Run to your mama

Vill inte tro...

....att detta på nåt sätt skulle va "the end" för samtidigt mitt i all denna dödslängtan känner jag att jag har HUR MKT som helst mer att tillföra å massa mer jag vill/ska göra - tillföra innan jag lämnar det här jövla klotet... Kluvet - borderline - kan man verkligen va så här fucked up i huvet som jag UPPENBARLIGEN är? Jo men ja, det verkar ju fan inte bättre höddu Löfjävelberg!

Jag kan inte göra mer...

...jag känner inte längre någon rädsla när jag tänker på döden. Inuti är jag döende. Ruttnar bort. Känns som beslutet är fattat, det är avgjort, bestämt, bara tillfälle som står emellan mig och att bli fri... Det skrämmer mig, det skrämmer mig verkligen. Det känns lika iskallt, likgiltigt och efterlängtat - och det skrämmer mig. Jag har kommit till en punkt i livet där jag gör ett desperat försök att få distans så jag kan resa mig igen, men benen håller inte, jag ramlar bakåt, in på gamla beprövade flyktvägar som en avstickare ner i knarkträsket - men det ger mig ingenting - Känner bara sorg - känner mig tom - maktlös - ensam - slut som artist, jag känner mig färdig med det här nu, det finns inget mer jag kan göra, och jag har inget mer att tillföra - jag kommer inte ur det här måendet som intagit mig - min själ - mitt jag - står passiv - med brutna vingar....

Tungt att skriva, tungt att läsa, du skrämmer mig, jag lägger dig, jag skvallrar till någon som kan hjälpa dig, för jag står maktlös Lina. Håll ut, ge inte upp, allt ordnar dig, det gör det ju alltid i slutändan. Farsans livsfilosofi - ska vi hålla fast vid den? Ja, jag har inget mer att ge, ingen mera energi, du får fria händer, jag väntar här...