Jag kan fortsätta framåt eller ge upp allt....

Jag känner att jag vill fly in i mig själv bort från allt runtomkring mig - stressen, verkligeheten, impulsen.
Jag har gett mig in i något som är så stort. Jag har börjat leva. På riktigt. Jag beblandar mig med andra människor. Jag är närvarande. Tänkande. Skrämmande. Häftigt.

Jag kommer på mig själv med hur jag ibland vill söka gillande. Hur jag vill forma mig efter andra för att passa in. Men det är inte det livet går ut på har jag kommit på. Att forma mig efter andra, göra som andra, vara som andra bara utan jag får och kan tycka om flera olika saker utöver det jag redan tycker om utan att det skulle vara fel. Jag har kommit på mig själv med att jag är så jävla rädd för att bli bedömd om jag sticker ut ur mängden, står upp för nån musikstil som tilltalar mig, ritar, målar, flummar, ja va fan som helst. Men det är ju det livet handlar om, att göra det man tycker om. Och vi är ju alla olika men kan tycka om varandra ändå.

......komma underfund med livet är inte det lättaste!

Best Music for GAMING

Sugen

Sugen sugen sugen......

Jag är glad att jag är där jag är. Här är jag skyddad.
Och det är bra. Känner mig orolig i kroppen.
Jag vet vad jag behöver göra. Gå och lägga mig. Somna
om. Vakna upp igen. Till samma dag fast utan sug.
Det är grått och mulet ute. Jag funderar... för mycket.

Visingsö

Sitter i köket. Det är lov. Jag är ensam kvar i vårt hus. Vi bor kollektivt åtta pers här i Grön som vårt hus heter. Jag går på Braheskolan som ligger på Visingsö. Jag trivs bra. Jag lämnade allt där hemma i Oskarshamn. All misär. Jag höll på att gå under. Så jag tog ett beslut, det får bära eller brista. Jag får inte fler chanser. Jag kommer inte orka kämpa mycket längre om jag ska vara kvar i knarkträsket. Här på ön får jag det jag behöver. Utrymme. Jag är kvar över lovet. Jag och 2 till. Alla andra har åkt hem. Och jag skulle väl behöva åka hem jag oxå. Till pappa. Hämta kläder och skor. För det är där alla mina saker är. Jag och min syster körde hem allt till pappa. Allt skedde i sista stund. Packa, köra grejer, tillbaka med släp, lämna in nyckel till lägenheten. Hann inte ens städa ur den ordentligt så jag lär få en räkning från Byggebo för flyttstäd. Hade sån jävla ångest när jag stod i köket på söndagsförmiddagen och försökte få rent i köket men förgäves. Jag har nog aldrig känt mig så jävla dålig, tårarna bara vällde nerför kinderna och jag insåg att jag kommer aldrig i helvete få rent på två tre timmar så jag bara släppte det och tänkte att det får bli som det blir. Jag orkar inte. Men nu är jag här. Det är den 21 oktober 2013 och jag har varit här sen den 26 augusti. Jag trivs som fan. Underbara människor. Jättebra lärare. Och allt funkar på det stora hela. Jag är överaktiv. Studsar omkring med ett glatt morgonhumör för det mesta. Har svårt att organisera mig. Få läxorna gjorda men det blir bättre och bättre. Jag antar att det tar tid. Att få självdiciplin händer inte över en natt. Det har med självkännedom att göra. Och att vara 100% närvarande och mig själv är något helt nytt för mig i sociala sammanhang. Allt tar tid. Men jag har all tid i världen känns det som. Jag behöver inte stressa. En dag i taget. Nåt som är lite jobbigt är alkoholen. Det är svårt att stå emot. Men jag kan inte dricka. För min kropp är slut så sett. Eller inte slut  men jag väljer att kalla det så så jag får respekt för den. Och kan lära mig ta hand om den. Det är ju mitt ansvar. Bara mitt.

I januari ska jag/vi åka till Brighton, England och kommer vara borta till juni. Jag har ingen aning om vad jag gett mig in på men jag hakar på. Det finns inget att vara rädd för. Jag har varit längst ner och det kan bara bli bättre. Jag är efter i mycket. Jag har god social kompetens men allmänbildningen är det värre med. Men jag går ju i skolan nu och lär mig massor hela tiden. Det är mycket information och jag har svårt att sortera allt men jag lägger min tillit i att det kommer bli bättre det oxå. Även det tar tid. Men jag har tid.

/Lina Löfberg