Jag har bestämt mig, för mammas skull, att jag ska försöka mitt allra bästa att leva på som vanligt. Det gör henne bäst om jag visar henne att jag håller mig positiv. Det är en fucked up situation men det finns inget jag kan göra. Jag vet att hon kämpar med det här att försöka hålla humöret uppe och leva som vanligt den tid hon har kvar, det har hon sagt till mig. Jag minns hur min bästa vän Lena hade det när hon fick sitt cancerbesked och jag var vid hennes sida när hon fick besked efter besked, först hittade hon en knöl i bröstet som visade sig vara 2 i varje, som visade sig vara cancer, hon var tvungen att operera bort båda brösten, cancern försvann, sen blev hon sjuk i gen, cancern hade spridit sig, och det bara fortsatte och fortsatte och jag minns hon sa till mig en gång, Lina, jag trodde att jag skulle bli gammal. Hon dog 43 år gammal. Jag kan förstå vad mamma går igenom så jag måste hålla mig positiv. Men fan va svårt det är.
I dag börjar skolan igen. Jag sitter fortfarande på sängkanten i morgonrock -och trött är jag. Det är väl bäst att klä på sig och pinna i väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar