Och det är jag inte när det gäller andra människor. Så sätt är alla fria att göra vad dom vill. Att ha kontroll och kontrollera är så klart två skilda saker men jag tycker det är lika sorgligt båda två sakerna för det begränsar. Jag är van att ha kontrollen över mina känslor. Jag har inga förväntningar. Jag läste någonstans att har man inga förväntningar så kan man heller inte bli besviken.
Men i bland är jag rädd för mina känslor. Att jag ska tappa kontrollen över dom. Att jag inte kan hantera dom. Jag vet inte om det har att göra med att jag är drogfri. Utan knark och annat skit i kroppen står jag ganska naken och utlämnad. Det är mycket att möta i den "nya" världen och att vara 100% Lina och närvarande det är påfrestande och ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen med mig själv. Jag skulle kunna vara ute och gå i timtal bara för att få en paus. Det är första gången jag gör någonting så här stort för mig själv och är seriös med det och vet vad det innebär. Jag sa att jag skulle börja på Visingsö och vara 100% seriös mot mig själv för jag kom fram till att det måste jag vara om jag ska få detta att funka (att plugga) om jag ska ha de kraven på mig måste jag skapa de rätta förutsättningarna annars faller jag och kommer inte orka resa på mig fler gånger. På Visingsö gjorde jag mitt bästa men jag lyckades inte vara 100% seriös mot mig själv. Nu är jag i England. Och jag undrar vad jag har gett mig in på här. Kan jag leva upp till mina egna förväntningar? Är jag någonting att ha? Än så länge är jag faktiskt 100% seriös när det gäller sinnesförändrande substanser. Sen har jag rökningen. Jag har inte köpt cigg men jag har i stället bett om en cigg här och där. Ett beteende som jag inte köper. Och jag undrar om jag ställer för höga krav på mig själv. Så jävla svårt ska det väl inte kunna vara att sluta röka. Jag har rökt 1-2 cigg om dagen. Men jag blir klart besviken på mig själv när jag fejlar. När jag säger att jag ska göra en sak och jag förstår fullt ut varför jag har tagit detta beslut men ändå så funkar det inte fullt ut. Fan det är klart jag blir rädd.
.....jag är rädd att göra mig själv och andra besvikna. Jag är rädd att misslyckas.
Men jag ska vända på de här tankarna (kom jag på nu) i bland undrar jag hur det står till i mitt huvud. Hur det kan komma sig att jag blir så sorgsen som jag blir i bland. Men jag försöker vända på det. Tänka positivt. Och nu har jag ju skrivit av mig här lite. Och morgon ska vi åka till London! :) Det ska bli kul! Jag har svårt att tillåta mig att bli glad i förskott men jag försöker öva bort det. (det har varit ett gammalt skydd för att undvika besvikelser - ta aldrig ut glädjen i förskott) men i dag ser mitt liv annorlunda ut,. Idag är det jag som bestämmer innehållet i mitt liv (det lät klokt - och där blev jag på bättre humör) bara för att tillägga vad som händer i mig. Som sagt, vi åker tidigt i morgon bitti. Och det ska bli KUL! :) Ska gå bort till skolan en sväng nu (Paviljongen) och se vad folket styr med sen blir det hem å sova.
Men i bland är jag rädd för mina känslor. Att jag ska tappa kontrollen över dom. Att jag inte kan hantera dom. Jag vet inte om det har att göra med att jag är drogfri. Utan knark och annat skit i kroppen står jag ganska naken och utlämnad. Det är mycket att möta i den "nya" världen och att vara 100% Lina och närvarande det är påfrestande och ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen med mig själv. Jag skulle kunna vara ute och gå i timtal bara för att få en paus. Det är första gången jag gör någonting så här stort för mig själv och är seriös med det och vet vad det innebär. Jag sa att jag skulle börja på Visingsö och vara 100% seriös mot mig själv för jag kom fram till att det måste jag vara om jag ska få detta att funka (att plugga) om jag ska ha de kraven på mig måste jag skapa de rätta förutsättningarna annars faller jag och kommer inte orka resa på mig fler gånger. På Visingsö gjorde jag mitt bästa men jag lyckades inte vara 100% seriös mot mig själv. Nu är jag i England. Och jag undrar vad jag har gett mig in på här. Kan jag leva upp till mina egna förväntningar? Är jag någonting att ha? Än så länge är jag faktiskt 100% seriös när det gäller sinnesförändrande substanser. Sen har jag rökningen. Jag har inte köpt cigg men jag har i stället bett om en cigg här och där. Ett beteende som jag inte köper. Och jag undrar om jag ställer för höga krav på mig själv. Så jävla svårt ska det väl inte kunna vara att sluta röka. Jag har rökt 1-2 cigg om dagen. Men jag blir klart besviken på mig själv när jag fejlar. När jag säger att jag ska göra en sak och jag förstår fullt ut varför jag har tagit detta beslut men ändå så funkar det inte fullt ut. Fan det är klart jag blir rädd.
.....jag är rädd att göra mig själv och andra besvikna. Jag är rädd att misslyckas.
Men jag ska vända på de här tankarna (kom jag på nu) i bland undrar jag hur det står till i mitt huvud. Hur det kan komma sig att jag blir så sorgsen som jag blir i bland. Men jag försöker vända på det. Tänka positivt. Och nu har jag ju skrivit av mig här lite. Och morgon ska vi åka till London! :) Det ska bli kul! Jag har svårt att tillåta mig att bli glad i förskott men jag försöker öva bort det. (det har varit ett gammalt skydd för att undvika besvikelser - ta aldrig ut glädjen i förskott) men i dag ser mitt liv annorlunda ut,. Idag är det jag som bestämmer innehållet i mitt liv (det lät klokt - och där blev jag på bättre humör) bara för att tillägga vad som händer i mig. Som sagt, vi åker tidigt i morgon bitti. Och det ska bli KUL! :) Ska gå bort till skolan en sväng nu (Paviljongen) och se vad folket styr med sen blir det hem å sova.
onsdag 22 januari 2014
Sol
Det har varit en bra dag i skolan. Jag fick beröm för min uppsats. Trevligt. Hade en liten svacka på första lektionen då det gick lite snabbt och jag har inte kunnat inhandla boken än (ska göra det på fredag eller måndag) så det blev lite stressigt. Och jag blev låg där en stund. Men sen har det bara rullat på. Jag försöker ju lägga av å röka. Men fick en cigg idag och ja vad ska jag säga om det. Fy på mig. Hur eller hur tycker jag det är bra om jag kan hålla mig till att inte köpa cigg. Men jag tror kanske att jag får ta det lite försiktigt med mig själv lite. Inte ha fööör höga krav på mig.
Nästa vecka ska jag prova på Zumba! :) Tjohoo det ska bli skoj! Jag tror det kan bli toppen. Det kostar £ 20 i månaden och det ska jag unna mig. Helt klart. Och så ska jag inhandla skor och träningskläder. Skor är tydligen väldigt billigt här och ja det passar ju mig perfekt eftersom att jag vägrar köpa dyra grejer. Jag går hellre på second hand och köper en ny garderob för 500 än att köpa ett par byxor som kostar 700. Nypris på kläder jag köper på second hand skulle säkert gå på ett par tusen. Så jag är nöjd med den tanken :) .
Fick en chokladask av hon jag bor hos idag. För att jag fixade elementet åt henne. Jag sa, det är det minsta jag kan göra för dig med tanke på att du gör frukost och tvättar mina kläder. Vi kommer bra överens jag och Miranda. Det känns bra.
Funderade precis på å gå å vila en stund men så kom jag på att jag har läxa till i morgon. Det är nog lika bra att jag gör den med en gång. Ja, jo så får det bli., Har ju precis druckit en kopp kaffe så det ska väl inte va några problem att hålla ögonen öppna då inte. :)
Nästa vecka ska jag prova på Zumba! :) Tjohoo det ska bli skoj! Jag tror det kan bli toppen. Det kostar £ 20 i månaden och det ska jag unna mig. Helt klart. Och så ska jag inhandla skor och träningskläder. Skor är tydligen väldigt billigt här och ja det passar ju mig perfekt eftersom att jag vägrar köpa dyra grejer. Jag går hellre på second hand och köper en ny garderob för 500 än att köpa ett par byxor som kostar 700. Nypris på kläder jag köper på second hand skulle säkert gå på ett par tusen. Så jag är nöjd med den tanken :) .
Fick en chokladask av hon jag bor hos idag. För att jag fixade elementet åt henne. Jag sa, det är det minsta jag kan göra för dig med tanke på att du gör frukost och tvättar mina kläder. Vi kommer bra överens jag och Miranda. Det känns bra.
Funderade precis på å gå å vila en stund men så kom jag på att jag har läxa till i morgon. Det är nog lika bra att jag gör den med en gång. Ja, jo så får det bli., Har ju precis druckit en kopp kaffe så det ska väl inte va några problem att hålla ögonen öppna då inte. :)
Uppsats
July ended, August started, me, I am out
early in the morning for a walk. The sun i s coming up, fog, water drops, birds
in the far distance.
My love for the forest, trees, flowers,
smells, colours, chilly air hits me, it wakes me up in a magical way, forest
within its beauty. If I could I would stay here all day.
Early morning working farmer on his way to
the barn on his old bike and wearing his dark blue overalls and his green gap.
The one only farmers have. He passes me and we exchange a calm smile and a glad
“Hello-Good morning”.
I love this track. It inspires me and fills
me with gratitude towards life. But today when I come to the fork in the path
and I turn left into this smaller path there is a fallen tree trunk blocking my
way so I have to go around it because of all the branches sticking out and they
are 2 – 3 meters long. The tree is a spruce, an old one. Magestic – fallen in
all it’s pride – I feel humble as I find my way around the tree.
As I walk along the path I arrive at this
old house where no one any longer lives. It always feels like a mystery and
even if it’s abandoned it feels alive, with wild flowers and old apple trees put
there with love and purpose long time ago, and overgrown grass and bushes are
growing up on the wall on the house. Broken windows. A bird sitting on a twig. It brings life to
the place. It’s like a wall, that have a hold on the present. In a moment I
touch the past. As i keep on walking I slowly come back to the reality. I'm
home again.
tisdag 21 januari 2014
Hur gör jag för att tygla mitt ego?
Det var en bra fråga och jag svarade såhär:
Jag brukar kalla mitt ego den lille röde djävulen på axeln. Men ego låter mer rimligt. Jag har ett stort ego i mig och så har jag oxå min sunda sida. Jag var inte medveten om HUR mycket den styrde mig, mitt ego, tills jag la av med drogerna. Nu står vardagen och utmaningar i ett helt nytt ljus. Jag kommer fortfarande på mig själv med att ha impulsiva idéer men i dag kan jag använda mig av - stopp och tänk. Innan var det full fart och jag hade ingen kontroll eller visste ens att jag kunde tygla kraften eller styra den åt det positiva hållet. Men nu har jag lärt mig att greppa vad det är jag har att göra med. Det är en kraft. Och om jag inte styr den åt rätt håll så drar den mig neråt, med full kraft. Negativ <-------i-------> Positiv Jag står i mitten, kraften finns alltid där, och egot och ovanpå det impulsiviteten (som jag inte var medveten om hur stor del den hade i mitt liv har jag nu erkänt och accepterat och den är inräknad i varje beslut jag tar. När jag blev medveten om att mina s.k infall faktiskt förstörde mitt liv så blev det naturligt att oxå försöka få kontroll på den sidan av mig.
Jag vet att saker och ting kommer bli bättre. Eller jag lägger min tillit i att det kommer bli bättre. För det mesta nu för tiden är allt frid och fröjd. Eller hur ska jag säga, jag är inte upptagen i tanken av att vilja ta nåt och det är skönt. Men de stunder då jag har såna tankar blir jag låg. Jag har känt sug i dag tex. Sug låter så fult, om jag säger att jag har velat ta idag. Här har jag inga droger tillgängliga, tack och lov, så det har varit alkohol som tankarna har kretsat kring. Och dricka som inte ens är "min grej". Men som sagt, där märker jag hur jävla stark mitt ego är. Och det kan göra mig väldigt ledsen och rädd, tänk om jag inte orkar stå emot hela vägen? Tänk om jag tappar greppet om mig själv? Men jag använder mig av verktygen jag fick i behandlingen. Automatiska tankar, katastroftänk, jag vet vad det är jag har att göra med idag. Jag blir fortfarande rädd men det ända jag behöver tänka på är att inte ta. Gör jag inte det så kommer det här måendet och mitt ego att lugna ner sig. Det är bara temporary. Det går över. Och jag har kommit på mig själv med hur jag kunde resonera förut. Jag kunde ge efter för egot och ta bara för att straffa mig själv, jag kunde tycka att det är rätt åt mig om det nu ska va på det viset. Om jag nu ska behöva må dåligt av att ha ett begär som jag inte förstår mig på så då är jag väl värdelös och ingenting att ha. Om jag nu inte kan funka som en normal människa. Saker och ting börjar bli begripliga för mig. Men jag känner mig ändå invecklad. Det är så mycket med mig. Det är så många delar av mig. Jag har så mycket inom mig. Det är som att lägga ett tio tusen bitars pussel med bara vita och svarta pusselbitar. Nu tog jag i lite där kanske men så kan det kännas i bland. Så tålamod tålamod tålamod...........
Jag brukar kalla mitt ego den lille röde djävulen på axeln. Men ego låter mer rimligt. Jag har ett stort ego i mig och så har jag oxå min sunda sida. Jag var inte medveten om HUR mycket den styrde mig, mitt ego, tills jag la av med drogerna. Nu står vardagen och utmaningar i ett helt nytt ljus. Jag kommer fortfarande på mig själv med att ha impulsiva idéer men i dag kan jag använda mig av - stopp och tänk. Innan var det full fart och jag hade ingen kontroll eller visste ens att jag kunde tygla kraften eller styra den åt det positiva hållet. Men nu har jag lärt mig att greppa vad det är jag har att göra med. Det är en kraft. Och om jag inte styr den åt rätt håll så drar den mig neråt, med full kraft. Negativ <-------i-------> Positiv Jag står i mitten, kraften finns alltid där, och egot och ovanpå det impulsiviteten (som jag inte var medveten om hur stor del den hade i mitt liv har jag nu erkänt och accepterat och den är inräknad i varje beslut jag tar. När jag blev medveten om att mina s.k infall faktiskt förstörde mitt liv så blev det naturligt att oxå försöka få kontroll på den sidan av mig.
Jag vet att saker och ting kommer bli bättre. Eller jag lägger min tillit i att det kommer bli bättre. För det mesta nu för tiden är allt frid och fröjd. Eller hur ska jag säga, jag är inte upptagen i tanken av att vilja ta nåt och det är skönt. Men de stunder då jag har såna tankar blir jag låg. Jag har känt sug i dag tex. Sug låter så fult, om jag säger att jag har velat ta idag. Här har jag inga droger tillgängliga, tack och lov, så det har varit alkohol som tankarna har kretsat kring. Och dricka som inte ens är "min grej". Men som sagt, där märker jag hur jävla stark mitt ego är. Och det kan göra mig väldigt ledsen och rädd, tänk om jag inte orkar stå emot hela vägen? Tänk om jag tappar greppet om mig själv? Men jag använder mig av verktygen jag fick i behandlingen. Automatiska tankar, katastroftänk, jag vet vad det är jag har att göra med idag. Jag blir fortfarande rädd men det ända jag behöver tänka på är att inte ta. Gör jag inte det så kommer det här måendet och mitt ego att lugna ner sig. Det är bara temporary. Det går över. Och jag har kommit på mig själv med hur jag kunde resonera förut. Jag kunde ge efter för egot och ta bara för att straffa mig själv, jag kunde tycka att det är rätt åt mig om det nu ska va på det viset. Om jag nu ska behöva må dåligt av att ha ett begär som jag inte förstår mig på så då är jag väl värdelös och ingenting att ha. Om jag nu inte kan funka som en normal människa. Saker och ting börjar bli begripliga för mig. Men jag känner mig ändå invecklad. Det är så mycket med mig. Det är så många delar av mig. Jag har så mycket inom mig. Det är som att lägga ett tio tusen bitars pussel med bara vita och svarta pusselbitar. Nu tog jag i lite där kanske men så kan det kännas i bland. Så tålamod tålamod tålamod...........
Goda gärningar
Känner mig glad att jag kan göra något, tillföra något och idag så fixade jag hon jag bor hos, hennes element. Jag luftade dom åt henne och hon tackade mig i efterhand att jag övertalade henne att få göra det. Det handlar ju oxå om tillit. Att få ge mig på inventariet i tron om att jag kan förbättra något som hon i det här fallet har haft problem med i flera flera år. Och jag är lättad och glad över att det funkade och nu är varma element. Bra där mig själv. Klappar mig själv på axeln.
Vi har slutat skolan tidigt idag. Jag känner att det är mycket självfokus. Och jag vet inte hur jag ska hantera det riktigt. Jag är ju van vid att lägga fokus utanför mig själv. Det är skönt på ett sätt att lära känna mig själv men samtidigt så kan jag känna mig lite ensam. Jag vill inte binda upp mig på någon. Men det handlar mycket om rädsla för att bli övergiven. Jag behöver jobba med det och jag gör det genom att lära känna mig själv. Men det känns som det saknas något. Jag har varit van att fylla mitt liv med droger och att pleasa andra människor men när jag inte har det i mitt liv känner jag mig lite otrygg. Jag är ju glad och jag älskar livet men samtidigt kan jag känna sorg. Men det känns bättre när jag skriver om det. Mina tankar är mitt ogräs. Mina dagböcker genom åren har alltid hetat OGRÄS....20-- and so on.
Det finns många tankar i mitt huvud. Det finns mycket livsglädje. Jag lär mig att ta det lugnt.
Jag behöver gå på ett möte tror jag. Det skulle göra mig gott. NA/AA. Jag har tittat upp lite olika. Känner mig rädd. Det är läskigt. Men jag vet att det kommer göra gott bara jag hittar ett. Och tar mig dit.
Vi har slutat skolan tidigt idag. Jag känner att det är mycket självfokus. Och jag vet inte hur jag ska hantera det riktigt. Jag är ju van vid att lägga fokus utanför mig själv. Det är skönt på ett sätt att lära känna mig själv men samtidigt så kan jag känna mig lite ensam. Jag vill inte binda upp mig på någon. Men det handlar mycket om rädsla för att bli övergiven. Jag behöver jobba med det och jag gör det genom att lära känna mig själv. Men det känns som det saknas något. Jag har varit van att fylla mitt liv med droger och att pleasa andra människor men när jag inte har det i mitt liv känner jag mig lite otrygg. Jag är ju glad och jag älskar livet men samtidigt kan jag känna sorg. Men det känns bättre när jag skriver om det. Mina tankar är mitt ogräs. Mina dagböcker genom åren har alltid hetat OGRÄS....20-- and so on.
Det finns många tankar i mitt huvud. Det finns mycket livsglädje. Jag lär mig att ta det lugnt.
Jag behöver gå på ett möte tror jag. Det skulle göra mig gott. NA/AA. Jag har tittat upp lite olika. Känner mig rädd. Det är läskigt. Men jag vet att det kommer göra gott bara jag hittar ett. Och tar mig dit.
Positivt tänkande
Jag behöver inte skämmas för mig själv. Jag vet inte riktigt varför jag gör det i bland. Eller känner mig skamsen. Jag tror mycket handlar om att jag har haft ett skevt tankesätt innan och det börjar rätta till sig nu. Bara som en simpel sak, jag älskar att ha håret i två tofsar. Jag tycker det är snyggt, gulligt, häftigt - ja det är glädjetofsar för mig. Men så skäms jag. Så jag vågar nästan aldrig sätta upp håret så. Men i dag ska jag gå emot den rädslan. För att jag kan, för att jag behöver det. När jag går på Brightons gator så blir jag påmind om att det är helt okej att vara sig själv, och det gäller även mig.
Jag jobbar aktivt med att försöka ändra min inställning till mig själv så den blir mer naturlig. Lära känna mig själv, och jag har kommit en bra bit på väg. :)
Jag jobbar aktivt med att försöka ändra min inställning till mig själv så den blir mer naturlig. Lära känna mig själv, och jag har kommit en bra bit på väg. :)
måndag 20 januari 2014
Känns löjligt bra :)
Att våga vara mig själv. Det har alltid känts fel. Jag har anpassat mig hellre än att visa - det här är jag, Lina. Jag tycker om det här och det här och det här intresserar MIG (vad det nu kan vara) och inte för att du eller du oxå har det intresset. Jag har haft problem med att känna att det är okej att brinna för saker, att våga stå upp för och säga, det här skulle jag oxå vilja pröva att göra. Jag vet inte hur jag har fått ihop det men jag har fått det till att jag apar efter andra människor om jag visar mitt intresse för något som någon i min närhet oxå är intresserad av. Jag har fått till mig att det är fel att göra det man tycker om och jag har aldrig haft en given plats någonstans, jo kanske på planet där det handlar om andras behov. Men inte annars. Men nu börjar jag fatta hur saker och ting fungerar tror jag. Bara det att jag har min egen stil. Har på mig det jag tycker om, fördjupar mig i saker som intresserar mig, det är fan inte fel. Förstår inte hur jag kunde missa den här biten. Men nu har jag hittat mig. Nu ska jag utveckla mig. Jag gillar mig själv. Jag ska bara våga stå för det och jag har börjat med det. Och det häftiga är att jag ser så många möjligheter och jag har så mycket spännande framför mig bara genom att vara närvarande och delaktig i mitt eget liv. Bry mig om mig själv. Men det är och känns så skevt och ovant att pleasa mig själv och belysa mig själv men samtidigt - det är livet :)
Morgon
Känner att det börjar hända något bra inom mig. Jag vågar stå på mig. Det går sakta men säkert. Jag talade i morse om för tant som jag bor hos att jag kan inte äta fruktsallad med alkohol i till frukost för jag ska gå till skolan och jag vill inte bli utkastad därifrån. Hon förstod mig fullt ut och skämdes lite. Själv så smet jag lite från mitt ansvar eftersom att jag inte lyckades klämma ur mig att jag inte dricker alkohol. Men det måste jag ju faktiskt säga till henne eftersom det är hon som lagar maten på helgerna. Det känns dumt. Men jag vet att det är en bakdörr. Och alkohol, nej jag behöver faktiskt inte den. Jag är glad ändå! Fan kaffe funkar bättre.
söndag 19 januari 2014
Haft en bra dag
Det går framåt. Mår bättre i dag. Inga humörsvängningar. Kan ju vara för att ja...hormonerna gör sitt. Stött på nåt nytt. Att köpa tamponger i England och vad som finns i kartongen när man öppnar den, ja, skenet bedrar kan jag lugnt säga. Jag trodde att det var random 100-pack MINST, men näe, 20. Ål right. Tar ut en. Vad är nu detta då da? Dubbelt så lång - 2 in 1 tänkte jag men nej, det var bara en i, fast med nån konstig hylsa till. Mycket avancerad teknik måste jag säga. Pull it up - take hylsa out. Känns mycket mycket konstigt det där. Jag ska inte gå in på fler detaljer (haha) bättre jag tar ett kort, nej jag skojar bara.
För övrigt har dagen varit bra. Tog med mig Miranda, hon jag bor hos till Brighton och vi gick å kollade på The Royal Pavilion och det var 2 klasskamrater med oxå. Sen tog vi en fika och sen blev det att hänga på stan, gå ner till Brighton piren. Sprang på fler klasskamrater. Dom gick å åt, jag gick till ett billigare ställe. Burger King. Tog en glass och en billig burgare och satt och tittade på folk som passerade. Dom spelade bra låtar på radion. Så jag satt där i min egen lilla värld. I bland går livet som i en film förbi mig, med människor på gatan tillsammans med andra eller själva passerar förbi, distraherade, skrattande, pratandes, allvarliga. Alla har vi våra egna liv. Våra egna bekymmer. Våra egna passioner och glädjeämnen.
Jag känner mig nöjd med dagen. Jag har gjort läxan som vi har till onsdag. Bra. En uppsats. Vet inte om jag förstod den rätt. Men det lär jag få reda på. :) Kom på att vi kan ha läxa till i morgon oxå. Vi ska göra en film. En kort en. Eller analysera några scener ur en film. Har practical media 1 nämnligen och då ska vi få lära oss att göra kortfilm/dokumentär. Jag vet inte vad jag har gett mig in på här alls. Å ena sidan låter det kul och intressant men samtidigt så känns det osäkert. Jag vet inte hur jag hantera det riktigt. Jag tycker inte om när jag inte förstår fullt ut vad som begärs av mig eller förväntas av mig. Det ger mig ångest. Så jag måste bli bättre på att be om hjälp. Gå till läraren och be om att få det förklarat så jag förstår. Det får känns hur dumt som helst. Men ja, jag får väl framstå som trög då, tills jag greppar vad jag ska göra. När jag väl vet vad jag ska göra då blir också resultatet bra mycket bättre. Så jag får böja på nacken om jag vill slippa bli störd och upptagen av ångest. Det var ett bra konstaterande.
Ja å så en sak till. Hon jag bor hos är jättesnäll. Jag får dåligt samvete för hon vill att jag kommer ner och håller henne sällskap vid tv:n. Och det började nåt program vid åtta. Och vi hade precis ätit och kl var väl 19.35 och jag skulle gå upp och skriva klart min uppsats ( som jag egentligen var färdig med innan jag gick ner och åt) men jag pallade inte säga att jag inte ville se den. Gaahhhh!!!! Jag får dåligt samvete för att hon har varit snäll och lagat mat och jag fick inte diska så jag känner mig ännu mer dum. Jag måste sluta med det där att få dåligt samvete. Jag är en egen person. Hon är en egen person. Alla är vi egna personer. Det är ingen som vänder mig ryggen bara för att jag kanske inte vill eller orkar just det eller det. Det är okej att säga nej.
....vilka problem jag har. Men jag mår bra av att skriva av mig. Det hjälper.
För övrigt har dagen varit bra. Tog med mig Miranda, hon jag bor hos till Brighton och vi gick å kollade på The Royal Pavilion och det var 2 klasskamrater med oxå. Sen tog vi en fika och sen blev det att hänga på stan, gå ner till Brighton piren. Sprang på fler klasskamrater. Dom gick å åt, jag gick till ett billigare ställe. Burger King. Tog en glass och en billig burgare och satt och tittade på folk som passerade. Dom spelade bra låtar på radion. Så jag satt där i min egen lilla värld. I bland går livet som i en film förbi mig, med människor på gatan tillsammans med andra eller själva passerar förbi, distraherade, skrattande, pratandes, allvarliga. Alla har vi våra egna liv. Våra egna bekymmer. Våra egna passioner och glädjeämnen.
Jag känner mig nöjd med dagen. Jag har gjort läxan som vi har till onsdag. Bra. En uppsats. Vet inte om jag förstod den rätt. Men det lär jag få reda på. :) Kom på att vi kan ha läxa till i morgon oxå. Vi ska göra en film. En kort en. Eller analysera några scener ur en film. Har practical media 1 nämnligen och då ska vi få lära oss att göra kortfilm/dokumentär. Jag vet inte vad jag har gett mig in på här alls. Å ena sidan låter det kul och intressant men samtidigt så känns det osäkert. Jag vet inte hur jag hantera det riktigt. Jag tycker inte om när jag inte förstår fullt ut vad som begärs av mig eller förväntas av mig. Det ger mig ångest. Så jag måste bli bättre på att be om hjälp. Gå till läraren och be om att få det förklarat så jag förstår. Det får känns hur dumt som helst. Men ja, jag får väl framstå som trög då, tills jag greppar vad jag ska göra. När jag väl vet vad jag ska göra då blir också resultatet bra mycket bättre. Så jag får böja på nacken om jag vill slippa bli störd och upptagen av ångest. Det var ett bra konstaterande.
Ja å så en sak till. Hon jag bor hos är jättesnäll. Jag får dåligt samvete för hon vill att jag kommer ner och håller henne sällskap vid tv:n. Och det började nåt program vid åtta. Och vi hade precis ätit och kl var väl 19.35 och jag skulle gå upp och skriva klart min uppsats ( som jag egentligen var färdig med innan jag gick ner och åt) men jag pallade inte säga att jag inte ville se den. Gaahhhh!!!! Jag får dåligt samvete för att hon har varit snäll och lagat mat och jag fick inte diska så jag känner mig ännu mer dum. Jag måste sluta med det där att få dåligt samvete. Jag är en egen person. Hon är en egen person. Alla är vi egna personer. Det är ingen som vänder mig ryggen bara för att jag kanske inte vill eller orkar just det eller det. Det är okej att säga nej.
....vilka problem jag har. Men jag mår bra av att skriva av mig. Det hjälper.
lördag 18 januari 2014
Så här lät det 15 feb 2010....
Plugga - Självinsikt
Plugga va det det hette... Börjar komma mig själv lite närmare mig själv..
Tog lite depp, kraftig ångest och förvirring innan jag hajjade va skon klämde.
Givetvis va det plugget det hela handlade om. Inte förvirring genom umgänge med andra människor som jag först ville få det till, där å då va det ju givet och den enda vettiga förklaringen till mitt dåliga mående och min då- trodda brist på kontroll "over emotions" som just blivit uppenbara och satte mig på pottan. Men det hela bottnar i att jag åtagit mej något, gett mig själv en öppning men inte planerat HUR jag ska hantera det hela. Öppningen är Komvux, där jag går idag. Där jag ska läsa in fyra ämnen på en termin.
Och va´d jag inser är att det är inget som gör sej självt ( nej givetviiiiis inte) utan det kräver min medverkan i allra högsta grad.
Dags att allvaret infinner sej. Resten har jag faktiskt kontroll över när jag väl tittar efter.
Vill jag i af intala mig själv.
Jag har hittat mej själv, nu finns det inget som kan få mej att blunda för den jag är och för dom behov jag faktiskt har, som människa. Jag har drömmar, jag har visioner, jag ska hjälpa mig själv att komma framåt, uppåt. Det ligger ju hos mig. Om jag vill nåt så är det JAG som ska. Och jag kan. Jag kan faktiskt.
Ska bara lära mej hur jag ska gå tllväga. Bli delaktig. För det är det det handlar om. Att bli delaktig och intresserad av mig själv.
...................................................................................................................................................................
I dag 4 år senare med facit i hand så ser jag hur annorlunda mitt tankesätt var då. Det jag skriver: Dags att allvaret infinner sej. Resten har jag faktiskt kontroll över när jag väl tittar efter.
Vill jag i af intala mig själv.
Det var knarket jag menade då. Och nej det hade jag inte. Jag ville så gärna tro det för skolan betydde mycket för mig redan då men som jag skrev, ska bara lära mej hur jag ska gå tillväga... Och jag tror äntligen jag hittat ett fungerande sätt. :)
Tog lite depp, kraftig ångest och förvirring innan jag hajjade va skon klämde.
Givetvis va det plugget det hela handlade om. Inte förvirring genom umgänge med andra människor som jag först ville få det till, där å då va det ju givet och den enda vettiga förklaringen till mitt dåliga mående och min då- trodda brist på kontroll "over emotions" som just blivit uppenbara och satte mig på pottan. Men det hela bottnar i att jag åtagit mej något, gett mig själv en öppning men inte planerat HUR jag ska hantera det hela. Öppningen är Komvux, där jag går idag. Där jag ska läsa in fyra ämnen på en termin.
Och va´d jag inser är att det är inget som gör sej självt ( nej givetviiiiis inte) utan det kräver min medverkan i allra högsta grad.
Dags att allvaret infinner sej. Resten har jag faktiskt kontroll över när jag väl tittar efter.
Vill jag i af intala mig själv.
Jag har hittat mej själv, nu finns det inget som kan få mej att blunda för den jag är och för dom behov jag faktiskt har, som människa. Jag har drömmar, jag har visioner, jag ska hjälpa mig själv att komma framåt, uppåt. Det ligger ju hos mig. Om jag vill nåt så är det JAG som ska. Och jag kan. Jag kan faktiskt.
Ska bara lära mej hur jag ska gå tllväga. Bli delaktig. För det är det det handlar om. Att bli delaktig och intresserad av mig själv.
...................................................................................................................................................................
I dag 4 år senare med facit i hand så ser jag hur annorlunda mitt tankesätt var då. Det jag skriver: Dags att allvaret infinner sej. Resten har jag faktiskt kontroll över när jag väl tittar efter.
Vill jag i af intala mig själv.
Det var knarket jag menade då. Och nej det hade jag inte. Jag ville så gärna tro det för skolan betydde mycket för mig redan då men som jag skrev, ska bara lära mej hur jag ska gå tillväga... Och jag tror äntligen jag hittat ett fungerande sätt. :)
:) Stolt och glad
Vaknade på ett strålande humör! :) I går gick jag bort till skolan och det blev ju fest där som det var sagt. Men jag hade bestämt mig för och gick dit med attityden - Jag ska ha kul nykter. Och jag höll mitt löfte till mig själv. Att inte falla för grupptrycket har gett mig en ny mening och en ny vinkel. Jag har varit väldigt påverkad av grupptryck innan men inte varit medveten om det. Detta ska jag ha i åtanke framöver. Hur det påverkar mig. (haha jag har värsta utredningen på gång på mig själv låter det som när jag skriver) a ja det får låta hur det vill. Schitzat, vridet, flummigt, what ever. Nu måste jag gå! Ska iväg på utflykt till massa stora stenar... :)
fredag 17 januari 2014
Jojjo
Måendet går upp och ner å upp å ner. Jag vet inte om det är för att jag ska ha mens eller vad f-n det handlar om. Känner mig otrygg när måendet ballar ur på okänd mark. Och här måste jag verkligen lita på mig själv och ta RÄTT beslut. Jag är skitröksugen men det är bara å släppa det. Jag betalar INTE 70 -80 spänn för ett ciggpaket. No way! Då får jag vara utan. Och jag vet att det är övergående det här suget. Jag försöker hitta orsaken till mitt jojjo-mående. Det är rörigt i mitt huvud. Min syster la upp en länk som jag gick in och läste. Det hjälpte faktiskt. Kloka ord från en klok man som har liknande bakgrund. Det är bara titta tillbaka på mitt liv. Hur har det sett ut. Hur har jag behandlat mig själv? Jag har motarbetat mig själv och när jag upptäckte det så har jag sakta men säkert börjat jobba bort mina invanda beteenden. Just nu skulle jag lätt kunna hitta på dumheter OM det inte vore för att jag har tagit till mig av vad min kropp, mitt samvete och den seriösa sidan av mig har upplyst mig om. Så jag får helt enkelt härda ut. Utan några sinnesförändrande medel.
I kväll ska många gå ut. Och jag tror till och med att dom ska ha förfest i skolan. Allt är väldigt annorlunda här från hemma. När jag tänker på att gå ut så känner jag att det lockar mer att gå ut nykter. Och det känns skönt. Jag tror inte jag följer med ut i kväll. Ont om cash och om jag inte kan bryta det här knas-måendet så ska jag definitivt inte ut å springa i af så. Ska faktiskt på utflykt i morgon. :) Får se hur det blir! :) Nu ska jag försöka vända det här måendet, känns redan bättre efter att få skrivit av sig här lite.
I kväll ska många gå ut. Och jag tror till och med att dom ska ha förfest i skolan. Allt är väldigt annorlunda här från hemma. När jag tänker på att gå ut så känner jag att det lockar mer att gå ut nykter. Och det känns skönt. Jag tror inte jag följer med ut i kväll. Ont om cash och om jag inte kan bryta det här knas-måendet så ska jag definitivt inte ut å springa i af så. Ska faktiskt på utflykt i morgon. :) Får se hur det blir! :) Nu ska jag försöka vända det här måendet, känns redan bättre efter att få skrivit av sig här lite.
torsdag 16 januari 2014
Karaoke....
Yes, I have been singing karaoke! Coolt! Haha! I made it! Det känns bra! Det var bra många som va där och det kändes inte för farligt. :) Lite stolt över mig själv! Har dock rökt en cigg i dag. Hum.... men på det stora hela så tycker jag att jag är duktig! Har inte köpt några cigg sen jag kom hit och igår rökte jag en cigg. Så jag får väl se det som nertrappning (känner besvikelsen när jag skriver) haha. Okej den var onödig den jag rökte nu i kväll men nu gjorde jag det så jag får ta till mig av känslan och återigen påminna mig själv om att nej, det är inte gott längre. Det känns bara pinsamt att röka. Nästan ingen annan i klassen röker. Och alla i min omgivning slutar - då kan fan jag oxå. Så det så. När jag får pengar ska jag köpa ett par joggingskor. Då blir det kanske andra bullar och mer motivation. :) Yeeeiiii!!!
God natt
God natt
Im on to something!
Jag är nåt viktigt på spåret känner jag. Det är viktigt för det gäller mig själv. Och beslut som jag tar. Jag har alltid gett efter för impulser och dåligt mående. Men äntligen känns det som jag hittat något som jag faktiskt värdesätter. Jag har hittat ett mående som jag kan jämföra med ett mående som jag får när jag tar dåliga beslut. Det kanske låter rörigt och det är nog rörigt *ler* för i mitt huvud händer det saker.
Jag argumenterar med mig själv och jag har hamnat i ett annat läge eftersom jag är utomlands känner jag. Och jag bor hos en annan människa. Och jag har nya människor runt mig. Jag tror jag börjar uppskatta livet som nykter mer än att vara påverkad. Saker och ting har hamnat på sin spets. Dels på Visingsö där jag insåg hur det axelererade på en vecka. Jag gillar alkohol. Trodde jag inte om mig själv efter vad jag har fått erfara. Och jag har oxå fått smaka på ångesten efter fylla. Har heller aldrig hänt innan. Och där kom jag till en insikt. Att få ångest efter alkohol? Nej tack. Det är det inte värt. Så jag påminner mig själv om det här när min impulsiva briljanta jätte-NOT-smarta sida kommer med sina idéer. Och det känns så skönt att jag faktiskt känner ångesten SÅ motbjudande att jag hellre låter bli än att kliva i.
Ja...min väg till att lära mig förstå mig själv och lära mig samarbeta med mig själv och värdesätta mig själv..... Det är rörigt, ibland obegripligt, i bland går det bakåt men för det mesta framåt. Jag växer som människa. Jag lär mig att vara ärlig mot mig själv. Jag lär mig lyssna på mig själv.
Spännande!!!
Mår bättre! Sovit gott
God morgon! Sovit gott. Känner mig utvilad. På bra humör. Vill ha mer kaffe men ska straxt kila iväg till skolan. Måste kapa ner mina lösnaglar. Flinar åt mig själv - Kan inte skriva på datorn och kommer åt Caps lock vare gång jag ska ha stor bokstav. Ilandsprolem eller vad det heter. Tittat ut genom fönstret och ser 3 ungar komma ut ur butiken som ligger i huset bredvid. Söta skoluniformer tvingas dom ha på sig. Fast det är ju diskuter-bart för och nackdelar med det. Hur eller hur, jag bor tre trappor upp här i ett litet hus med 4 ! lägenheter in one! Crasy! Ups... måste gå.
onsdag 15 januari 2014
In my head
Jag vet inte vad jag ska säga. Fick ett sånt jävla sug. Efter skolan nu i kväll. Jag var nästan på väg till puben men jag styrde mina steg hem i stället. Känner mig ur balans. Trött. Vill bara sova. Gråta. Skrika. Gå å gömma mig. Men jag ska snart ha mens. Jag tror det är det. PMDD i nån light-version. Bara på loppet av några timmar så har jag gått från OK till att vända på botten med skeva tankar till upp igen. Jag vet inte vad som pågår men det går ju över. Jag har ju lärt mig det. Nu för tiden får sova/skriva/musik/motion bli medicinen. Jag har gett mig fan på att jag ska hitta ett sätt att lära mig leva med mig själv och kunna hitta en väg som passar mig, som är sund och gynnar mig, uppmuntrar mig och för mig framåt. Jag känner att det är mycket som jag behöver få kontroll på. Jag måste skaffa mig rutiner. Få koll på läget. Jag tror att det kan hjälpa mig att må bättre. Jag ska kanske prata med nån på skolan som kanske kan hjälpa mig att lägga upp ett schema eller nåt? Jag vill verkligen att det här ska gå bra. Att vara här i England. Jag vet inte vad det är för fel på mig eftersom jag mår som jag mår. Men jag måste försöka med alla medel. (Kanske inte så bra att jag bestämt mig för att sluta röka i förrgår). Men jag tänker att det är bara skit. Att röka. Jag luktar illa. Jag får dålig kondis. Och ska jag börja motionera på allvar så är det ju bra om jag ökar förutsättningarna. Hade min missbrukarpersonlighet fått bestämma nu hade jag stegat iväg till affären och köpt cigg och öl och satt mig nånstans. Och sen gått hem och lagt mig. Men så blir det INTE. Och det känns så JÄVLA jävla skönt ändå att jag äntligen börjar se vad jag kämpar mot och att det går att säga nej till den här sortens infall. Jag har inte sett det så innan. Vilken makt mina impulsiva infall faktiskt har över mig. Usch vilken kraft. Nej jag ska gå och lägga mig. Får dåligt samvete när jag inte umgås med tanten jag bor hos. Hon är jättetrevlig och uppskattar sällskap. Hon tvättar min tvätt (crazy) :) och gör frukost åt mig varje morgon! :) Sweet! :) Jag ler!
Jag kommer somna gott iaf. :) I bland är det himla jobbigt att vara mig.
Jag kommer somna gott iaf. :) I bland är det himla jobbigt att vara mig.
onsdag 8 januari 2014
Åh!
Jag vet inte vad jag ska packa med mig!!! Jag har så mycket kläder men inget passar fröken Löfberg. Jag får rikta in mig på 4 av varje. Jag kan köpa mer sen. På loppis/secondhand. Ja så får det bli. Jag är trött. Vill bara gå å lägga mig. Jag vet inte om det är för att slippa re i "skiten". I mon åker jag till GBG. Och ska vara där till söndag. Ja det blir nog bra det här. Undra om jag kan ta med mig min gitarr? Kan och kan... Den ska med. Punkt slut. Och mina inlines. Trosor, byxor, tröjor, strumpor, bh, tandborste, smink, plånbok, pass, a det får räcka. Å så skor. Åh!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)