Går på ångor

Känns som jag tittar ner på mig själv. Från en platå som jag inte har tillgång till. Känner mig le.  Gör det jag ska men andra saker drar. Håller masken för att jag kan, mest. Orkar inte bry mig om detaljer längre. Det får gå som det går. Känner mig förd bakom ljuset när det kommer till myndigheter och jag vill bara ge dom fingret. Men måste ha lite mer tålamod känner jag. Jag måste vara smart. Tänka mig för. Inte bara släppa allt.

Framsteg på hemmaplan i af. Sa till mamma igår att jag kan tänka mig att byta rum med henne nu. Hon har föreslagit det innan men jag har sagt nej, det har inte känts aktuellt men nu känner jag att det börjar bli dags om jag ska orka det här i längden och då blev hon svår såklart och ville tänka på det några dagar. Mmm..... gör du så sa jag.

Min lillebror ringde i dag....... jag sitter i skolan....... mmmm...........jobbigt i bland.

Spänt hemma

Jag drar mig undan mamma mer och mer. Pallar inte hennes missnöje. Jag förstår att det är hennes eget dåliga mående och ångest som går ut över mig men det tar ändå hårt på mig. Jag har varit borta hela helgen. Jag brukar vanligtvis höra av mig men jag känner ingen lust till det längre. Hon hör aldrig av sig till mig så varför ska jag höra av mig och fråga hur hon mår och om allt är bra när svaren är korta och genomsyrade med bitterhet och missnöje. Mamma har alltid varit väldigt duktig på att visa sitt missnöje och låtit hennes dåliga mående gå ut över oss barn och i af fått mig att känna skam och skuld och det är kvävande att gå runt och känna/ha dåligt samvete och hela tiden slå på sig själv. Jag känner mig ganska le på hela situationen och jag tar inte mer skit från henne utan jag kommer säga ifrån om hon ska fortsätta med sin attityd sitt nedvärderande synsätt mot mig. Hon ska dö, men det är inte första gången hon ska dö. Hennes tidigare hot om självmord och gånger hon hamnat på sjukhuset pga självmordsförsök har gjort att jag har svårt att tro på att hon plötsligt värdesätter livet. Det är knepigt allt det här. Det är bara ta en dag i taget.

Jag säger ifrån

Jag är en människa som har mycket tålamod när det kommer till andra människor men som med min mamma, det blir bara för mycket ibland. Hon ska tala om för mig hur jag ska leva mitt liv och samtidigt att hon tror att jag helt saknar omdöme. Jag är inte perfekt men jag är fan inte värdelös heller. Jag var tvungen att åka hemifrån i måndags kväll för då brast det för mig när hon ska tala om vad jag ska göra och inte göra och målar upp min storasyster som  en prinsessa som skulle komma och stanna över dan därpå och det fick jag ju inte förstöra och så klämmer hon in en kommentar om att hon ska dö och jag vet inte om jag ska dåligt samvete för det men jag svarade tillbaka att ALLA ska vi dö och hade det gått så hade jag gärna bytt liv med dig för SÅ mår JAG nu. Jag höjde rösten till henne men var ganska lugn, fast jag ville ju smälla i dörrar och ramma saker men jag tänkte, fan heller att jag ska ge henne det. Utan jag tog hunden och gick ut sen packade jag en väska och när tiden var inne så sa jag - vi hörs.
Det tråkiga i det hela var att jag hade lovat min pappa innan att jag skulle åka hem till mamma och stanna där och gå i skolan på tisdag så ordnar sig allting. (jag hade varit på vårdcentralen efter skolan i måndags och förlängt min sjukskrivning - halvtid och underläkaren där får tillåtelse av mig att läsa min fil på datorn och han läser upp vad dom hade skrivit på psykakuten och där nämns amfetaminmissbruk OCH bensomissbruk och då gick jag i taket! (i huvudet alltså) och jag tänkte nä nu jävlar får det fanimej vara nog!!! Inte nog med att personalen på psykakuten varit så jävla otrevliga och ovilliga att hjälpa mig att ens kolla upp datumet för när jag fick min första sjukskrivning och remissen till np-teamet hur det hade gått med den när jag ringde i torsdags förra veckan och så nu detta! Skriver saker i min journal som inte stämmer! Vilket jävla övergrepp! Vad har dom mer skrivit??? Hur eller hur så satte jag mig på en buss ner till kalmar fast jag inte hade pengar att ta mig hem men jag sket i det, jag skulle minsann gå till akutpsyk och ha upprättelse NU och lämna pisseprov så ska visa dom hur mycket pillermissbrukare jag är! Men så ringde jag min pappa på vägen ner till Kalmar på bussen och han lyckades övertala mig att åka hem igen och han satte över pengar till mig och först tänkte jag, jag skiter i allt, jag åker nån annanstans, impulsiv som jag är men så tänkte jag om och kände mig faktiskt stolt över mig själv att jag inte gav efter för mina impulser och samtidigt kunde göra ett moget beslut när jag varit så jävla upprörd innan. (det händer mig SÄLLAN att jag tappar fattningen men jag kände mig så jävla kränkt, när jag går och ber om hjälp, så skriver dom saker om mig som inte stämmer och jag har varit ärlig med allt! Och det är vad jag får tillbaka.) Hur eller hur så hinner jag inte mer än komma hem och mamma som har läst min statusuppdatering på FB säger: -Jag har läst det du skrev, ring och boka tid för att prata. Nu vill jag inte höra mer och slår allt ifrån sig, det enda som är viktigt är att min syrra ska komma i morgon och det fick jag inte förstöra. Jag behöll mitt lugn utåt men jag brast inombords. Och jag åkte senare på kvällen och har inte varit i skolan på 3 dagar. Kom hem till mamma i onsdags kväll igen och i dag har jag bara varit hemma och sovit och städat och så. Och så börjar det igen. Jag ska gå ut med Cano nu på kvällen och hon börjar på igen. Ber mig om att ta in posten (när jag går rundan 18.30) jag tar ALLTID posten, det vet hon men hon är bara tvungen. Och så kommer nästa grej, du kan väl gå längre med honom och inte bara härikring. Och jag bara ställde mig i köket, allt stannade upp och jag kände hur arg jag började bli och hur det började bubbla inom mig och jag tänkte för mig själv, huuuuur f-n ska jag bemöta detta?!! Men jag fortsatte sedan ut i groventrén och kopplade hunden och sen gick jag. Och gick och gick, i beckmörker med ficklampa och småregn. Och när jag kom hem igen då får jag kommentaren - vart tog du vägen????? Du var ute så länge, det är ju jättemörkt ute! Och jag svarade bara, du ville att jag skulle gå längre promenader med honom. (och jag tänkte,mörkt var det redan innan jag gick ut!) Men så passade jag på att ta upp vad det var för påse som låg jämte soptunnan ute och det var ju sopor såklart, så då gav jag tillbaka, du kan väl lägga soporna I soptunnan och inte bredvid är du snäll! Och så fick jag nån undvikande kommentar tillbaka att hon skulle ta den sen när hon orkade men hon hörde hur dålig hennes ursäkt var och så gick hon å satte sig. (jag slängde den när jag såg den för den delen). Jag vet inte om jag börjar bli dum i huvudet men som med disken, 15 koppar om dagen och nu börjar jag bli irriterad. Jag tänker inte stå å diska hennes koppar när det har varit en jävla fart på henne hela dagen i dag. Det har varit 2 besök till henne här tex, hon har putsat kopparprylar grejer. Visst jag är jätteglad att hon är piggare, det är inte det men för det ska inte jag ta ansvar för hela hennes liv, dom bitar hon tycker är tråkigt. Jag kan dö i morgon, det är ingen som vet, det kan vi alla göra. Hur eller hur så blir det bara mer och mer irritation och hon är på mig och jag sväljer. Ska försöka hitta nåt annat boende. Orkar inte ha det så här. Men så känner jag att jag sviker Cano, mammas hund, som bara släpps på baksidan när jag inte är hemma så det var nästan så jag tänkte, fan, jag isolerar förrådet i garaget och har mitt eget krypin där. Men det kommer ju inte hända. Utan jag sover i värdagsrummet och lär väl få göra det ett bra tag till.

Är på strålande humör :)

Jag kan ju inte annat än att säga att jag är på strålande humör i dag! Ingen stress på morgonen, solen skiner och inte ens en redovisning inför klassen kan få mig ur balans. jag har spridit lite glädje och kärlek och det gör ju att måendet blir ännu bättre. :) Förr i tiden tog jag till amfetamin för att ett bra mående skulle bli ännu bättre men det gör jag inte längre. Nehe nu måste jag ut å ta ett bloss innan vi börjar och en sak till, jag har en klasskamrat som har lärt mig noterna på piano så nu kanske jag slipper sitta och höra mig fram till rätt toner och kanske kan lära mig att spela nya sånger/melodier. Använder pianot i skolan ganska mycket. Rogivande att gå loss på det :)

Skolan

Det är åter måndag och jag sitter vid bordet i köket och käkar frukost och ska bege mig till skolan om en halvtimme. Det är tidiga mornar men jag tror jag har fått in rutinerna ganska bra då jag även på lediga dagar som helger vaknar runt 6 och inte kan somna om. Gällande det här med skolan så är det dags för mig att börja titta på framtiden. Det är inte så att jag vill stressa mig själv men att ha ett tydligt mål ska tydligen vara bra för själen så det tänker jag skaffa mig. Och nu har jag fått reda på att jag kan inte plugga mer på folkhögskola då mina veckor på gymnasial nivå inom CSN är förbrukade i juni så det blir till att titta på högskoleutbildningar och YH (yrkeshögskola) -utbildningar till nästa höst. Tiden går fort. Det har jag fått erfara från förra året på Visingsö och halvåret i England. På det stora hela tar jag en dag i taget men det är inte fel att ha lite framförhållning ändå.

En bra dag

I dag har det varit en bra dag. Vaknade tidigt (som vanligt) varit ute och gått långpromenad med Cano och nu blir det en sväng in till Kalmar. Sen i kväll ska jag och mamma spela bingolotto. Det var ju evigheter sen sist men det var en himla bra idé tyckte jag att fördriva söndagskvällen med. Solen har visat sig i dag och då blir jag lite piggare helt klart. Ringt till pappa och grattat han på fars dag. Han var lite orolig att jag skulle skicka nåt pinsamt kort till han men jag har varit snäll! :)

Det är bara försöka hitta sätt att hantera livet just nu

I dag har jag trotsat ångesten ganska duktigt och fixat i ordning mammas bil inför besiktningen, jag har dammsugit och städat, tvättat och diskat och propsat på att mamma ska ta sin morfin när hon har ont och det gjorde hon och det slutade med att hon städade i sitt ena förråd hon har inne i lägenheten. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta men mamma är på bra humör i kväll och det är bara att tacka och ta emot. Själv försöker jag dämpa min ångest med att hålla mig sysselsatt fast jag bara vill försvinna från jordens yta. I går lånade jag två hundra kronor av mamma och hon kastar ur sig, aha nu går du inte å köper knark för dom pengarna! Jag vet nog osv (jag skulle in till Borgholm och träffa moster och gå och handla mat) men det är bara att försöka ta henne med en klackspark men det gör ont och ibland tänker jag, du skulle bara veta vad livet skulle fungera så mycket bättre om jag fick göra som jag ville. Men jag säger inget. Håller bara käften och låtsas som ingenting. Hur eller hur så har lördagen snart passerat. Skönt.

Orka liksom?

Morsan är på dåligt humör och jag får ta smällen. Fan det kommer inte bli en lätt helg. Hon hoppade på mig för en stund sen och jag bara känner att hon kan fanimej sitta här själv om det ska va på det viset men samtidigt måste jag svälja skiten och bara vara lugn. Det är så jävla jobbigt det här och psykiskt påfrestande. Jag vill bara försvinna. Fuck this!

Uppgiven torsdag.....jag försöker

Känner mig trasig. Jobbigt. Är i skolan och håller mig mest undan. Gömmer mig i klassrummet och känner mig dålig medans de andra är i verkstaden och gör smycken. Gick ner och skulle försöka men dålig självkänsla kom över mig och jag gick därifrån. Nu sitter jag och väntar på att klockan ska bli 13.18 så jag kan åka härifrån. Hem och lägga mig eller vad jag nu ska hitta på. Gå ut med hunden. Känner mig levande död. Hade ångest från hell igår, i dag är det lite bättre men inte bra. Jag är trött på att gå runt så här. Det ger mig ingenting mer än uppgivenhet. Jag behöver nåt för att ta upp och ur det här men jag får/ska inte göra på mitt sätt och jag hittar inga andra sätt som funkar för mig. Känns jävligt hopplöst for the moment. Det är bara låta dagarna gå. En efter en. Timme efter timme. Minut för minut. Jag går baklänges men kommer ändå fram.....till vad.....det vet jag inte än.

Ångestdag

Bara ångest i dag. Knappt tagit mig ur sängen mer än att gå ut med hunden. Jag hatar mig själv när jag mår såhär. Jag vill bara kliva ur min kropp och kasta iväg den. Suck.

Slut på lovet

Tisdag morgon, sitter i skolan, börjar om en kvart. Varit iväg i helgen. Och en del under lovet också. Det har varit skönt med lite andrum. Jag var hemma hos pappa och sotade så nu behöver jag inte oroa mig över det. Mamma hänger med fortfarande, hon ska in på behandling i dag så får se hur hon mår efter det. Träffat lillebror också, och jag ser hur dåligt han mår och vad stressen gör med han. Själv mår jag väl på ytan sett helt okej men inombords - jag vet inte. Försöker att bara vara och inte analysera för mycket. Jag har en del tankar som kommer och går som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Tankarna är av den art att det inte heller går att prata om dom men det hade varit skönt att faktiskt få mig och få höra nån annans åsikt om mina tankegångar men jag vet inte vem jag kan lasta med en sån grej utan att dom skulle bli oroliga. Och det är ju inte det jag behöver. Utan bara nån som är neutral och kan acceptera att  tankar är tankar och inget annat.
Well well....

Glömde min tobak hemma GIVETVIS så det blir ut å ragga upp en cigg.