Läser mitt sista inlägg, som jag skrev i december förra året 2014. Tiden går fort och det har hänt en hel del både bra och tragiska saker sen sist. Det har inneburit mycket anpassning, förändring, omprioriteringar.
Mamma blev bara sämre och sämre, och jag hade svårt att fixa skolan samtidigt som mamma behövde uppsikt dygnet runt. Min syster och jag hjälptes åt sista tiden, utan henne hade jag nog blivit galen. Mamma gick bort den 25 februari, hon fick dö hemma. Och jag är tacksam att jag/vi kunde ge henne det.
Gjorde under vintern och våren en ADHD-utredning, fick gå och lämna prover ett halvår. Uppföljning och ansvar missköttes, blev bollad mellan Neuropsyk och Beroendeenheten som båda skulle ha ansvar för mig och inte kunde underlätta genom att det sköts på ett ställe. Men nej.
Dom lyckades i allt det här tappa bort hela min utredning och jag blev helt förstörd. När hon på beroendeenheten har fått svar efter två veckors väntetid på att min läkare på Neuropsyk som skriver att, hon väntar fortfarande på att min utredning ska komma in (och då hade det gått nästan 6 veckor sen jag skickat in den).
Där hade jag suttit med mamma, och fått henne att svara på alla dessa jävla frågor om min uppväxt och hur hennes bild på mig var som liten. Och hon var så uppgiven och orkeslös men hon gjorde det för min skull och så försvinner dessa papper och Ingrid Delbom, en fantastisk kvinna, på Ölands Folkhögskola hjälpte mig att ringa runt, till post, till chefer till alla tänkbara inblandade......och till slut....så fanns dom där hela tiden, mina papper, min utredning, men det gick ju inte gå och knacka på och bara fråga.
Vet inte vart allt mitt tålamod kommer ifrån men....
Sen blev det städning och utflytt och tömning av mammas lägenhet. I samband med det åkte lillebror på "semester". Ändå en lättnad att slippa den oron, att aldrig veta om han lever elr om det är han som har kört ihjäl sig när man läser om pådrag och påträffade bilar i diken.
Hur elr hur så fick jag förlängt en månad på Öland folkhögskola så jag kunde bli färdig/godkänd i mina ämnen. Lärarna har varit fantastiska och har stöttat mig igenom denna kaotiska och jobbiga tid. All kärlek till dom. <3 nbsp="" p="">
Flyttade sedan hem till pappa över sommarlovet, målade om hans hus, ansökte till utbildningen: skötare inom psykiatrin.
I dag befinner jag mig på Stensunds folkhögskola belägen utanför Trosa. Pluggar beteendevetenskap på allmän linje och fortsätter läsa in gymnasieämnen, nu B och C-kurser. Just nu ska vi fördjupa oss i utvecklingspsykologi. Det ska bli intressant, och frågor jag redan ställer mig - och funderingar kring...
Hur mycket och vilka av alla dessa sidospår och teorier kommer tilltala mig?
Förlitar sig utbildade psykologer/socionomer/behandlingspedagoger mer till redan skrivna teorier än till intrycket här och nu?
Bedöms patienters åkommor utifrån kategori och hur ser egentligen åtgärds-upplägget ut?
Är medicin insatt utav tycke eller är det baserat på statistik- åtgärd som åtgärd?
Psykiatrin/ myndigheter/ vården - deras bemötande med hård och dömande attityd, gör sig inte längre någon ansträngning, när jag ringer är jag bara ännu ett problem, det är besvärligt och läkare efter läkare säger upp sig, uppföljning försummas.
Jag hör mig för vad problemet ligger, när jag som klient mår bättre än min behandlare/läkare/kontaktman, att regler för hur saker ska skötas behöver ändras, uppdateras och anpassas till dagens datum.
(jag skulle vilja gräva mig ända ner i gyttjan för att få ett helhetsperspektiv av vad som gör att svensk sjukvård och myndigheter hålls tillbaka) Det är ju lätt att tycka att: Vad är det som är så svårt? Det är lätt att peka ut vart det brister och vad som görs fel, men när kommunikationen inte längre fungerar eller används i ett möte individ till individ..... ja då har det gått för långt.
