Ta tag i dagen

I bland tänker jag alldeles för mycket och blir så osäker på mig själv och rädd att ingen tycker om mig och att allt jag gör och säger blir fel. Jag var mycket sån här när jag var mindre. Men det är bara att jobba vidare på att bli en självständig individ och att lära mig tycka om mig själv. Det går framåt men när ångest tar över kommer allt tillbaka. Mår bättre i dag men känner fortfarande av att jag tänker för mycket.

På fredag är det begravning - i Växjö. För min vän som gick bort.
I dag blir det antagligen att åka till Nybro för att lämna en nyckel till min lillebror och då tänkte jag passa på att åka förbi farsan och hjälpa honom att sota skorstenen eftersom pappa vägrar att anlita en sotare och min lillebror lovar att han ska göra det men det händer aldrig nåt och jag får ångest av att veta att pappas jävla envishet kan försätta han i en situation där hela huset brinner ner, precis som mammas och syrrans hus gjorde på grund av soteld. Pappa har till och med köpt en brandvarnare så orolig är han ju själv.

 Det känns som att jag behöver vara överallt och jag har inte energin att hålla humöret uppe alla dagar men det är väl bara att bita i hop. Antingen får jag det här att funka eller så går det åt helvete.

Inte min dag riktigt

Följde med mamma till läkaren i dag och det var ett helt okej besök. Det verkar som det blir fler behandlingar för henne då hennes värden har stigit sen sista blodprovet. När läkaren och mamma hade pratat färdigt tog jag chansen att få klarhet i hur helhetsbilden ser ut så jag ställde en rad frågor och hon förklarade och jag ifrågasatte och hon svarade så jag kom fram till att dom antagligen gör det dom kan för mamma och det känns lugnande. (då jag hade läst på nätet från akademiska sjukhuset om en behandlingsform för den cancern mamma har men metoden är väldigt ny, den har utförts på ett tjugotal personer med bra resultat, så jag nämnde givetvis den för läkaren och hon visste precis vad jag pratade om och förklarade varför den inte skulle ge mamma något i det här stadiet. Så jag fick ge med mig och det känns bra att kunna släppa det för det har gått å stört mig, att ha läst om en metod men inte få föreslå den högt men nu har jag fått det gjort).

Jag har försökt mota bort ångest hela dagen och hålla trevlig ton. Syrran hämtade upp mig och mamma på sjukhuset och hade en liten överraskning till mamma i form av att hon även plockade upp vår storebror på vägen. Det ultimata hade varit om lillebror också hade varit med, det hade betytt mycket för mamma och syrran men just idag kan jag inte säga att det tillförde mig nåt. Det var kul att träffa storebror igen efter så många år (kommer inte ens ihåg när jag såg/träffade han sist) men läget kändes spänt och jag visste inte hur jag skulle bete mig riktigt.Och prestationsångest ovanpå det gjorde att jag kände mig dum och att jag mest var i  vägen. Och syrran sa en kommentar till mamma när vi satte oss och skulle fika i vardagsrummet när mamma skulle visa nån bild på datorn helt plötsligt (som jag kan hålla med kanske inte behövde va prio ett - från mammas sida just då - när väl syrran fick med brorsan över och allt) ..... hur eller hur så vi skulle ju ta vara på tillfället att vara "sociala" ......och det kunde jag ju inte låta bli att säga till syrran när hon kom på att hon skulle ha sytråd och förlorade sig i mammas sy-skrin på golvet en liten stund medans jag kände mig fånig uppe i soffan och så stängde hon igen syskrinet och kom och satte sig i soffan och då kände jag mig skitdum för att jag hade sagt det. Å så ringde min telefon i köket (pappa) så då blev det att prata med honom en stund. Och där rök min "socialhet".
Jag hatar när jag mår så här.
Allt blir fel.

Färgade håret i kväll, vad hände? Jag tvättade ur det för tidigt!
Hade tvätt klar i maskinen - lyckades glömma av att hänga upp den så många gånger att till slut blev det löjligt ( den är upphängd nu)


Mamma från vardagsrummet, -Har du en liten skruvmejsel eller vad gör du?
Jag från datorn i köket, - Det var en lite konstig fråga det där å så börjar vi skratta båda två.

Nej nu stänger jag av för i kväll. Ångest, illamående, trött å bläää......

Upp med hakan Lina

Vaknade i morse av att jag drömt konstigt. Det var en väldig variation, allt från droger till gardiner. Har en släng av ångest och känner mig förkyld ovanpå det men det är bara bita ihop. Orkar inte vara hemma så jag har gjort mig i ordning, hunnit med frukost (som jag hoppas jag får behålla....ja just det....fixa tid till doktorn va det ja) varit ute med Cano (mammas hund) hunnit sitta framför datorn en stund och allt har gått på under en timme. (Y) Vissa dagar hinner  jag ingenting. Känns det som. Har inte varit inne och kollat CSN än. Ska fasen göra det nu.
Phu!! Nu har jag kollat och det verkar som att allt är som det ska. Jag får pengar i morgon.  Himla trevligt. Nu är kl 7 och jag måste bege mig.

Hemma idag

Jag tror det börjar bli dags för mig att gå till en läkare så dom får kolla upp min gallblåsa/lever. I går när jag åkte från skolan och bytte buss i Kalmar (knasigt bara det att jag behöver lämna Öland, åka till Kalmar, byta buss för att ta mig hem - till Öland igen) hur eller hur, väl i Kalmar så kände jag att det var dags -igen. Maten som jag åt i skolan var på väg upp så det var bara skynda till toa. (Tur jag hade 5 spänn) Det har varit andra tillfällen då jag har fått gå till dom i luckan på Oskarshamns busstation och be dom öppna för annars händer det en olycka. Det har börjat hända alltför många gånger nu. Inte varje dag men tillräckligt för att det ska vara ett problem. Jag var hemma från skolan i dag. Sov knappt ingenting i natt så hade ingen energi till att masa mig iväg till skolan. I morgon har vi Praktisk inriktning men jag har inte varit med på de två senaste lektionerna (förra tors/fre) vi......eller rättare sagt dom håller på att gjuta i betong och vi hade till uppgift att göra ett så kallat "utegym" åt Allmän Hälsa vilket inte jag var ett dugg intresserad av. Och när jag inte ser nån mening med att göra en speciell sak och mina idéer och en annan klasskamrats ratas ja då sätter jag mig lite på tvären. Jag tycker inte man ska vara låst vid just EN lösning. Jag fattar hur läraren tänker men när alla idéerna är tagna gällande hantlar, saker att dra, lyfta and so on, ja då har jag ingen lust att avancera. Och när måendet inte är på topp så kan jag ha himla svårt att motivera mig utan går hellre därifrån. Och är det för slött tempo (som det kan vara ganska ofta i verkstaden som vi är i på torsdagar och fredagar) så tappar jag sugen lite. Klasskamrater som bara vankar av och an eller står rätt upp och ner och gör just ingenting för det finns inget att göra - i mitt huvud blir det bara - glöm det. Jag går upp och sätter mig i klassrummet om det ska vara så här dött. Och det var det jag skulle komma fram till, att i morgon ska jag fråga om jag inte kan sitta i klassrummet och jobba igen sånt som jag missat.

Sen är jag orolig för att jag är sjukskriven. Orolig för att jag inte ska få mina pengar från CSN. Och jag blir ju galen när jag inte fattar hur fan saker och ting finkar. Det är CSN, närvaro, frånvaro, försäkringskassan, sjukskrivning och nu kom dom med förslag från skolan att jag kunde söka anhörigstöd. Och jag står mest som ett frågetecken. Det tar emot att gå in på Mina Sidor på CSN men jag måste göra det. Så jag vet säkert att jag får pengar på fredag. Jag hatar att jag känner mig så beroende av pengar nu för tiden. Så var det aldrig förr. Jag hade inga räkningar, hyror att bry mig om.Då var det knarket som styrde och jag hängde för det mesta bara med. Så hade jag det en bra bit in i vuxenlivet och jag lär ju mig saker i fel ordning så det är väl inte så konstigt att jag känner mig efter. Meeeen det ska nog bli ordning på mig. Och det börjar väl arta sig men allt tar tid. Det är bakslag, konsekvenser, val, prioriteringar, tålamod, uthållighet, det är massor för att inte tala om mitt största problem impulser! Jag kan hitta mig själv tillbaka på gamla stigar, beteenden, flykt och det är både bra och dåligt men jag kan i dag ta till mig på ett annat sätt. Saker och ting blir tydligare och jag lär mig hitta nya strategier för att undvika att gå bakåt. Men det är inte lätt. Och absolut inte alltid kul att möta mig själv och att erkänna mina svagheter (som jag många gånger har tänkt, att sådär funkar inte jag, och det svider ju ännu mer om det kommer från någon annan än mig själv som får polletten att ramla ner). Men jag har börjat bekanta mig mer och mer med min stolthet och idag så ser jag skillnaden mellan värdighet och stolthet. Och att det är livsnödvändigt att få feedback och höra andras syn på saker och ting. Mognad kanske är ett annat ord oxå. :)

Mamma kom hem idag

Gjorde ett ryck när jag kom från skolan och städade, bytte mammas sängkläder, slängde i en maskin tvätt, snyggade till lite. Vill att mamma ska ha det bra när hon är hemma. Hon kanske åker tillbaka till sjukhuset i morgon beroende på hur hon mår. Hon har pratat med läkaren och cancern har spridit sig nertill men tydligen stannat upp upptill, ungefär där revbenen slutar. Så både bra och dåliga nyheter.

Har fått bra stöd från lärare och en kvinna där som är typ extralärare/stödlärare /alltiallo som har ringt runt till diverse ställen för att ordna och dona med mitt omdöme och så att det jag har jobbat kan omvandlas till tid som räknas som ett studieår. Jag behöver ha läst 3 år på folkhögskola eller jobbat ett år (arbetslivserfarenhet) för att få/vara behörig till högskola/YH-utbildningar. Och det verkar som jag har de 3 åren till sommaren vilket är himla bra. Det uppmuntrar mig i en annars så uppgiven tillvaro.

Skola igen

Ska bli skönt att gå till skolan idag. Vaknade och har ont i magen, eller i gallan, jag vet inte. Hur eller hur så är det ett tecken på att jag inte kan äta som jag vill om jag inte vill få upp maten igen, Kaffe har jag fått konstatera att det kan jag inte dricka längre, får så jäkla ont i magen och så kommer det upp. Trevligt samtalsämne så här på morgonkvisten.
Pratade med pappa igår och fick även tag i min lillebror. Skönt. Jag sa till honom att det är dags att träffa mamma snart innan det är försent. Det är ständig oro över att han ska åka in. Mamma och jag pratade om det häromdagen när jag var förbi på sjukhuset och hon sa att då får jag inte träffa han nån mer gång. Usch tänkte jag, vilken ångest. Så jag önskar av hela mitt hjärta att han kommer och hälsar på snart. Det här tar hårt på oss alla syskon. Ett tag trodde jag inte det var möjligt för mig att älska mamma så som jag gör men under allt avvaktande så har även jag en kärlek till henne. Det är skumt vad sjukdom och död kan föra människor närmare.

Slö

Vaknade som vanligt, tidigt i morse. Gick ut med hunden och gav alla mat (katter, hundar). Sen gick jag och la mig igen och så ringde mamma vid 9. Och hon var mycket irriterad och jag tar åt mig rakt av och blir lika irriterad jag med (tråkigt) men jag messade henne sen och sa att jag blir ledsen när hon är tjurig på mig och sen ringde jag upp och hon bad om ursäkt men att allt är jobbigt när hon inte får åka hem, det är hennes största skräck, att bli kvar där. Hon får inte komma hem än men jag tar hand om djuren och ser till att allt är okej med dom så hon behöver inte oroa sig för dom i af. I morgon har jag bett en granne ta ut Cano mitt på dan så jag kan gå till skolan. Åkte in tidigare i dag till mamma med grejer hon behövde och känner mig ganska trött efter det. Det har bara varit att ligga framför tv:n och halvslöa. Det är inte likt mig men jag har ingen ork. Känner mig bara matt. Lovade att tvätta och det lyckades jag förtränga men jag får väl slänga i en maskin medans jag har det i minnet..... Jobbigt att inte funka som jag ska måste jag säga.

Uruselt humör

Igår kväll ringde mamma från sjukhuset och sa att hon skulle komma hem i dag. Och jag frågade NÄR hon hade tänkt komma hem och det visste hon inte. Men hon tog för givet att jag skulle vara hemma från skolan och det gör mig så jävla sur. Jag vet inte varför jag blir sur men jag känner mig låst här hemma. Och jag hatar det, att inte kunna röra på mig. Att bara sitta här det är ångest. Jag hade gärna velat gå till skolan. Jag BEHÖVER skolan. Det är mycket möjligt att jag förstorar upp allt men det är jobbigt när jag känner att allt bara bubblar inom mig. Och dessutom när hon (mamma) låter nästan föraktfull i tonen. I cant get my head around it. Jag avslutade samtalet med att jag har varit ute med Cano som jag ska, jag har dammsugit och diskat och ja jag stannar hemma i morgon. Suck!

Mamma inlagd

Jag fick ringa in till sjukhuset i fredags för att höra med dom vad jag skulle göra då hon bara spyr och inte får i sig nåt. I mammas värld var det inte så farligt men jag tyckte att det var dags att hon fick vätskeersättning via dropp och dom ringde upp henne (tack och lov) och i går lördags, så valde hon att åka in till sjukhuset. Själv är jag hemma och passar djuren och jag sover mest bort helgen. Har ingen lust med nånting. Jag går ut med hunden på morgonen runt 7 och ger dom mat, sover vidare till tolv, ut med hunden och sover vidare.... Det är jobbigt. Att inte ha lust med nånting. Skrev ett brev till skolan i torsdags och sa att jag snart går sönder och att jag behöver nån form av hjälp. Jag blev inskjutsad till psykakuten i fredags där dom sjukskrev mig en månad och skrev ut atarax. Lugnande mot oro och ångest. Men jag har inga pengar att hämta ut dom och mamma har gamla såna hemma jag kunde ta men jag vill inte ha.Jag tar en dag i taget här. Det är jobbigt och det är påfrestande att jag inte har lust att göra ett skit. Men det vänder väl förhoppningsvis.

2 oktober R.I.P Håkan

Jag har ju känt länge nu att jag bara mer och mer tappar greppet om allt och för två veckor sen förlorade jag en nära vän i en olycka och det gjorde att jag fullständigt bröt ihop. Jag fick reda på det 2 okt, torsdag kväll, att han hade ramlat ner från en balkong på morgonen och avlidit. Jag grät tills jag somnade, jag grät när jag vaknade, det blev ingen skola för mig den dagen och jag tog flykten till vänner den helgen för att inte förlora förståndet. Det blev så jävla tungt som jag inte kan minnas att jag varit med om tidigare så det blev omöjligt för mig att sköta skolan, jag gick runt som en zombie och det märkliga var att det kändes som att han var med mig en hel vecka och jag kunde känna hans sorg och panik över att hans liv tog slut utan förvarning och sorgen att vi precis hade tagit upp kontakten igen och hade firat min födelsedag helgen innan han dog och det kändes så bra att ses igen och det gav oss båda ny energi och glädje att ha setts igen och såg fram emot nästa tillfälle och sen går han och dör! jag passerar busshållplatsen där vi vinkade av varandra för sista gången i Kalmar och det var tungt och är fortfarande. Jag minns vart hans bil stod, vi käkade en pizza, pratade, släppte ut lilla Elvis, hans hundvalp, gick upp till busshållplatsen, jag passade på att rensa några kantareller och sen kom bussen och vi sa adjö och konstaterade att vi måste ses snart igen och tackade varandra för en betydelsefull helg.

Jag ger inte upp

Fredag morgon.

Sitter vid köksbordet hos mamma. Var tvungen att gå tillbaka i bloggen för att uppdatera mig själv och det har varit tyst från mig....längre än jag hade trott, sen jag började skolan så gott som. Det är ändå intressant för jag ser mina mönster tydligare. Hur jag hanterar mitt eget mående och hur min vilsenhet - eller ska jag säga - bristen på tydliga mål, hur det faktiskt får mig att mer eller mindre helt tappa greppet och för in mig på gamla stigar och hur jag gärna strosar runt på dom i min ensamhet tills jag tröttnat och måste hitta ut till vägen igen.

Sen jag kom hem från England och flyttade hem till mamma så har jag bara slutit mig mer och mer. Det är som att jag befinner mig i en stor "parantes" i mitt liv där jag har varit tvungen att ta en omväg, och det är ingen som har tvingat mig att flytta hem och ta hand om mamma och djuren men eftersom jag kunde så gjorde jag det. Jag fick planera om och lägga skjuta upp vissa saker till senare och upptäckte att jag behöver inte ha så bråttom, ett år hemma hos mamma kan jag avvara, det går snabbt, å så tänkte jag tillbaka på Visingsötiden och England och hur snabbt det hade gått. Så det var det som fick mig att känna att det funkar för mig.

.....tittar på klockan....halv 7! Måste kasta mig in i duschen nu, bussen går 07.10 

Vill inte sluta skriva nu när jag äntligen har börjat men får fortsätta när jag kommer till skolan. Är ju där en hel timme tidigare (bra bussförbindelse) (Y)

Nu har vi tappat varandra igen

Jag har låtit dig hållas med ditt sätt att hantera saker och ting, så länge det funkar för dig och hjälper dig så har jag tänkt,  du får ta det i din takt, göra det du behöver göra. 

Men nu är det dags att vi pratar för jag börjar bli lite sur då du lyssnar till vad jag har att säga men du tar inte till dig längre på samma sätt. Du är inte mottaglig mer än att hålla det allra viktigaste igång, du håller dig flytande men blir bara mer och mer avstängd. Vi har pratat om det så många gånger och skrivböckers blad har fyllts med analyserande, kapitulerande, sanningar, fakta och tänkbara lösningar, sätt att hantera och göra annorlunda. Hantera på ett friskare sätt men det är lättare sagt än gjort. Du gör det som förväntas av dig och sköter de viktigaste bitarna men var är känslan? Delaktigheten? Du gör mig sur, och besviken och tycker att du borde förstå att du är värdefull nån jäkla gång, men det är klart, hur ska du förstå det när jag är den som ska föreställa din bästa vän möter dig med tystnad¨och inbillar mig att jag visar att jag bryr mig och respekterar dig...... när jag låter dig hållas.......

Att det ska vara så svårt att lära sig att bli sin egen bästa vän!

Känslor, hantera, finna styrka, orka med.....

Jag sluter mig, har inget att säga.